Vägskäl

Jag har funderat starkt på att utbilda mig till elektriker.
Ja, jag vet...vilken vändning från det jag skrev förut. ;)

Jag bara kände starkt för det.

Utbildningen startar den 8 augusti.

Jag skrev ju att det har varit upphandling på mitt jobb.

Det företag som jag jobbar för, I, de vann inte.
Utan ett annat företag, L.
De kommer att ta över från och med den 1 augusti.

Jag har rätt att få följa med det nya bolaget och fortsätta mitt arbete.
Jag har oxå rätt att stanna kvar på, I.

Har funderat och kommer nog att stanna kvar på företag, I, och be om tjänstledigt för studier.
Jag frågade om det i går och de sa att det inte var omöjligt.
De kommer förbi nästa vecka där vi ska skriva på papper om vi vill gå över till, L eller stanna kvar hos, I.

Upphandlingen på jobbet

Ja, just det.
Det har ju skett en upphandling ang mitt jobb.

Företaget jag arbetar på, har var 3 dje år, eller vad det är, en upphandling.

De har vissa krav som de lägger ut och så får företag, som vill driva vaktmästeriet på det företaget, komma med sina belopp och sina svar på kraven.

Krångligt förklarat kanske :)

I dag tar de ett beslut ang vem de ska välja.
Ska de fortsätta med det företaget som jag jobbar på?
Eller har någon annan kommit med bättre och billigare alternativ?

Så förhoppningsvis får jag oxå veta i dag.

Vinner ett annat företag än det jag arbetar för, så brukar de ta över personalen.

Fysiken vaknar

I dag gick jag till jobbet, ist för att åka bil.

Det gjorde jag i fredags oxå.
Det tar ca 15 minuter att gå.

Först är det bara uppåt....trappor, trappor.... :)
Sen är det nerför.

Det känns skönt att kunna komma igång igen.

Jag var ute och dansade i helgen, där märkte jag av att jag hade varit sjuk.
Jag orkade inte alls lika länge, fick vila flera ggr. :)

Sen fick jag oxå ont i halsen som jag sov bort sen....
Det var nog väldigt ansträngande för kroppen.

Till helgen så flyttar mina pappor ner till Sthlm.
Det känns jäkligt bra att ha dem nära. :)

Analyser ang killen

När jag tänker efter så ser jag saker tydligare nu, än då.

Med killen.

Han sa aldrig att han ville träffa mig, han frågade aldrig om vi kunde ses på helgerna.
Det var alltid jag som frågade.

Han planerade aldrig med mig heller.
Tex de röda dagarna i vår, de tog jag upp och frågade.
Men han visste inte, sa han....

När jag frågade om vi skulle ses, så sa han aldrig, "absolut!"
Han gav mig en massa, "Ja, får se, måste kolla..." "Ska eg träffa....men...."

Han sa att han skulle resa bort i maj, i 3 veckor, men han visste inte vilka datum.
"Nä, det bestämmer de som jag ska resa med."
Jag sa att det borde man ju planerat med jobbet, när man ska vara ledig.
Nä, inte han, det kunde han göra längre fram.

Jag kände på mig redan från början att det var något som inte stämde.
Jag kunde inte sätta fingret på det....
Det var nog därför jag var så osäker oxå....

Jag kände verkligen att saker och ting inte var som de skulle.

Men, men...

Bara små spekulationer ang detta....

Inget nytt just nu....

Jag har inte skrivit på ett tag.
Det har inte hänt så mycket i mitt liv just nu. :)

Jag har heller inga speciella funderingar att skriva om... :)

Förra veckan var jag och tog blodprover och i dag var jag på sjukhuset.

Jag fick ta del av provsvaren och det som hade legat på 40 då jag var jätte sjuk låg nu på 1. :)

Helgen som var så var jag på Grand Garbo.
Det var många år sedan jag var där.
Det var fräscht men det var väldigt ung folk.

Helgen som kommer blir det oxå utgång.

Ny strålande dag

Jag låg i sängen och sov, i mitt rum, hos mamma.

Från ingenstans, i mörkret, så dyker det upp 10-15 st händer som alla börjar dra i mitt täcke.
Jag vaknar och får panik!!

Jag skriker: "SLUTA!!"

Jag vaknar och febrilt försöker jag tänka:
"Är jag hos mamma? Hos pappa? Med en sambo?

Nä, jag är ju själv, i min egen lägenhet.

