Nytändning

Jag vet inte vad som har hänt mellan oss.

Det är jätte bra! :)

Jag har massa känslor för honom.
Jag ser på honom på ett nytt sätt.

Jag märker också hur han pratar med mig, hur han kramar på mig och hur han tittar på mig.
Det är med stor kärlek, jag kan verkligen se hur han förmedlar det.

I dag ska han åka och träffa sin familj.
Jag ska träffa mina vänner.

Det känns bra men helt plötsligt saknar jag honom då jag tänker på det. :)
Inte alls som förra helgen, då jag ville bort från honom.

Det känns bra! :)

Mitt finger

Jag förstod att det gjorde ont att skära sig i fingret när jag till slut tog bort förbandet....

Jag hade inte skurit mig så att det blev en repa, jag hade skurit av en liten bit.

Det var ju en jävla tur att jag inte satte kniven längre in. ;)

Lösgöra mig en stund

Denna helg är vi ensamma utan barn.

Jag blev irriterad redan på fredagkväll.

Jag hade ingen anledning, tror jag....
Jag är nästan hundra på att det hade med väntande mensen att göra.

På lördagen så sa jag allt missnöje till honom.
Sen insåg jag att det inte var så schysst.

Jag hade kunnat lägga fram det på något annat sätt.

Sen var ju det att mitt dåliga humör kanske inte berodde på honom utan på annat.
Eftersom jag inte visste vilket så fick jag skärpa mig.

Jag sa det till honom också, att detta sitter hos mig, det är inte hans fel.

Efter att jag hade sagt det, så blev jag på mycket bättre humör och vi hade en jätte bra fortsatt dag.

Jag hade också ringt en kompis och pratat av mig, det gör jätte mycket att bara få allt ur sig i bland.

Vad jag kände?

Jo, jag känner mig uttråkad.
Jag tycker förhållandet är tråkigt.

Vi är jämt hemma hos honom.
Pratar ofta om hans saker.
Fixar hans saker i hans hem.
Träffar hans familj.
Träffar hans vänner.
Går aldrig på dejter.
Osv....

Jobbet känns också tråkigt för att jag gör tråkiga enkla saker nu och har gjort en längre tid.
Visst jag är lärling och de sätter man inte på mer utmanande saker.
Men å andra sidan, är man inte lärling för att man ska lära sig saker?

Jag vet att om jag inte utvecklas, så tappar jag intresset efter ett tag.

Vi får väl se vad som händer efter sommaren.

Jag kände väl att jag behövde göra något annat, för att bryta denna känsla.

Så, jag bestämde att inte följa med till hans familj nästa helg.

De brukar ha sammankomst med middag, alla syskon, barn och föräldrar.

Jag ska istället träffa två av mina vänner och ev gå ut.

Jag ser fram emot det.
Kan vara bra att lösgöra sig lite och se annat.

Jag vet inte varför jag känner såhär nu.
Allt börjar lägga sig kring oss.

Det börjar bli mer vardag nu och man ska hitta sin roll i relationen.
Man börjar se klarare på saker och ting.

Jag kanske bara behöver att få vara med mig själv och göra saker jag tycker om.

Närakuten med mitt finger

Jag hade ju en massa plåster på mitt finger som jag skar mig på i lördags.

I måndags morse innan jobbet så tänkte jag att jag skulle ta av dem och sätta dit ett nytt.

Jag fick bort alla utan det sista.
Det gjorde väldigt ont så fort jag kom åt fingret.

Jag tänkte att plåstret hade fastnat i blod som hade torkat.
Så jag stoppade ner fingret i en skål med vatten.
Jag hade det där i nästan en timme.

Det hände ingenting....
Dock så smärtade det extremt mycket då jag rörde vid det och jag blev illamående och kallsvettig.

Jag beslöt mig för att åka till en närakut och få hjälp.

Då jag tog på mig jackan så stötte jag till plåstret som stack ut lite grann.

När jag kom ut i porten så såg jag att det hade runnit en del blod på min påse som jag höll i och ner på port golvet.

Jag kollade på mitt finger,... det blödde...

Gick hem igen och lindade ett bandage löst på fingret för att inte bloda ner.

Väl på närakuten så fick jag ligga ner på en brist och hon försökte lösa upp plåstret med vätska.
Det gick inte, så hon fick dra bort det.

Det gjorde sjuuuuukt ont.

Det blödde en del.

Hon sa:

"Det är inte så konstigt att plåstret har fastnat, att det blöder så mycket och att det gör ont.
Du har skalat av en del av skinnet så det är helt öppet."

Jag hade inte gjort en skåra med kniven, jag hade kört kniven rakt igenom....
Tur att det inte var längre in...

Hon frågade varför jag inte hade åkt in direkt då det hände.
Ja... man tror ju att det inte är så illa...

