Posttraumatiskt stressyndrom

Det har hänt en del sen jag skrev sist.

Jag fick panik en dag.
Jag grät och grät och letade på nätet efter telefonnummer att ringa för att få hjälp.

Jag hamnade tillslut hos Huddinge jour och pratade med en tjej där.
Vi pratade länge.

Hon sa att jag verkligen ska hitta någon att gå och prata med en längre tid.
Det har varit mycket i barndomen och det är väldigt mycket med att ha en kronisk sjukdom. Sa hon.

Hon tyckte att jag skulle kontakta vårdcentralen för att komma till en läkare som kunde slussa mig vidare.

Det är den vägen man måste gå i dag för att få en samtalskontakt.
Om det inte är risk att man vill ta livet av sig.

Då får du hjälp direkt.

Har hört att det är många som mår dåligt i dag och det är svårare att få hjälp till alla.

Jag träffade en läkare på vårdcentralen och hon ville träffas igen, 2 dagar senare.

Då jag var där i går, andra gången, så hade hon ett tjockt frågeformulär framför sig.

Det var för att kunna ställa en någorlunda diagnos på mig.

Hon ställde en massa frågor och vi pratade lite kring svaren jag gav också.
En fråga var om jag utsatts för trauman såsom våld, sett någon död, osv.

"Ja, jag hittade min mamma död, jag har utsatts för våld, sexuellt utnyttjande, osv...."

När allt var klart så sa hon:

"Du har helt klart en depression. Du har en släng av ångest, en släng av social fobi, mm och behöver definitivt någon att prata med."

Hon tyckte att jag skulle komma till psykologer som höll på med PTSD.
De jobbar med trauman hos folk.
Posttraumatiskt stressyndrom.

Lite info: http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/angest/ptsd

Jag tyckte att det lät jätte bra.

Så hon ska ringa mig nästa vecka och berätta vad hon har kommit fram till.

Jag har insett efter detta att jag har varit med om en del tuffa saker.
Jag har kämpat och hållit dem på distans genom åren.

Jag har kunnat rabbla upp det jag varit med om, men om man tänker på bara en, enda händelse, så är det ganska saftiga saker.

När en människa blir rädd, riktigt rädd, så frisätts en massa ämnen i kroppen.
Kortisol, adrenalin, osv.
Tänk själv när du blir skrämd av nåt, går över gatan och nästan blir påkörd. Någon hoppar fram bakom en soffa, det kan vara vad som helst.

Först blir du jätte rädd!
Sen när det är över så kallsvettas du, du skakar på händerna, du känner dig svag i benen.

Om jag då tänker på en enda händelse jag har varit med om, så reagerade jag sådär som jag nyss skrev.
Eftersom jag varit med om flera, flera negativa saker i mitt liv, så har ju kroppen/sinnet tagit en massa stryk under en längre tid.

Sen att jag dessutom har fått en sjukdom på det, det är som ett trauma i sig.

Nu när saker och ting rullar på bra i mitt liv, såsom stabil inkomst och en bra relation... då slappnar jag av för en gångs skull och allt springer i fatt mig.

Ja, det är min teori.