Det var en dröm...... (mamma har ju varit död sen 1990.)
Jag kände mig inte alls rädd faktiskt.

Denna morgon vaknade jag faktiskt senare tid än de andra dagarna.

Jag låg kvar i sängen en stund och tänkte på min ex sambo, allmännt om honom, jag tänkte på frysna bär, tänkte på jobbet, vad jag ska göra i dag....
Sen slog det mig... Jag tänkte inte på killen.... :)

Fan vad skönt!!

När jag kom på det, att jag inte tänkte på honom, så tänkte jag inte mer på det ändå. :)

Snart ska jag ut med hunden i solen och sen ska jag på yoga.
Jag brukar inte vara den som klagar på vädret...men nu är jag sååå trött på minusgrader......
Och alla tjocka kläder man måste ha på sig.... ;)

Lite kvällssorg

Jag såg precis en film där de sa:

"Man får leva med de val man gör i livet, hur smärtsamma de än är."

Det fick mig att tänka på honom....

Tänker han så?

Jag tänker på hur han brukade dra sina fingrarna genom mitt hår.....

Hur han sa: "Jag trodde inte att det skulle kännas så bra efter så kort tid."

Det gör ont i bröstet, jag föll för honom....

Jag minns vår första helg tillsammans, när vi skulle skiljas åt.

Han sa till mig: "Det är inte bra att falla för någon så hårt." som jag gjorde för honom....
Visste han redan då?

Han undrade hela tiden vad jag tänkte, vad jag tyckte, hur jag ville ha saker och ting....

Sällan berättade han sina tankar för mig....

Jag vill fråga honom..."Varför?"

Jag VET att han kände nåt för mig.
Den passionen han visade.
Den sorgen i hans ögon en gång då vi skildes åt.
Då han stod kvar på tågperrongen, vid mitt fönster, tills mitt tåg hade gått.
Den gången då jag väntade på honom vid flyget och han släppte sin väska direkt då han såg mig för att omfamna mig och kyssa mig länge....

Vad hände?

Det gör ont.....

Vad hände........?

Jag saknar den han var när han var med mig......

Öva på att se det positiva i det negativa

Jag ringde honom i går.
Ja, jag vet att vissa kanske tycker att jag skulle ha låtit bli.
Att inte ge honom det, att de flesta tänker: "Nä, fy fan, ringer inte han, då ringer fan inte jag!"

Men jag fungerar ju inte riktigt så...
Jag ifrågasätter och konfronterar, så fungerar jag.

Men...han svarade inte.....
Men det kändes inte så hemskt som jag trodde faktiskt.

Det gav ju mig ett indirekt svar.

Efter att jag hade ringt, vid 13.00 tiden, så åkte jag för att köpa en present till en som fyllde 40 år.
Så fort jag kom in i gallerian och omringades av människor, så tänkte jag inte på killen.

På hela kvällen, även då när jag var på 40 års festen, så tänkte jag inte på honom. Det betyder att det börjar lägga sig.

När jag sen åkte hem och insåg att klockan var 00.00 och att han inte har hört av sig.
Då blev jag så arg!!

Jag ville ringa, skriva ett mail, och säga att jag var så arg, hur faaaan kan man göra såhär efter allt han har sagt??!!"

Men jag hejdade mig, tänkte att man ska ju inte ta några beslut när man är upprörd.

Sen läste jag i min nyinköpta bok lite grann, som handlar om NLP, att man kan påverka sina tankar och sitt sätt att vara.

Då la sig ilskan och allt annat.
Det stod nämligen att alla människor handlar utifrån vad som är verkligt för dem. Vad som är bäst för dem, hur de upplever situationen.
(mina ord)

Så jag tänkte så om honom.
Vad han än nu har för orsak, att han sa en massa saker till mig men sen agerar tvärtom, det är hans eget val och det känns kanske bäst för honom att göra så som han gör.

Sen kan man spekulera i att han hade en annan tjej, han ville träffa andra, han var inte klar med sitt ex, han blev rädd för att det kändes för bra så han backade.
Inte fan vet jag.

Men såhär gjorde han... även då jag tycker att det är ett fegt och ett fruktansvärt sårande sätt.
Men, men....

Det finns några killar som vet att jag är singel nu, de var snabba som fan med att försöka få kontakt med mig igen. Det får mig att tänka på annat.
Att livet går vidare.

Dock vaknade jag tidigt igen...och det första jag tänkte på var situationer med killen som har varit.
Går igenom dem i mitt huvud, olika scener...om och om igen.

