Prima

Nu har jag fått ett brev från PRIMA.

Barn och vuxenpsykiatri.

Det känns som att jag slungas tillbaka i tiden.
Jag gick ju på PBU, som det hette förut, i samma område.
(Barn och ungdomspsykiatrin)

Jag gick där ett par ggr efter att mamma hade dött.

Jag fick tid om några veckor.

Det är jätte skönt att det gick så fort.

Jag tycker att det är så jobbigt med min andfåddhet.

När jag har promenerat med hunden så får jag en tryckande känsla över bröstet.
Svårt att få luft.

Sen efter en stund så går det över.

I går var jag i väg och handlade.

Jag kände mig osynlig och gick i min egen värld.

Det känns nästan som att jag gör allt som i en dimma.
Lite läskigt känns det.

När jag var på väg hem så kom trycket över bröstet.
Det blev svårt att få luft.

Jag funderar på, har det med lågt järn att göra eller är det ångest?

Det ledde i alla fall till att jag började gråta....

Ingen PTSD

Läkaren från vårdcentralen ringde i går.

Hon hade pratat med PTSD gruppen.

De vill bara ta emot folk för att jobba med ett trauma.
Inte fler.

Jag har ju fler och dessutom en sjukdom.

Så hon skickar en remiss till vanliga psykiatrin så får de ta beslut om vart jag ska hamna.

Jag trodde att det skulle ta flera månader, men hon sa veckor.

Så det kändes ju bra!

Hon var lite orolig för mig och sa att jag skulle ringa henne om det blev jobbigt.
Det var snällt!

Livet känns tråkigt

Jag pratade med min läkare i går.

Berättade allt om mitt besök på vårdcentralen.

Hur jag mår, både mentalt och i tarmen.

Hon sa att jag skulle fortsätta med kortisonet och lägga till lokalbehandling.

Hon bokade även in mig för en undersökning om ca 2 veckor.
Jag ska dit nästa vecka och få järn via dropp.

Kanske beror min andfåddhet på järnbrist?

Jag väntar på samtal från vårdcentralens läkare och att få höra vad hon har hittat.

Just det, tydligen så hade jag högt kolesterol och måste kolla upp det noggrannare.

Så precis som tidigare, får jag ta en dag i taget och se vad som händer....

Avbeställningsskydd för kronisk sjuka

Jag blir så trött på mig själv.
Att mina tankar och känslor kan växla så mycket i bland.

Såhär:

J:s syster ska gifta sig i Polen i september.

Hans pappa ville boka resan, nu.
Vi fick en dag på oss att bestämma.

Dagen efter han sa det, så hade jag långt samtal med min läkare ang min hälsa.
Jag pratade med en sjuksyster 2 ggr.
Jag ringde apoteket och bokade medicin. (som jag glömde 2 ggr för att jag glömmer saker nu.)
Jag sprang på toa flera ggr och hade det jobbigt.

Så det fanns inte så mycket utrymme i min hjärna att tänka på mer saker.

J sa till mig, sent på eftermiddagen att hans pappa måste ha ett svar i dag.

Jag blev så ställd.
När skulle jag ha möjlighet att tänka på det?

Jag sa till J att det här med att hans syster ska gifta sig, det betyder inte så mycket för mig just nu.
Jag är inte där, känslomässigt.
Det blir ett stressmoment för mig att få så kort tid på mig.

Jag har inte varit utomlands på 17 år.
Jag vet inte om jag får en hundvakt till de 5 dagarna.
Jag behöver kolla upp villkor/avbeställningsskydd för kronisk sjuka.
Behöver fixa sjukkortet från försäkringskassan.
Jag vet inte hur jag mår då.
Jag vet inte om jag har råd.

Det var inte bara att bestämma sig på en dag.
Det var för mycket att kolla upp.

Jag slutade att känna mig stressad och tog ett beslut och sa: 
"Om jag måste bestämma mig i dag, så blir svaret nej."

J ville börja kolla upp saker åt mig, på nätet.
Men sen hade han fokus på annat, ang sin skola och praktik.
Så det blev inget.

J pratade med sin pappa och hans fru på kvällen.
Han berättade allt om mig.

Hur jag mår, som jag skrev förut:

Gråter helt plötsligt i bland.
Väldigt lätt irriterad.
Glömmer saker.
Energilös.
osv, osv. Orkar ej upprepa mig nu.

Han berättade också hur det går med sjukdomen.

Deras svar var: "OJ, hon mår väldigt dåligt just nu."

Det härliga i det hela är att J äntligen förstod.
Av deras svar och att han själv fick säga allt om mig till dem.
Då, gick det upp för honom.
Det känns som att jag har behövt förklara mig hundra ggr och det har varit tröttsamt.

