Jag är nog dumpad....

Jag insåg en sak i kväll, att jag är nog dumpad....

Lång historia....

Vi hade en jätte bra helg, jätte bra.
På måndagen så ringde han mig tidigt på kvällen.
Han skulle träffa några vänner.

Senare på kvällen så hade jag en data fråga.
Jag tvekade om jag skulle ringa honom, men till slut gjorde jag det ändå.

Då han svarade så blev jag sååå förvånad.
Han lät jätte besvärad och sur.

Han har ALDRIG visat mig den sidan förut så jag blev jätte paff.
Men jag blev oxå väldigt arg, fort.
Det kändes inte okej.

Hans sätt triggade saker hos mig.

Så båda vi två lät irriterade mot varandra.
Jag frågade:
"Vad tyst det är i din bakgrund, var inte du på resturang?"
"Ja, jag är det men jag gick ut för att prata med dig!"

På tisdagen pratade vi bara kort så vi hann aldrig ventilera måndagen.

På torsdagen messade jag honom på dagen och frågade om han hade bokat en resa till mig. Eftersom det var så vi hade sagt.
Inget svar.
När han sen ringde mig på kvällen så hade han inget att säga direkt och sa att vi kunde ju höras senare.

"Men...jag messade ju dig en fråga tidigare i dag...kan du inte svara på den?"
"Va, gjorde du? Vänta jag måste kolla."

Det kom då fram att han ville vara själv, hemma, vara kvar i Malmö.
Han sa att hans inneboende skulle vara borta den helgen oxå så han tyckte att det skulle bli skönt att vara själv.

Jag tog åt mig först...att han inte ville vara med mig...eftersom vi hade ju sagt att han skulle komma upp. Men sen försökte jag att förstå.

Vi ventilerade oxå Måndagen och han sa att han kände det som att jag kontrollerade honom då jag ringde.

Jag blev lite sårad över att han tänkte så.
"Har jag någonsin ringt dig förut när du har varit med vänner?" sa jag
"Nej."

Vi hördes dagen efter, på fredagen, och då berättade han att han skulle träffa några kompisar på lördagen, inklusive hans inneboende. De skulle gå på stan på dagen, sen skulle de hem och laga mat i hop.

Jag blev förvånad... "Men jag trodde att du ville vara själv i helgen?"

Han blev besvärad och tyckte att jag bara skulle förstå att han ville vara hemma.

På lördagen så hörde jag inte av mig, jag tänkte på det han hade sagt, att han ville vara i fred.
Så jag tänkte att han var med sina vänner och hade trevligt.

Han messade mig på eftermiddagen och skrev: "Ha en bra dag :)"
Jag skrev: "Du med :)"

Senare på kvällen så messade jag honom, han svarade kort, jag ringde honom, han svarade inte.

Jag ringde sen igen, han svarade men lät konstig.

"Du låter konstig." sa jag

Då kom det...

"Ja, jag är så arg för att du inte bara kan förstå att jag ville vara hemma i helgen!
Jag är så arg! Jag kan inte prata nu, vi får ta det en annan dag!"

Jag blev så paff, jag visste inte om jag skulle gråta eller vad?
Jag hade inte sett denna sida hos honom förut.

På söndagen så ringde jag honom, inget svar.
Jag messade, inget svar.

Tillslut messade jag: "Betyder din tystnad att det är över?"
Då svarade han: "Min tystnad betyder att jag behöver tid för mig själv."

I dag är det torsdag och klockan är 22.24.....
Jag är nog dumpad.....

Det som gör ont är när jag tänker på saker han sa i början av vår relation, som:

"Nä, du stör inte, ring även då jag är med vännerna."
"Jag vill att du berättar allt du tänker på."
Osv...
Han sa även: "Om jag backar, ge inte upp då." flera ggr i början.

Jag tänkte på det och de orden gav mig lite hopp de första två dagarna.....
Men nu inser jag att det bara var snack... eller?

Han ville inte adda mig på facebook och blev besvärad då jag nämde det.
Han sa aldrig att han saknade mig, (jo nån gång) han sa aldrig att han tyckte om mig, han frågade aldrig om vi kunde ses. Osv
Var han osäker?
Hade han för mycket egna hjärnspöken?
Eller..lurade han bara mig?

Jag grät mycket de första dagarna, jag sov väldigt dåligt, jag drömde konstiga drömmar, jag var så okoncentrerad så jag glömde en spisplatta på en dag plus massa annat smått.

Jag har klandrat mig själv, tänkte att allt detta var mitt fel.
Hade jag bara förstått, hade jag bara gett honom utrymme så hade detta inte hänt.

Men jag inser nu att man är ju två om en relation.
Han hade ju kunnat prata med mig.
Så som han jämt kunde innan detta hände....

Jag känner att jag inte blir respekterad, jag tycker inte att man gör såhär mot en annan person.
Han kunde väl iallfall skicka mig ett sms och säga som det var.....
Nä, tystnad.... Enorm tystnad...
Ska jag bara vänta då?

I dag förstod jag, han kommer inte att höra av sig....

Men, jag får gråta lite, känna på att det gör sjukt ont i hjärtat.....
Det verkade ju vara så bra....

Sen får jag resa mig igen och gå vidare.....
Jag vet ju att jag klarar det efter lite tid....

Jag tror ju på kärleken.