Antagligen för att försöka att hitta ett svar.
Men jag kommer aldrig att hitta ett svar, bara spekulationer.

Bearbeta och sörja är viktigt, sopar man det bara under mattan så kommer det ikapp en för eller senare för att bita en i svansen.

Men jag får tänka på vad jag har lärt mig med denna relation, speciellt om mig själv. :)

Jag läste någonstans i går, att om man har rädslor eller är svartsjuk, osäker (samma sak eg) så är det bra att utsätta sig för sånt som triggar det.
För att ju mer man utsätter sig för det så kommer det tillslut att svalna.

Så på sätt och vis är jag tacksam för att jag mötte honom.

Jag fick fysisk kärlek i massor, jag kunde verkligen vara mig själv med honom.
Jag fick öva på distansen, att den var väldigt jobbig men jag uthärdade ändå den och skulle göra det igen.
Jag fick känna på hur det var när en kille är snäll mot en.

Jag fick oxå öva på min osäkerhet och inse hur den fungerar.
Nu när jag är så medveten om den så avtar den förhoppningsvis mer och mer.

Och det här med att han bara försvann och lämnade mig med smärta, frågor osv?

Ja, då får jag öva på att se det positiva i det hela, se till alla lärdomar och allt fint som har varit. :)

Tiden läker...

Det känns mer och mer avlägset på nåt sätt.
Man "lär" sig att leva med det.

I går på begravningen så tänkte jag kort på honom i kyrkan två ggr.
Sen under fikat, efter ceremonin, så tänkte jag inte alls på honom.

Jag kände mig glad på något sätt med mina vänner och stämningen var något upprymd efteråt.
Det var jätte skönt!

På väg hem från begravningen så ville jag prata med någon, jag kände mig ledsen.
Jag är ju van att ringa honom jämt......

Jag ringde min pappa.
Egentligen ville jag inte prata med någon, fast jag ville verkligen prata med någon.
När han väl svarade så tänkte jag: "Fråga inte hur jag mår, berätta om dina saker så jag får tänka om annat."
Men en del av mig tänkte: "Fråga mig, fråga mig!! Jag vill storgråta och berätta om begravningen och om killen!"

Det är verkligen förvirrat i mitt huvud just nu.

Jag var med en vän i går, rösten sprack och tårarna började rinna då jag sa att jag var tacksam för att jag slapp vara själv.

Jag var låg under dagen och kvällen men sen i slutet av kvällen hände en liten sak som fick mig att brista ut i storskratt!

Vi skrattade och skrattade, vek oss dubbelt och fick ont i magen! :)
Jag behövde verkligen det.

Nu har jag börjat slappna av lite mer när telefonen ringer, jag får sms eller mail.

De första dagarna var jag som en spänd fiolsträng och hoppade så fort det ringde.
"Tänk om det är han?!"
Speciellt när jag fick mail...
Han hade ju gjort så två ggr, att han vidarebefordrade sin resa till mig som han fått bekräftat från sj eller sas.

Det första jag tänker på då jag vaknar, är honom.
Jag går igenom händelser som har varit eller som skulle kunna vara.

I bland känner jag jätte starkt att jag vill ringa honom.
Jag får verkligen hejda mig själv för att inte ringa.
Men jag vill ju veta.
Eller vill jag?

Men jag är rädd för att han inte svarar då jag ringer.
Det kommer kännas tungt.
Eller så är jag rädd för att höra en sur röst som säger att han inte vill mer.

Då kanske det är bättre med hans tystnad, för den säger ju det oxå, att han inte vill mer.
Det gör sjukt ont att inte veta, att bli behandlad såhär, efter allt han har sagt.
Men det kanske är nån millimeter bättre än att få höra de sårande orden.

Jag vet inte......

Det har nu gått en vecka utan att jag har hört nåt...
En vecka....
Så jag tar det definitivt som att det är över...

Jag måste säga att det var ett fegt sätt....
Ett sätt som är ganska hårt mot en annan.
Att bara försvinna sådär.

Att låta jätte arg, skylla allt på mig och sen inte vilja prata.
Klart det var ett hårt slag.
Det känns som att man blir straffad på nåt sätt.
Straffad för att man ger av sin kärlek till någon.

Det blev jätte konstigt och gjorde jätte ont.

Men så illa var det inte, så hemsk är jag verkligen inte.
Det var ju hans egna spöken eller så dolde han nåt för mig som han inte ville berätta.
Man kan spekulera i vad som helst.