Han kom fram till mig efter samtalet och klappade på mig och sa:
"Nu förstår jag, du mår ju inte alls bra."

Det var en lättnad.

Hans pappa och fru sa att de skulle boka in J på resan i går kväll.
De hoppar att boka in mig.
Jag mår ju för dåligt sa dom och hans pappa trodde inte att jag var bättre då.

(Det är 7 månader kvar, det tror jag att jag gör.)

De sa att om jag senare vill följa med, så får vi lösa det då.

I morse så kände jag mig lite sur.

Från att det var skönt till att de förstår att jag inte mår bra till att bli sur....

Jag tänkte nämligen såhär:

De tänker bara på sig själva. De kunde ha hjälpt mig att kolla upp avbeställningsskydd mm.
Nej de ville boka, pronto! Utan att ens ge mig en chans att kolla upp saker.

Dessa tankar gör att jag vill ta avstånd.
Inte binda mig helt, vill jag verkligen detta? Det kanske inte håller mellan oss, det var kanske därför de bokar utan mig för de vet det här.

Men jag borde eg tänka: Fan vad gulligt av dem att inte pressa mig utan de kör på med sitt och låter mig ta min tid.

Suck.. Blir så jäkla trött på mig själv.
Ja, alla har delade tankar om saker, det jag blir trött på är att mina tankar kan vara så drastiska.
Jag vill dessutom bara känna/tänka EN sak och vara nöjd med det.

Jag googlade lite om avbeställningsskydd för kronisksjuka.
Det såg ju inte så ljust ut.....

"Avbeställningsskyddet gäller inte om du var sjuk redan när du bokade resan. Vissa försäkringsbolag ersätter dock akuta försämringar som du inte hade anledning att räkna med. Andra kan ersätta dig trots att du har en kronisk sjukdom eller ett infektionstillstånd, bara du har varit symtom- eller besvärsfri i ca 6 månader före bokningstillfället. Om en läkare avråder dig från att resa kan du inte räkna med att din avbeställningsförsäkring gäller."

Funderingar efter jobbmötet

Dagarna går och det gör att jag tänker mer och mer.

På mötet jag hade på jobbet.

Jag känner att han gick på som en pittbull.

Såhär efteråt så kände jag mig väldigt utfrågad.

"Varför vände du dig inte till någon annan chef, när du tyckte det var tråkigt att byta lysrör och inte fick tag på din egen chef? Det hade jag gjort."

"Menar du att, när du jobbade själv ett tag, att du jobbade 8 timmar??
Att vi kunde debitera kund för 8 timmar??"

Det frågade han mig 3 ggr.

Trodde han inte på mig?

Han sa också:

"Så du skrev din tid själv?? På nätet?"

"Ja, jag handlade själv, jag la upp egna ordar och fyllde i material själv som jag hade använt."

"Va? Menar du att du gjorde allt det där själv?"
Han insåg väl där att jag faktiskt KAN göra saker själv och är en vuxen människa....

Jag ville ha mötet för att berätta om min sjukdom, han ville ha mötet för att få veta vad som har hänt sen jag började.

Jag var för bräcklig för att prata om jobbet då och blev tagen på sängen när jag blev så utfrågad.

Jag hade ju siktet inställt på att berätta om hälsan och det var tufft att berätta allt.

Jag ska skriva ner allt jag tänkt på efter mötet och faktiskt ringa honom sen.

Behöver prata om jobbet känner jag, när jag är starkare och kan fokusera på just det.
Att då kunna i ifrågasätta honom om vad han menade med vissa saker.
Även att kunna ge honom bättre information, osv.

Han menade nog inget illa med sitt sätt utan han uttryckte sig bara lite plumpt.

Mötet med nya chefen

Jag var ju skitnervös.

Jag och J mötte honom och personalchefen.

Jag har hört en del om personalchefen och jag hade ingen jätte positiv bild av honom.
Har hört att han är kall och negativ.

Jag kan säga att min uppfattning av honom har ändrats.

Han sa inte så mycket under mötet men de få ord han sa, de miner han gjorde och energin han utstrålade.... var positiva.

Det kändes verkligen tvärtom mot vad jag hade målat upp för bild.
Men visst, han var fåordig och då han pratade kastade han sig inte med gulliga ord. :)
Men man kunde ändå känna en värme.

Så där ser man vad viktigt det är att inte lyssna på andra innan man träffar en person.

Min nya chef hade inte heller gått någon charmkurs.
Han var saklig och visade ingen känsla i ansiktet.

De sa inget såsom, "oj vad tufft," eller visade något sådant alls under mötet.

Först berättade jag allt.
Om sjukdomen, det mentala, viljan att jobba, mitt driv, mitt kämpande i livet, osv.

