J kanske vill göra slut

I går åt jag en omelett.
Då hade jag varit vaken i flera timmar.

Sen åt jag inget mer, för att det hade varit en jobbig dag och jag kunde tänka på mat.

Jag la mig klockan 23.

Jag hade ju varit hemma från jobbet, hela veckan eller ja, hemma hos J.

Han hade sagt att vi skulle spendera ledigheten i hop.
Men han ändrade sig sen och sa att han ville till en kompis och sova där eftersom jag var sjuk.

Han vill inte vara låst hemma då, när jag är sjuk, att han är tvungen att sitta hemma pga mig, det ska inte hindra honom från att göra andra saker.
Jag hade blandade känslor ang det, men jag njöt av den soliga dagen/kvällen/natten i huset ändå till slut.

Tänkte att han behövde komma i från och göra sitt.

Dagen efter, då han kom hem, på kvällen, så fick jag extremt ont i svanken, hela svanskotan och ner över rumpan. Jag kunde inte stå upprätt och varje rörelse fick mig att grina illa.
Jag rörde mig jätte sakta och det högg till.

Jag klagade inte.
Jag gick ut med hunden.
Jag fixade saker i köket.

Dagen efter hade jag samma värk.
Den släppte lite under dagen, men återkom med full kraft på kvällen.

Jag ville gå och lägga mig tidigare än J.
Jag kände att det kändes jobbigt med värken och lät några få tårar rinna ner för kinden.
Det var första gången jag visade något.

Han reaktion var.... ingen.

Jag sa: "Skulle jag kunna få en kram?"
Han gav mig en halvdann slapp kram.

Jag sa: "Skulle jag kunna få en lite mer ordentlig kram? Jag behöver det nu."

Han sa: "Jag gör så gott jag kan. Jag tycker detta är jobbigt."

Vi slutade att kramas, han gick och jag somnade.

Dagen efter, i går, så var han lite konstig.
Han sa ganska snabbt:

"Ang  i går.... Det var jobbigt.... En del av mig vill göra slut och en del av mig vill inte det. Jag förstår inte varför jag tycker det är så jobbigt, eller ja, jag vet ju, men ändå..."

Jag blev lite paff.
Jag förstod att det var pga hans uppväxt med sin mamma.

Vi pratade länge.
Jag höll mig jätte lugn och ställde en massa frågor så att han själv skulle få tänka.
Jag drog även upp scenariot att det skulle vara slut.

Han sa då att han inte vill det, han känner att han inte vill att det ska vara slut.

Men han var konstig ändå. Han kom inte ur sitt deppiga beteende.

Efter ett tag av tystnad och annat så sköljde allt över mig.

Han vill göra slut? För att jag har en sjukdom? Fy fan för honom.

Jag kände bara: Jag orkar inte, jag vill inte ha det såhär.

Jag grät och han kom och tröstade mig, höll om mig hårt.
Då jag lugnade mig så blev han lite ledsen.
Jag frågade varför och han sa:

"Jag är ledsen för att jag inte vet om jag klarar av att vara tillsammans med dig....."

Jag blev kall, tog mig ur hans grepp och började att packa mina saker...
Samlade i hop allt.

Han ville ju inte ha mig där.
Hur många ggr ska han vela och jag ska ta det?

I hallen så ställde jag mina saker och började att gråta igen.
Han kramade mig och grät lite också.

Jag satte mig ner och vi började att prata igen.
Denna gång var jag arg.

"Du får ju för fan allt! Vi har sex, du får mat lagad till dig, Jag har tagit mig an dina barn, din familj, ditt hem, så mycket som JAG har fixat i detta hem, utan din hjälp, så mycket som jag har gjort för dig! Jag gör allt detta utan att klaga på min sjukdom! Så du vill lämna mig för att jag har en sjukdom?!?"

Han: "Ja..... Jag vet att du har gjort mycket och jag uppskattar det, men jag har inte sagt att det definitivt är slut. Jag behöver få vara i fred och fundera."

Jag: "Va?! Du sa ju för fan det! Plus att du inte stoppade mig då jag packade mina saker."

Han: "Nä, men du har packat dina saker förr, hos mig betyder det därför inget."

Jag: "Varför har jag gjort det förut då? Jo, för att du har sagt saker som sårat mig. Tex, att du inte vill ha ett förhållande med en sjuk person. Du har klagat på min hund. Du har sagt att du inte vill ha barn, mm, mm, mm. Jag har ju inte bara packat och åkt hem för att det är kul..."

Jag fortsatte:

"Du kan inte säga att du vill vara i fred och köra hem mig till och från.
Du kan inte hålla på så. 
Vi har ett seriöst förhållande och då jobbar man tillsammans.
Man ger sig fan på att hantera det som är jobbigt. Man gör det i hop."

Han: "Ja, men jag behöver tid att tänka....."

Jag samlade i hop nästan allt och åkte hem.

Hans pappa ringde lite senare mig för en annan sak och frågade sen hur jag mådde, jag kunde inte hålla mig.
Jag grät och berättade en del.

Han lyssnade mest och sa sedan:
"Jo, men han är ju en svag person, det visste du väl?"

Mina närmsta tycker inte att jag ska ta detta längre.
De säger inte att jag ska göra slut men att jag ska tänka efter ordentligt.

De tycker att det har varit mycket kämpa från min sida och de menar på att det bara är jag som kämpar och gör mycket för honom.
De tycker att det räcker, att jag är värd så mycket mer.

Just nu känner jag mig mest arg.
Jag känner inte att jag saknar honom, utan som att något är förstört och när jag är arg så vet jag inte om jag vill detta längre.

Jag ville ju att det skulle fungera, men min sjukdom och min hund är en del av mitt liv och att han inte kan ta det fullt ut.... Då vet jag inte om jag vill längre.

Någon ska ju vilja ha HELA mig.

Ja, så kan det gå...
Det finns inga garantier för något i livet.

Han kämpade som fan för att få mig i början.
Han lämnade sitt ex för mig.
Han ville ha mig trots min sjukdom och allt sa han.

Ja, han sa det då...
Sen kom verkligheten i kapp...

Så är det i kärlek.
Det är som att spela roulett.

Undra bara när jag ska vinna?