Vi är överens

Jag och J hade ett två timmar långt telefonsamtal i går.

Han pratade på som bara den.

Han har inte velat göra slut med mig.

Jag har börjat förstå att han kan vara ganska kraftfull med sina ord, och han kanske menar dem i stundens hetta, men sen när han tänker efter så är det inte riktigt så som han menar och vill.

Ja, detta är jobbigt, men det är så han fungerar.
Så jag får väl bara acceptera hur han är och fungerar det mellan oss så gör det.

Jag personligen tycker man ska vara försiktig med vad man säger när det gäller viktiga saker.

Vi är olika, i mycket, men det kanske inte spelar någon roll, så länge man är lycklig.

Om jag är lycklig och blir det med honom, ja, det får man se, eller om vi går skilda vägar framöver.

Vi båda har sett att det har varit mycket störningsmoment i vår relation.

Först var han ju sambo med barn och han hade känslor för mig.
Det var ju jobbigt och fel.

Sen gjorde han slut och de separerade, alla var ledsna och det var jobbigt.
Även för mig.

Sen när allt hade lagt sig och vardagen rullade på, ja, då skulle vi lära känna varandra helt plötsligt.

Dessutom däremellan så skulle han ha bearbetat sitt gamla förhållande som han känner att han inte riktigt har hunnit med.

Man visste ju saker om varandra redan men de fick inte riktigt utrymme då.

Så då skulle man känna efter och acceptera, anpassa sig, osv.

Vi träffades inte som två singlar som hade en fungerande vardag och gick ut på dejter.

Vi körde på från början och lekte familj utan att ens känna varandra ordentligt.

Så.....

Vi har insett detta och känner oss lättade båda två efter snacket i går.

Nu känner vi oss lugna och har dragit i handbromsen.

Ang min sjukdom så har han sagt att det är hans problem och att det sitter hos honom.
Han har sagt att han får jobba med det i stundens hetta, när det blir jobbigt.

Vi båda vill umgås och tar det därifrån så får man se om det fungerar.