När Jag hade berättat allt så frågade de olika saker.

Bland annat när jag tror att jag blir frisk och kan återkomma till jobbet.

Hur fan ska man svara på det??
Jag vet ju inte.

Jag berättade för dem att viljan finns men jag kan inte styra så mycket.
Skoven är olika från gång till gång, det kan  också förändras genom åren, osv.

Jag sa att man kan få cancer av denna sjukdom, andra allvarliga sjukdomar, stomi, starka biverkningar av medicinen så att man kan pajja sina organ, osv.

Chefen avbröt mig och sa:
"Nä! Vaddå cancer, det kan väl alla få? Man kan dö vid skrivbordet."

Jag kände att han inte fattade allvaret.

"Jo, man kan få det av denna sjukdom. Man kan få massa saker."

DÅ, fattade de allvaret.

Han pratade på i massor, vilket han är bra på. ;)

Jag framförde då, att om jag har ett skov, beroendes på hur stort det är, om jag vill jobba istället för att vara helt sjukskriven, så undrade jag om det fanns någon möjlighet att komma senare till jobbet dessa perioder.

Han sa att:
"Du visste ju arbetstiderna när du tog anställning, att det var 06.30 till 15.45."

(Detta är taget ur sin kontext, så han sa ju en massa innan och efter.)

Då avbröt jag honom, kände att, va fan ska jag göra åt detta då??!

Så jag sa högt: "Men vad då, ska jag säga upp mig eller??!"

Då svarade både chefen och personalchefen i hög stämma, i kör: "NEEEEEJ!"

"Inte så, jag säger ofta bara rätt ut vad jag tänker." Sa chefen.
"Vi får ju försöka att hitta ett sätt som fungerar."

Jag sa det, att om vi bestämmer, för planeringens skull, att jag jobbar tex 9-16 vid skov, och skulle jag sen vilja komma klockan 7 eller 8 så är det väl bara bra för kollegorna och projektet.

Det är ju inte hugget i sten, vissa dagar, att jag måste komma jätte mycket senare.

Jag sa flera ggr att jag är driven och att jag vill lära mig.
Jag vill ju detta.

Jag sa också, om sjukdomen, "Vem fan vill ha det så här??"

De förstod.

Så i slutet av mötet så frågade jag om de hade några andra frågor eller så.

Chefen läste då upp sina anteckningar som han hade gjort under mötet.

"Sjukdomen, det mentala, ska bli frisk, vill verkligen detta, är driven, vill lära sig, behöver justera tiderna när hon har skov."

Bra att allt gick in kände jag.

Efter dessa ord så sa han:

"Jag tycker synd om dig."

DÄR, kände jag att han visade känslor.
Jag var inte ute efter sympati utan förståelse, öppen kommunikation och en möjlighet och hjälp att få komma tillbaka i min takt.

Det kändes då som att han faktiskt hade tagit in allt som sades på mötet på ett bra sätt.

När personalchefen tog mig i hand då vi skulle gå så sa han:
"Se till att bli frisk nu."
Det visade också att han hade hjärta. :)

Jag hoppas att de kan se till att jag vill detta.
Det var JAG som ville ha ett möte och göra dem delaktiga, det känns som att man har ett ansvar där.
JAG har skaffat högriskskydd så att jag inte kostar mitt jobb en krona när jag är sjuk.
JAG säger att jag VILL jobba, även då jag har ett lättare skov just då och OM det finns en möjlighet att då kunna justera tiderna.

Vi får se hur detta blir...

Om ca 3 veckor är det projektet klart, där jag jobbade sist.
Det betyder att jag och alla andra ska placeras om på andra ställen.

Men nu när jag har en ny chef så kommer jag att hamna med helt nya personer och en ny chef för bygget.
Det känns läskigt men också spännande.

Han berättade om ett projekt nu, att bygga butiker, det sporrade mig som fan och jag vill börja jobba nu! :)

Förvirrade jag

I går kändes det som att det fanns en liten ljusning i sjukdomen.

Sen nu i morse, nä... blod och annat igen...
Suck.

Det har nu gått 2 veckor och 4 dagar med medicinen.

Tålamod ska jag ha... men det känns ju jävligt tröstlöst vissa dagar.

Jag tar ju cortiment på morgonen.
Man ska ju ta kortison på morgonen för att det ska följa kroppens egen rytm.

I går kväll så skulle jag ta 2 st kalcium tabletter, som jag gör nu.

Jag tar tabletten, ja EN tablett, utan att reagera på att det bara är en, sen en kvart senare slår det mig...
Jag har tagit en cortiment tablett.

Ingen reaktion på att jag tog 1 tablett ist för 2 st.
Ingen reaktion att det var i fel fack heller, jag har en dosett, pillerbox.