Som sagt....
Jag hörde ett ordspråk i en film i går som var jätte bra.

"Kärleken får en att glömma tiden, tiden får kärleken av avta."

Ja, så är det....

Begravning del 2

Det var jätte fint i går.
På begravningen.

Jag satt bakom mina vänner som begravde sin son.

Jag såg hur de grät, det skar i hjärtat på mig.
Jag la min hand på deras axlar till och från men egentligen ville jag hålla om dem genom hela begravningen. Ge dem trygghet och tröst.

Jag har märkt att jag har så mycket kärlek i mig som jag vill ge till andra!

Bredvid mina vänner, som begravde sin son, så satt mamman till killen.
Vid ett tillfälle så vände han på huvudet och tittade på henne med tårar på kinderna.
Hon tittade tillbaka på honom och de lutade sina pannor mot varandra.

Då log jag...det var så fyllt med kärlek.

Jag valde att sitta på den sidan i kyrkan där solen kom in genom fönstren.
Det var så vackert, hur solen strilade igenom och lyste upp bänkarna.

När vi alla skulle gå fram för att lägga sin blomma eller nalle på den lilla kistan, så stannade jag till framför den.
Jag la min hand på kistan och tänkte:

"Lycka till nu på din färd, synd att jag inte fick lära känna dig, men jag önskar dig all kärlek."
Det var så jag kände, hans själ ska vidare på nya äventyr.

Begravning

Jag var med några tjejkompisar i går.
Från ingenstans så kom tårarna...
Suck...

Jag berättade för dem.

I natt sov jag dåligt igen, det känns som att jag bara har sovit nån timme.

Jag drömde oxå om en stor spindel som skulle svälja en levande groda.
Sen var det någon som sa: "Du måste se det här! Grodan kommer att ta sig levande ur spindeln! Den kommer att hoppa ut!"

Jag är så jävla trött på att detta ska påverka mig så hårt.
Dessutom ska jag på begravning i dag....

Jag skrev förut på min blogg att det hade hänt något tragiskt men att jag inte kunde skriva om det...

En vän till mig var gravid i nionde månaden.
De har försökt i flera år att bli gravida med IVF.

Till slut blev hon gravid.

Den veckan som bebisen var planerad var väskan till sjukhuset packad, barnstolen monterad i bilen och vagnen inhandlad.

En morgon vaknade hon tidigt och kände sparkar.
Hon hade små sammandragningar.

Efter ett tag så gick slemproppen och hon blödde en del.

Hon ringde in till sjukhuset där en stressad kvinna svarade.

"Ja, men det är helt ok att blöda, stanna hemma du ett tag till."
Kvinnan som svarade tog inte hennes personnummer och samtalet var kort.

Min vän väntade......

Tillslut ringde hon till sjukhuset igen.
"Jag känner inga sparkar."

De sa: "Drick ett glas kallt vatten och vänta, ring igen om det inte händer nåt."

Hon gjorde det, inget hände, hon ringde igen.

De sa: "Ruska om magen, vänta, ring igen om det inte händer nåt."

På kvällen så åkte de i allafall in till BB.

Där konstaterade läkarna att bebisen var död........

Hon tvungen att föda fram sin döda son....
Han var en välskapt, vacker liten pojke......

I dag ska jag på begravning för honom.....

(De ska anmäla allt detta)

Jag är nog dumpad....

Jag insåg en sak i kväll, att jag är nog dumpad....

Lång historia....

Vi hade en jätte bra helg, jätte bra.
På måndagen så ringde han mig tidigt på kvällen.
Han skulle träffa några vänner.

Senare på kvällen så hade jag en data fråga.
Jag tvekade om jag skulle ringa honom, men till slut gjorde jag det ändå.

Då han svarade så blev jag sååå förvånad.
Han lät jätte besvärad och sur.

Han har ALDRIG visat mig den sidan förut så jag blev jätte paff.
Men jag blev oxå väldigt arg, fort.
Det kändes inte okej.

Hans sätt triggade saker hos mig.

Så båda vi två lät irriterade mot varandra.
Jag frågade:
"Vad tyst det är i din bakgrund, var inte du på resturang?"
"Ja, jag är det men jag gick ut för att prata med dig!"

På tisdagen pratade vi bara kort så vi hann aldrig ventilera måndagen.

