Funderingar efter jobbmötet

Dagarna går och det gör att jag tänker mer och mer.

På mötet jag hade på jobbet.

Jag känner att han gick på som en pittbull.

Såhär efteråt så kände jag mig väldigt utfrågad.

"Varför vände du dig inte till någon annan chef, när du tyckte det var tråkigt att byta lysrör och inte fick tag på din egen chef? Det hade jag gjort."

"Menar du att, när du jobbade själv ett tag, att du jobbade 8 timmar??
Att vi kunde debitera kund för 8 timmar??"

Det frågade han mig 3 ggr.

Trodde han inte på mig?

Han sa också:

"Så du skrev din tid själv?? På nätet?"

"Ja, jag handlade själv, jag la upp egna ordar och fyllde i material själv som jag hade använt."

"Va? Menar du att du gjorde allt det där själv?"
Han insåg väl där att jag faktiskt KAN göra saker själv och är en vuxen människa....

Jag ville ha mötet för att berätta om min sjukdom, han ville ha mötet för att få veta vad som har hänt sen jag började.

Jag var för bräcklig för att prata om jobbet då och blev tagen på sängen när jag blev så utfrågad.

Jag hade ju siktet inställt på att berätta om hälsan och det var tufft att berätta allt.

Jag ska skriva ner allt jag tänkt på efter mötet och faktiskt ringa honom sen.

Behöver prata om jobbet känner jag, när jag är starkare och kan fokusera på just det.
Att då kunna i ifrågasätta honom om vad han menade med vissa saker.
Även att kunna ge honom bättre information, osv.

Han menade nog inget illa med sitt sätt utan han uttryckte sig bara lite plumpt.