 Den här bilden som är nedanför, sådan har jag. De är lite söta. Ja, det finns något sött och roligt i det tråkiga att vara sjuk. :)

 

Det finns många olika dosetter.

Ja, ja...Jag har ju inte riktigt koll på grejer som jag brukar ha i vanliga fall. :)

Tror inte att det är så farligt, jag tog ju ändå dem med många timmars mellanrum.

Möte med den nya chefen

I dag ska jag ha ett möte med min ev nya chef.

Jag är jätte nervös!

Först ska vi prata om jobbet.

Sen ska jag prata om min hälsa.

Får se hur de tar det och hur de förhåller sig till det.

Hade jag varit mig själv och mått bra, ja då hade jag varit stark!
Då hade jag skitit i vad de sagt.

Inte mycket hade kommit åt mig.
Det är ju bara att gå vidare i livet om man inte är nöjd.

De är vanliga personer, mina chefer, som jag och vem som helst.

Men, jag mår ju inte bra nu och är långt ifrån stabil.
När man kommer in på firman så kommer jag att se alla!
Massa folk.
Jag kommer vara så jäkla osäker.

Jag är skitskraj.

Posttraumatiskt stressyndrom

Det har hänt en del sen jag skrev sist.

Jag fick panik en dag.
Jag grät och grät och letade på nätet efter telefonnummer att ringa för att få hjälp.

Jag hamnade tillslut hos Huddinge jour och pratade med en tjej där.
Vi pratade länge.

Hon sa att jag verkligen ska hitta någon att gå och prata med en längre tid.
Det har varit mycket i barndomen och det är väldigt mycket med att ha en kronisk sjukdom. Sa hon.

Hon tyckte att jag skulle kontakta vårdcentralen för att komma till en läkare som kunde slussa mig vidare.

Det är den vägen man måste gå i dag för att få en samtalskontakt.
Om det inte är risk att man vill ta livet av sig.

Då får du hjälp direkt.

Har hört att det är många som mår dåligt i dag och det är svårare att få hjälp till alla.

Jag träffade en läkare på vårdcentralen och hon ville träffas igen, 2 dagar senare.

Då jag var där i går, andra gången, så hade hon ett tjockt frågeformulär framför sig.

Det var för att kunna ställa en någorlunda diagnos på mig.

Hon ställde en massa frågor och vi pratade lite kring svaren jag gav också.
En fråga var om jag utsatts för trauman såsom våld, sett någon död, osv.

"Ja, jag hittade min mamma död, jag har utsatts för våld, sexuellt utnyttjande, osv...."

När allt var klart så sa hon:

"Du har helt klart en depression. Du har en släng av ångest, en släng av social fobi, mm och behöver definitivt någon att prata med."

Hon tyckte att jag skulle komma till psykologer som höll på med PTSD.
De jobbar med trauman hos folk.
Posttraumatiskt stressyndrom.

Lite info: http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/angest/ptsd

Jag tyckte att det lät jätte bra.

Så hon ska ringa mig nästa vecka och berätta vad hon har kommit fram till.

Jag har insett efter detta att jag har varit med om en del tuffa saker.
Jag har kämpat och hållit dem på distans genom åren.

Jag har kunnat rabbla upp det jag varit med om, men om man tänker på bara en, enda händelse, så är det ganska saftiga saker.

När en människa blir rädd, riktigt rädd, så frisätts en massa ämnen i kroppen.
Kortisol, adrenalin, osv.
Tänk själv när du blir skrämd av nåt, går över gatan och nästan blir påkörd. Någon hoppar fram bakom en soffa, det kan vara vad som helst.

Först blir du jätte rädd!
Sen när det är över så kallsvettas du, du skakar på händerna, du känner dig svag i benen.

Om jag då tänker på en enda händelse jag har varit med om, så reagerade jag sådär som jag nyss skrev.
Eftersom jag varit med om flera, flera negativa saker i mitt liv, så har ju kroppen/sinnet tagit en massa stryk under en längre tid.

Sen att jag dessutom har fått en sjukdom på det, det är som ett trauma i sig.

Nu när saker och ting rullar på bra i mitt liv, såsom stabil inkomst och en bra relation... då slappnar jag av för en gångs skull och allt springer i fatt mig.

Ja, det är min teori.

Livets orättvisor

Jag är med i några grupper på FB med folk som har samma sjukdom som jag har.

I går läste jag ett inlägg från en tjej som fick mig att må dåligt.

Stackars, stackars henne...
Ja, man ska vara "glad" åt att man inte har det värre än man har det...

Hon har Chrons.

