Att göra slut eller inte... J och jag

Nu vet jag varken ut eller in....

J har fått allt.

Trots att jag har varit dålig så har jag gjort allt i hemmet och för honom.

Jag hade förstått om min sjukdom påverkade saker i vår relation, men det har det inte gjort.

Han har problem med att någon är sjuk, från sin mamma.

Visst, man kan tycka vad man vill om det, men, i bland är något så väldigt jobbigt så att man undviker det.

Alla hanterar vi saker på sitt sätt.

Vi har inte setts sen helgen ju.
Han funderade på att göra slut i söndags.

Sen i måndags så messade han att han saknade mig och inte ville att det skulle ta slut.

Sen i dag pratade vi kort ett par ggr under dan, mest om jobbet.
Han jobbar på ett annat ställe i några dagar.

Sen ses vi på fredag, i jobbet.

Jag tyckte att han var lite konstig, han var kall.

Sen ringde han efter jobbet.

Alltså jag vet inte vad jag ska tro eller göra just nu...

Jag ville ju att han skulle göra något konkret av sitt problem.
Ta tag i det ordentligt.

Han sa nu att han inte vill gå och prata med någon om sitt problem.

Han tycker att det börjar bli för kravfyllt och då vet han inte om han vill fortsätta förhållandet.

Han sa: "Vi kan försöka men funkar det inte så gör det inte."

Jag sa att han låter som att han inte bryr sig så mycket.
Han sa då att det kanske är så...

Jag frågade då om han kanske vill vara singel efter 10 år med någon.

Han sa att det är en kompott av allt, att vi har bråkat mycket också på senaste.

Jag sa då att vi ofta har bråkat för att han har sagt sårande saker till mig och jag tar inte skit.
Därför har jag också dragit hem till och från.

Det var ju fel av mig att göra så, men ändå...

Han säger att det här med att jag har dragit hem har fått det att kännas som att vi inte har ett seriöst förhållande.

Jag blev arg och kände som att han skyllde allt på mig.

Jag: "Men då kanske det e lika bra att jag tar mina saker."

Han: "Varför då? Jag tänker ju att du ska komma i helgen."

Jag: "Tror du att jag vill vara med någon som velar?
Du kanske inte vill ha mig, ska jag bara vänta då?"

Han: "Ja jag förstår... det kanske inte är så kul...
Men det är du som sätter dessa saker i mitt huvud.
Jag tänker ju att vi skulle pröva."

Jag: "Har du inga egna tankar och åsikter?
Blir du så påverkad av andra?"

Han: "Ja, inte vet jag..."

Sen slutade vi att prata då han skulle hämta sina barn.