Avund

Funderade lite på en sak...

Vd:n här på mitt jobb, hon är lika gammal som mig.

Jag känner mig lite typ...vad ska jag säga..."misslyckad"...

Vi är lika gamla.

 Hon är VD här och var det innan också på ett annat företag.

Jag pluggade IT för att pröva en ny väg i livet...fick inget jobb sen och var arbetslös mer än ett år.
Jobbade på mitt extra jobb och prövade restaurang branschen nån månad, jag sökte nästan vilka jobb som helst. Nu sitter jag i en reception och svarar i telefon och surfar...

Hon är gift.

Jag har haft otur med killar...så jag är inte gift...
(men nu har jag sambo...visserligen har vi haft det tufft...)

Hm......

Ska jag säga att jag har blev tappad i golvet som barn?
Nä...det kanske hon också blev.

Det finns ju de som har haft det tufft men ändå har blivit nåt stort i livet.
Eller ska jag säga karriären.

Kanske beror det på hur man har blivit framlyft som barn...
Kanske har det varit svårare för mig att VÅGA ta för mig eftersom jag alltid blivit hejdad som barn.

Jag var ganska rädd...vågade inte göra saker för att jag var rädd för konsekvenserna.
Visserligen har det hållit mig borta från droger och annat dåligt. Min rädsla.
Kan det va det?
Jag har det än i dag men jag försöker att göra saker även då jag blir osäker.

Men...jag har haft många idéer på att starta eget eller liknande genom åren men jag har alltid hejdat mig själv...jag har tänkt, "äh, det klarar säkert inte jag i slutändan.."

Ja, sådana tankemönster är svåra att bryta sig i från....

En annan tanke....

Är karriär så viktigt?
Jag har jämt trott det förut men på senare år så känner jag att det som är viktigt är hur man mår och vad man har för liv. DET är viktigt. Att känna sig lycklig oavsett vad man gör.

Så vad är kontentan av detta?
Inte vet jag...
Man ska inte jämföra sig med andra.

Men lite avund känner jag....
Fast den störstastopp skylten i dag, för mig, det är jag själv...