Som jag har enligt den läkaren jag har nu, dock är mina symptom som om jag hade Ulcerös kolit.
Det är vanligt att vi som har IBD, (samlingsnamn), får olika diagnoser genom åren. Men samma läkare, som sa att jag hade Chrons, har nu gett mig medicin som är till för de som har Ulcerös kolit.

Jaja, i alla fall...

Chrons, ja, och tjejen har fått läkemedlet Humira, som är cellgifter tror jag.

*Av det läkemedlet så har hon fått sjukdomen SLE....

"Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en kronisk autoimmun reumatisk sjukdom som i princip kan drabba alla organ i kroppen". Källa: Wikipedia

*Av kortison har hon fått binjurebarksvikt.

*Vilande livmoderhalscancer av Imurel. (cellgift)

*Lichen. (hudsjukdom)

*Opererat och tagit bort en del av tunntarmen, en del av tjocktarmen, har numera stomi.
Ändå har Chrons spritt sig....

På allt detta, har hon lyckats bli gravid efter 4 år med IVF. (provrörsbefruktning.)

Men... Sannolikheten att hon får behålla barnet, är ganska liten, säger hon.
Missfall kanske väntar.

Det är ju helt sjukt!

Blir så arg och ledsen.

Jag vet att man kan få hemska, livshotande saker av medicinen.
Jag vet att man kan få andra autoimmuna sjukdomar av denna sjukdom.

Men jag ser inte detta hos mig.

Jag vet att det finns massa risker med att ha en tarmsjukdom, men det känns inte som att det kommer att drabba mig.

Naivt kanske, men det är nog bra att inte gå och tänka på sånt här.

Men!

Jag vet att gå omkring och ha skov ofta, (utslag av sjukdomen) ökar risken för annat.
Därför känns det så viktigt att vara frisk.

Känner mig gladare i dag

I dag känns det bättre i humöret.
Jag blev lite glad och spänd pga samtalet från jobbet i går.

Sen har det varit lite, lite, lite bättre i sjukdomen i morse.
Det är 4 dagar kvar till det har gått 2 veckor med medicinen....
En peson med min sjukdom hade ju fått gå i 2 veckor, nästan exakt, innan den bet.

Jag tänkte på i går hur mycket jag har varit med om i livet egentligen.
Att jag sedan pluggade i vuxen ålder och har börjat jobba som elektriker, känns stort då jag tänker på det. Lilla jag lixom. :)

Jag har klarat mig rätt bra genom livet.
Alltid skött mig själv, aldrig missbrukat något och alltid klarat mig igenom saker.

Jag har kämpat och aldrig gett upp.

Jag hade startat företag för säkert 10 år sedan, (var ju på gång med det ett par ggr), om jag inte varit så feg.
Har ju verkligen haft idéer.
Jag har vuxit upp med rädsla och det har nog hämmat mig med saker.
Det har tagit tid att bryta sig loss från det.

Dock så har jag mött något nu som kommer åt mig...
Min sjukdom.

Jag har nu haft den i 10 år.

Jag har inte varit såhär dålig sen 2011.

Sjukdomen har börjat bryta ner mig mentalt.

Det är sååå tungt att vilja en massa saker, men du blir hindrad av din hälsa.
Det skulle väl bryta ner vem som helst.

J sa att han aldrig hade orkat om han hade min sjukdom.
Han kan inte förstår hur jag jämt kämpar och inte ger upp.

Jo, jag kämpar, som vanligt, men sjukdomen slår undan benen på mig hela tiden just nu.

En människa orkar väl inte hur mycket som helst....

Alla har en gräns och min gräns leker sjukdomen med.

De gör om min tjänst på jobbet

I dag vaknade jag tidigt av ljud.

Jag kunde inte somna om.

Tankarna malde.

Jag fick ett samtal i går eftermiddag som gjorde mig nervös, men glad.

Det var M från mitt jobb.

Det var den killen som jag hade suttit bredvid på middagen efter jobbkonferensen, som jag hade pratat mest med.

M sa att de hade kommit fram till att de skulle flytta över mig till entreprenad.

Lite historia:
Jag blev anställd av G som var chef på servicesidan.
I vanliga fall, när man anställs, så hamnar man på entreprenadsidan först.
Sen går folk över till service om de vill och får.

På service jobbar man nämligen själv och åker runt till olika kunder.
På entreprenad så jobbar man i team och är på stora byggen.
Sedan på byggena så är det andra arbetsgrupper där, snickare, målare, vvs, osv.

Mycket oljud och smutsigt.
Grövre jobb, mer monotont.

På service kan det vara mindre jobb.

Entreprenad "bygger" kontoret efter att snickare har satt en del av väggarna.
Service kommer dit när kontoret har startat i gång med personal och små fixar trasiga saker.