På torsdagen messade jag honom på dagen och frågade om han hade bokat en resa till mig. Eftersom det var så vi hade sagt.
Inget svar.
När han sen ringde mig på kvällen så hade han inget att säga direkt och sa att vi kunde ju höras senare.

"Men...jag messade ju dig en fråga tidigare i dag...kan du inte svara på den?"
"Va, gjorde du? Vänta jag måste kolla."

Det kom då fram att han ville vara själv, hemma, vara kvar i Malmö.
Han sa att hans inneboende skulle vara borta den helgen oxå så han tyckte att det skulle bli skönt att vara själv.

Jag tog åt mig först...att han inte ville vara med mig...eftersom vi hade ju sagt att han skulle komma upp. Men sen försökte jag att förstå.

Vi ventilerade oxå Måndagen och han sa att han kände det som att jag kontrollerade honom då jag ringde.

Jag blev lite sårad över att han tänkte så.
"Har jag någonsin ringt dig förut när du har varit med vänner?" sa jag
"Nej."

Vi hördes dagen efter, på fredagen, och då berättade han att han skulle träffa några kompisar på lördagen, inklusive hans inneboende. De skulle gå på stan på dagen, sen skulle de hem och laga mat i hop.

Jag blev förvånad... "Men jag trodde att du ville vara själv i helgen?"

Han blev besvärad och tyckte att jag bara skulle förstå att han ville vara hemma.

På lördagen så hörde jag inte av mig, jag tänkte på det han hade sagt, att han ville vara i fred.
Så jag tänkte att han var med sina vänner och hade trevligt.

Han messade mig på eftermiddagen och skrev: "Ha en bra dag :)"
Jag skrev: "Du med :)"

Senare på kvällen så messade jag honom, han svarade kort, jag ringde honom, han svarade inte.

Jag ringde sen igen, han svarade men lät konstig.

"Du låter konstig." sa jag

Då kom det...

"Ja, jag är så arg för att du inte bara kan förstå att jag ville vara hemma i helgen!
Jag är så arg! Jag kan inte prata nu, vi får ta det en annan dag!"

Jag blev så paff, jag visste inte om jag skulle gråta eller vad?
Jag hade inte sett denna sida hos honom förut.

På söndagen så ringde jag honom, inget svar.
Jag messade, inget svar.

Tillslut messade jag: "Betyder din tystnad att det är över?"
Då svarade han: "Min tystnad betyder att jag behöver tid för mig själv."

I dag är det torsdag och klockan är 22.24.....
Jag är nog dumpad.....

Det som gör ont är när jag tänker på saker han sa i början av vår relation, som:

"Nä, du stör inte, ring även då jag är med vännerna."
"Jag vill att du berättar allt du tänker på."
Osv...
Han sa även: "Om jag backar, ge inte upp då." flera ggr i början.

Jag tänkte på det och de orden gav mig lite hopp de första två dagarna.....
Men nu inser jag att det bara var snack... eller?

Han ville inte adda mig på facebook och blev besvärad då jag nämde det.
Han sa aldrig att han saknade mig, (jo nån gång) han sa aldrig att han tyckte om mig, han frågade aldrig om vi kunde ses. Osv
Var han osäker?
Hade han för mycket egna hjärnspöken?
Eller..lurade han bara mig?

Jag grät mycket de första dagarna, jag sov väldigt dåligt, jag drömde konstiga drömmar, jag var så okoncentrerad så jag glömde en spisplatta på en dag plus massa annat smått.

Jag har klandrat mig själv, tänkte att allt detta var mitt fel.
Hade jag bara förstått, hade jag bara gett honom utrymme så hade detta inte hänt.

Men jag inser nu att man är ju två om en relation.
Han hade ju kunnat prata med mig.
Så som han jämt kunde innan detta hände....

Jag känner att jag inte blir respekterad, jag tycker inte att man gör såhär mot en annan person.
Han kunde väl iallfall skicka mig ett sms och säga som det var.....
Nä, tystnad.... Enorm tystnad...
Ska jag bara vänta då?

I dag förstod jag, han kommer inte att höra av sig....

Men, jag får gråta lite, känna på att det gör sjukt ont i hjärtat.....
Det verkade ju vara så bra....

Sen får jag resa mig igen och gå vidare.....
Jag vet ju att jag klarar det efter lite tid....

Jag tror ju på kärleken.

Jag har insett mina brister, på riktigt

Fan....
Jag har insett en sak om mig själv, på riktigt...

