Vart är mitt hopp?

I går var jag på hälsokoll genom jobbet.

När alla undersökningar nästan var klara så började hon att ställa lite frågor.
De blev fler och fler.
Till slut kunde jag inte hålla mig.

Jag började att gråta och prata lite.

Jag sa att jag tänkte att jag kanske skulle göra slut med min kille och säga upp mig från jobbet.
Att jag bara ville försvinna, isolera mig och leva ensam.

Hon blev orolig och frågade om jag ville ta livet av mig.

Jag sa nej.

Hon sa att det var väldigt viktigt att jag pratade med någon, ganska omgående.

Jag sa att jag kände press från jobbet.
Ingen har pressat mig utan jag skapar mina egna tankar om att de tycker att jag är en belastning.

Hon tyckte att jag skulle prata med min chef och berätta allt.
Hon sa att det försiggår mycket på ett företag med de anställda, sjukskrivningar osv.
Det var bara hjärnspöken från min sida och min chef skulle förstå.

Så jag har mailat min chef i dag och att jag vill ha ett möte ang min hälsa.

Han vet ju inget direkt om mig och vad som händer i min vardag.
Han vet bara att jag har en sjukdom.
Om jag får prata om det och berätta att jag behöver tid för läkning, och han förstår, då kommer det nog att kännas lättare för mig.

Hon sa också att jag måste bry mig mer om mig själv och inte bara finnas till för andra.

Det kom blod i morse igen, i går kväll också.

Det kan ju vara så att jag inte alls blev bättre av medicinen nu, utan att den kommer ta längre tid på sig att verka. Då kanske sjukdomen går lite upp och ned innan.

Jag hade lite lågt i järn sa min läkare häromdagen.
Vi skulle avvakta och ta ett nytt test om några veckor.

Det är ju inte alls bra att blöda hela tiden.
Inte att vara lös i magen heller för den delen.
Jag vet inte var gränsen går, när det blir akut.

Vet att folk svimmat av, eller lagts in på sjukhuset akut, osv.
Men jag tror att det kan vara så att de gått väldigt länge utan behandling och då blir det så.

Jag har trots allt kontakt med läkare och får behandling.

Jag gillar dessa mornar nuförtiden...
Sover 10-12 timmar varje dag, är ändå sjukt trött och sliten då jag vaknar, men det är skönt mentalt att dricka mitt kaffe och ta det lugnt.
Då känns det inte som att det finns några bekymmer.

Tills det är dags att springa på toa...

Jag ringde sjukhuset i dag igen.
Behöver ju bli sjukskriven från måndag.

Om det inte händer något mirakulöst till måndag!

Men det tror jag knappast....

J kom hem med blommor i går.
Han tyckte att jag behövde det.