Typ så.... :)

Men, jag har fått höra att på min firma så anställs man bara till entreprenad först, inte service, just för att det tar tid innan man är självgående.
Man måste lära sig från grunden.
På entreprenad kan man få borra i betongvägg i ett par månader, sen drar man kabel i ett par månader, osv. För att få det att fastna, så att man sen, längre fram, kan arbeta själv.

Det var ju flera som var på G om mig, att jag skulle få anställning.

Den som hade hand om entreprenad sa nej, så G tog på sig ansvaret.
Jag kände ju sådan tacksamhet då och förstår nu att det var jävligt schysst av G att ta in mig, även då det inte fanns någon bra plats för en lärling just då.
G sa också till mig flera gånger att han trodde på mig. Det kändes bra, sa han.

Jag hamnade tillsammans med J och andra killar som tillhörde entreprenad men som jobbade för G just då. (som eg då är servicechef)
Vi var på en fabrik och G skulle hålla i det jobbet en längre tid.

Dock fanns det inte så jätte mycket stimulerande jobb då.
Men jag var där i över ett halvår.
Jag fick sedan hjälpa en servicekille i flera månader och fick då jobba mycket själv. Sen flyttade de tillbaka mig till fabriken och entreprenadkillarna.

Kort därefter så försvann G från service och kanske från firman, vi får se...
Jag fick då en ny chef som själv är ganska ny i rollen och dessutom inte känner mig. Det blev lite omorganiseringar på firman efter att G försvann.

PUH! Lång förklaring. :)

Så, de på firman har bestämt att jag ska flyttas över till entreprenad, helt, i några år. De brukar ha folk på entreprenad i 4 år, tills man är fullbetald.

Det gjorde mig lite nervös.
Jag vill inte fastna där helt, 4 år känns långt.
Alla tar olika tid på sig att lära sig, jag är ganska snabblärd och jag tänker säga det, att jag kanske inte behöver 4 år och jag hoppas att de kan se sådant.

Dessutom så är jag intresserad av svagström framöver.
Knx, passagesystem, larm, osv.

Kommer jag att få helt nya kläder nu?
De på entreprenad har andra färger på sina kläder än service har.

I alla fall, så ska all personal ha ett möte med sin respektive chef nu.
M sa att han ville vara den som hade det första mötet med mig.

M sa också till mig att han vill att jag hamnar under honom.
Jag blev glad av det.

Jag vet ju att han gillade mig, så att han vill ha mig i sitt gäng, känns bra.

Jag var ju väldigt personlig på middagen och hymlade inte med vem jag var och min sjukdom.

Jag sa till honom att jag vill ha ett möte ang min hälsa.
Men att jag kanske vill ha med mig J som stöd.

J har varit med förut när jag berättade för G om min sjukdom.
Blir jag ledsen så kan J fylla i det jag skulle säga, plus att J kan komma i håg saker åt mig.
När nåt är jobbigt så minns man ju inte alltid saker tydligt.
J ser ju min hälsa varje dag.

Så vi ska ha ett möte om jobbet och samtidigt ha ett möte om min hälsa.

Jag ser fram emot detta möte.
Ska försöka att få med så mycket som möjligt.
Men... visst är det lite läskigt också.

Min sjukdom kanske ställer till det för mig att jobba på service....
Fördelen med att jobba på entreprenad är att om man är borta från jobbet så blir inte kunden lidande.
Man är ju fler personal på en arbetsplats.

På service är det mer sårbart, eftersom du ensam sköter om ett projekt.
Dock har de flyttat servicepersoner från ett projekt till ett annat, tillfälligt, för att det behövs för stunden.
Men, på service är du mer fri, och det passar min sjukdom också, att kunna rå om sig själv.

Så jag vet fan inte.....
Men mötet känns både bra och läskigt.

Men, men...skulle jag bli frisk och hålla mig frisk i framtiden, och de på firman inte låter mig utvecklas, ja då är det bara att söka sig till ett nytt företag.

Vart är mitt hopp?

I går var jag på hälsokoll genom jobbet.

När alla undersökningar nästan var klara så började hon att ställa lite frågor.
De blev fler och fler.
Till slut kunde jag inte hålla mig.

Jag började att gråta och prata lite.

Jag sa att jag tänkte att jag kanske skulle göra slut med min kille och säga upp mig från jobbet.
Att jag bara ville försvinna, isolera mig och leva ensam.

Hon blev orolig och frågade om jag ville ta livet av mig.

Jag sa nej.

Hon sa att det var väldigt viktigt att jag pratade med någon, ganska omgående.

Jag sa att jag kände press från jobbet.
Ingen har pressat mig utan jag skapar mina egna tankar om att de tycker att jag är en belastning.