Jag har alltid vetat att jag är osäker som person när jag hamnar i en relation med en kille.
Det kan vara riktigt jobbigt för mig i bland och tankarna sätter sig i kroppen som verklig oro.

I går började det att gro hos mig och i dag har det sjunkit in.
I dag var det som att någon gav mig en käftsmäll!

Jag förstår ju nu!!
Min osäkerhet, hur jobbig den kan vara för en annan....
Jag fattar, verkligen.
Nu ser jag allt jag har sagt och hur det faktiskt uppfattas.

På nåt sätt känns det bra att jag förstår nu, fast samtidigt så känner jag djup ågren för att ha varit så mot andra....

Jag har ju jämt trott att det beror på hur man säger det.
Jag har sagt saker med normal ton...men det funkar ju inte så fattar jag nu...

Det blir precis lika jobbigt för den andre efter ett tag ändå.

Jag ifrågasätter allt, jag vet precis vad en person sagt, nästan ordagrant.
Ändrar personen sin historia så ifrågasätter jag det direkt.

"Nu sa ju du för 3 veckor sedan att det var såhär, hur kommer det sig att det är annorlunda nu?"
Men vem fan bryr sig? Spelar det egentligen någon roll?
Nej!

I bland undrar jag saker rent allmänt, för att jag inte får i hop det, det stämmer inte överens med det jag hörde förut. Men om jag redan säger saker annars av att jag är osäker så är det svårt att höra skillnaden för den andre när jag undrar allmänt.

De hör bara ifrågasättandet igen, igen, igen, igen, igen och igen......

Det måste vara sjukt jobbigt!

Fan, jag har vetat om detta förut...men nu...nu har jag verkligen fattat....
Det tog lång tid... men bättre sent än aldrig...

Hoppas bara att jag får visa att jag kan bättra mig....

Han vill vara själv

Han kommer inte i helgen.

Det var sagt så först men han ändrade sig i går.

Han sa att han ville vara själv.

Han sa oxå att det inte betyder att han tycker om mig mindre.

Han vill bara vara hemma och vara med sig själv.

Till en viss del kan jag köpa det men det tråkiga är ju att vi inte kan ses i veckorna.

Så ses vi inte en helg så tar det två veckor innan vi ses igen.

Det här med att vilja vara själv....

Jag fattar inte riktigt det.

Har för mig att mitt ex sa att han hade det behovet.
Nu flyttade han ju till mig snabbt så det blev inte så.

Jag kan vilja vara själv men mest från att träffa folk, jag vill bara vara hemma och ta det lungt.
Men jag har aldrig haft behovet av att vara själv i den bemärkelsen att jag vill vara i från min partner.

Ja, ja...alla är olika.....

Tillbaka på jobbet

I dag är jag tillbaka på arbetet.

Jag känner mig ganska matt om jag ska vara ärlig.
Jag bär inget och tar det väldigt lungt.

Några här på jobbet blev glada av att se mig igen.

"Heeej!! Var har du varit?"
"Hörde att du var sjukskriven, kul att du är tillbaka."
"Det märks när du inte är här." :)

Jag arbetar bara 4 timmar i dag.
Skönt med mjukstart.

Livet känns så bra just nu :)

Han var här i helgen.
Han ska ev komma upp tre helger på raken. :)

Vi har oxå blivit bjudna på vår första fest som ett par. :)

Helgen var hur bra som helst!

Han sa en sak som jag blev helt stum av. :)

Vi kollade på tv eller vad det var, så sa han:

"När eller om, (minns inte vilket han sa) vi får barn, då...."

VA?!

Jag hörde bara halva meningen, "vi får barn."
Hahhahahahah
Underbart!

Det kändes som att det var en djupare typ av kärlek i helgen än det har varit förut.

I går tog vi avsked på Arlanda.
Vi kysstes och höll om varandra och helt plötsligt från ingenstans dök det upp en tanke i mitt huvud:

"Vad jag älskar dig!!!"

Fast jag sa det inte!
Nä....lite tidigt kanske...men det var en känsla som dök upp. :)
Sen, känslan älska, den kan vara så mycket.
Kanske är det situationen man älskar.

Jag är oxå frisk! :)
Jag är normal i magen nu, det känns jätte bra!

Så jag bryter sjukskrivningen, inte helt, men med en halv vecka.

Jag fortsätter att ta den dagliga medicinen ändå, även fast jag ville vara medicinfri.
Helt ärligt så vågar jag inte gå utan den just nu....