Hon tyckte att jag skulle prata med min chef och berätta allt.
Hon sa att det försiggår mycket på ett företag med de anställda, sjukskrivningar osv.
Det var bara hjärnspöken från min sida och min chef skulle förstå.

Så jag har mailat min chef i dag och att jag vill ha ett möte ang min hälsa.

Han vet ju inget direkt om mig och vad som händer i min vardag.
Han vet bara att jag har en sjukdom.
Om jag får prata om det och berätta att jag behöver tid för läkning, och han förstår, då kommer det nog att kännas lättare för mig.

Hon sa också att jag måste bry mig mer om mig själv och inte bara finnas till för andra.

Det kom blod i morse igen, i går kväll också.

Det kan ju vara så att jag inte alls blev bättre av medicinen nu, utan att den kommer ta längre tid på sig att verka. Då kanske sjukdomen går lite upp och ned innan.

Jag hade lite lågt i järn sa min läkare häromdagen.
Vi skulle avvakta och ta ett nytt test om några veckor.

Det är ju inte alls bra att blöda hela tiden.
Inte att vara lös i magen heller för den delen.
Jag vet inte var gränsen går, när det blir akut.

Vet att folk svimmat av, eller lagts in på sjukhuset akut, osv.
Men jag tror att det kan vara så att de gått väldigt länge utan behandling och då blir det så.

Jag har trots allt kontakt med läkare och får behandling.

Jag gillar dessa mornar nuförtiden...
Sover 10-12 timmar varje dag, är ändå sjukt trött och sliten då jag vaknar, men det är skönt mentalt att dricka mitt kaffe och ta det lugnt.
Då känns det inte som att det finns några bekymmer.

Tills det är dags att springa på toa...

Jag ringde sjukhuset i dag igen.
Behöver ju bli sjukskriven från måndag.

Om det inte händer något mirakulöst till måndag!

Men det tror jag knappast....

J kom hem med blommor i går.
Han tyckte att jag behövde det.

Blod igen dödar hoppet

Gick upp tidigt i dag.
Ska på hälsoundersökning genom jobbet.

J var fortfarande hemma, men skulle strax åka till skolan.

Jag gick på toa.

Där stelnade jag.....

Vad var det jag såg?

Blod....

När jag var på väg ut ur badrummet så sa jag det till J.
Han kom efter mig och sa att det kanske bara var något tillfälligt.

Han kramade om mig.

Jag började att storgråta.

Allt hopp bara försvann.

Jag sa till honom att vi borde göra slut.
Att jag bara är sjuk hela tiden.
Att han borde ha en tjej som är frisk.

Jag kände att jag ville åka hem till mitt.
Att få dra mig undan.

Jag vill inte ha nåt förhållande och en massa krav.
Jag vill vara själv.
Jag är ändå bara sjuk hela tiden.
Jag har ju inget liv.
Jag kan inte gå och jobba och missar massor.
Jag har ingen sexlust.
Jag känner mig ful.
Jag går alltid i mjukisbyxor och är ofixad.

Jag orkar fan inte.

Det är bättre om jag lever själv med min hund.
Lever i min egen värld med mig själv.

J sa att jag inte alls ska lämna honom.
Han har valt mig och vill ha mig i sitt liv.

Just nu känns allt bara svart....

Ingen flytt än i sikte....

Jaha......

Tanken på att flytta till J sprack...

Jag fick ett meddelande från hundrastaren i går.

Hon hoppade av.

Ja, då får jag leta vidare...

Kan det inte bara vara så lätt som det var för mig att hitta bra hundrastare där jag bor?

Där tog det mig ca 2 månader att hitta någon.

Hos J har det tagit ca 1 år....

Sakta börjar livet att komma tillbaka

Jag är fortfarande hemma från jobbet.

Jag blev förvånad i dag.
Helt plötsligt så börjar saker och ting vara normala i magen.

Inte helt, men nästan. :)

Läkaren ska ringa mig i dag, då får jag också svar på mina blodprover som jag lämnade.

Att göra slut med Facebook och tänka själv

Jag gjorde slut med Facebookappen i mobilen.
Var utan den i ca 1 månad.

Kom på mig själv att jag satt och scrollade igenom fb heeeeeela tiden.

Så fort det blev stilla runt omkring mig så tog jag upp mobilen.
När det blev reklampaus på tvn, på toa, i en hiss, i ett väntrum, osv, så plockade jag upp mobilen och scrollade...

Jag kände att jag blev stressad av att hela tiden kolla FB.

Så jag tog bort den.

Den första veckan var svår.
Jag hade abstinens, faktiskt, det var helt sjukt att man insåg det.

Vad fan skulle jag göra nu dessa korta stunder?

Jag lärde mig, igen, det fanns ju ett liv innan fb, att läsa tidningar, böcker, lyfta blicken och titta framåt, på tavlor i väntrum, på inredningen i hem, osv.

Den egna tankeverksamheten började att komma i gång igen.

Efter ett tag så gick abstinensen över och det var skönt att vara fri. ;)

Nu efter en månad så tog jag tillbaka fb.
Jag mår något bättre i kroppen och sinnet och då klarar jag av att ta in mer info.

Infon på fb kan va lärorik men också jävligt onödig....

Man scrollar och scrollar.
Läser flera textrader i några sekunder.

Ser ett videoklipp med en hund, ser ett videoklipp med ett barn, ser ett videoklipp med en katastrof, läser en rad om någon som är trött, läser en rad om någon som är på sjukhus, läser en rad om någon som söker ett jobb.

Information i massor, mycket onödig information fyller vår hjärna och påverkar vårat känsloliv mer än vi tror.

Vi blir så matade med information på socialamedier så att man slutar att tänka själv.

Flytta snart?

I dag ska jag träffa den nya hundrastaren igen.

Jag hoppas verkligen att det fungerar med henne, på heltid.

Då kan jag flytta till J ordentligt.

Med mitt akvarium, blommor och allt.

Även då jag tvekar i bland, så är det skönt att bestämma sig för det ena eller andra.

Det är jävligt hattigt att inte veta sin plats.

Så jag prövar detta, kanske blir det jätte bra, om inte, så har jag min lägenhet kvar.

Lämna blodprover

Från att ha blödigt mer, kräkts av smärta, vaknat på natten för att gå på toa, så blev jag förvånad i går.

I går så kom inget nr 2.

Jag har väl haft ut allt så det finns inget mer. :)

Det var rosa annat bara som kom ut.

Så det innebär, inget rött blod som de andra dagarna heller.

Betyder det att det börjar lägga sig lite?

I morse så tryckte det på lite, men fortfarande inget rent blod och knappt något nr 2.

Men jag mår ju inte bra i magen, men det verkar liiiite bättre, eller?

Jag har gått ner 1 kilo i vikt, och haft lite feber varje dag.

Så jag ringde till sjukhuset i går och sa att jag ville veta mina värden.

I dag ska jag därför lämna blodprover.
Vill veta speciellt vad mitt järn ligger på.

En annan sak som var konstigt var att jag i onsdags, var jätte svag, mådde dåligt och grät lite...

Till att i går, helt plötsligt ha mer energi till att stå på benen och göra saker hemma.

Jag har frågat några andra med samma sjukdom, om de har erfarenhet av Cortiment.

En sa att det tog 2 veckor för tabletten att verka.

En person sa att man aldrig slipper biverkningar helt.

En annan sa att det tog en vecka för medicinen att verka.

En fick inga biverkningar alls.

De två sista gillar jag. :)

Jag har nu ätit Cortiment i 4 dagar.

Blöder mer...

Jag tog den första tabletten ganska sent i går. Vid kl 16.
Man ska ju ta kortison på morgonen.

Men en läkare sa att det var ok. Måste ju börja omgående.
Det tar ett par dagar innan tabletten ger effekt nämligen.

I natt så klarade jag mig från att vakna med att blod mm ville ut.

Men jag började att blöda mer i går kväll.

Även i morse då jag gick på muggen.
Det enda som ville ut var slem och blod. :(

Inte undra på att jag har gått ner nåt kilo och har lite feber.
Kroppen tar väl extremt mycket stryk nu.

Jag fick min mens i går också.

En gång, såg jag den, sen har den varit nästan obefintlig.

Antagligen är det skovets fel...

Biverkningarna var många.
Det brukar ju vara 1 av 100 som drabbats men här var det 1 av 10, och den listan var lång.

"Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare)

• Halsbränna
• Muskelkramper och magsmärta
• Hjärtklappning
• Dimsyn
• Hudutslag eller hudklåda
• Rikliga eller oregelbundna menstruationer hos kvinnor
• Låga kaliumnivåer i blodet som kan orsaka muskelsvaghet eller trötthet, törst eller ”stickningar”
• Cushing-lika symtom såsom runt ansikte, akne, viktökning och ökad benägenhet att få blåmärken
• Illamående eller huvudvärk
• Försämrat försvar mot infektioner
• Beteendeförändringar såsom nervositet, sömnsvårigheter och humörsvängningar" Källa: Fass

Lite läskigt men vi får se vad jag får, om jag får något.

Det vore ju tråkigt om medicinen inte fungerade.
Det är ju inte alls bra att blöda så mycket och inte göra något åt det.

Men får ha is i magen i ett par dagar, samtidigt är jag lite nervös för biverkningar....