Jag fick blodstillande på fingret och skulle ligga ner med det i en kvart.

Sen kom hon tillbaka och plåstrade om mig.

Man ska behandla sådant som ett brännsår, sa hon, för det var som ett brännsår, huden var ju borta.

Så hon la geléaktigt nät på såret i olika lager, sedan la hon en kompress på och tejpade fast den.

Lägger man kompressen direkt på, ja då fastnar det.

Sen fick jag en "strumpa" på fingret och skulle åka raka vägen hem och vila.

Jag är hemma från jobbet i dag med, men ska åka och jobba i morgon.
Göra ett försök med att inte komma åt fingret.

Det tar ca en vecka innan det börjar läka i hop.

Vi är överens

Jag och J hade ett två timmar långt telefonsamtal i går.

Han pratade på som bara den.

Han har inte velat göra slut med mig.

Jag har börjat förstå att han kan vara ganska kraftfull med sina ord, och han kanske menar dem i stundens hetta, men sen när han tänker efter så är det inte riktigt så som han menar och vill.

Ja, detta är jobbigt, men det är så han fungerar.
Så jag får väl bara acceptera hur han är och fungerar det mellan oss så gör det.

Jag personligen tycker man ska vara försiktig med vad man säger när det gäller viktiga saker.

Vi är olika, i mycket, men det kanske inte spelar någon roll, så länge man är lycklig.

Om jag är lycklig och blir det med honom, ja, det får man se, eller om vi går skilda vägar framöver.

Vi båda har sett att det har varit mycket störningsmoment i vår relation.

Först var han ju sambo med barn och han hade känslor för mig.
Det var ju jobbigt och fel.

Sen gjorde han slut och de separerade, alla var ledsna och det var jobbigt.
Även för mig.

Sen när allt hade lagt sig och vardagen rullade på, ja, då skulle vi lära känna varandra helt plötsligt.

Dessutom däremellan så skulle han ha bearbetat sitt gamla förhållande som han känner att han inte riktigt har hunnit med.

Man visste ju saker om varandra redan men de fick inte riktigt utrymme då.

Så då skulle man känna efter och acceptera, anpassa sig, osv.

Vi träffades inte som två singlar som hade en fungerande vardag och gick ut på dejter.

Vi körde på från början och lekte familj utan att ens känna varandra ordentligt.

Så.....

Vi har insett detta och känner oss lättade båda två efter snacket i går.

Nu känner vi oss lugna och har dragit i handbromsen.

Ang min sjukdom så har han sagt att det är hans problem och att det sitter hos honom.
Han har sagt att han får jobba med det i stundens hetta, när det blir jobbigt.

Vi båda vill umgås och tar det därifrån så får man se om det fungerar.

Skar mig i fingret

I går så stod jag och hackade grönsaker.

Helt plötsligt slant jag med kniven och högg mig i fingret.

Jag kände att det var mer än det någonsin har blivit förut.

Jag höll mig om fingret och skrek på J.

"Skynda diiiig!!!"

Han tog tag i min hand, vi stod över slasken i köket, och tittade.

Det gjorde sjukt ont och blodet rann över min hand, ner i slasken.

J försökte skölja fingret under kranen men jag skrek bara till. :)
Han torkade och plåstrade om mig.

Han hade ingen kirurgtejp hemma så han satte plåster ganska hårt för att försöka att hålla i hop såret.

Det var ca 1 cm långt, djupheten kunde han inte kolla då jag skrek till så fort man var i närheten av jacket.

När han stod där och plåstrade om mig så började jag att må illa och det började att svartna.
Hahahhaha

Jag var tvungen att sitta ned, blev kallsvettig.

Ja, nu sitter jag här med flertalet plåster på mitt finger och det gör fortfarande ont....
Inte som i går dock, så lite ljusning är det. :)

Då hade J inget problem att ta hand om mig. ;)

Slutdiskuterat

Jag orkar inte skriva om J och mig  just nu...

Känns som att det har varit så himla mycket.

Han har sagt flera ggr att han inte vill att det ska vara slut.
Han säger att han inte alltid menar det som kommer ur hans mun.

Han kan vara pressad, hungrig eller allmänt irriterad.

Jag känner att jag inte orkar just nu, tjafsa eller ifrågasätta, osv.

Känner mig less och när han börjar diskutera något om oss, så säger jag bara:
"Ja, ja, tyst nu, skit samma."

Så är det slut diskuterat.

Vi umgås nu i helgen, han har sina barn också.

Allt fungerar jätte bra just nu.

Jag känner att jag bara vill lägga allt på is och se vart det bär hän.

Det är inte så att jag inte bryr mig eller inte reagerar på saker som kommer att hända, det är bara det att jag inte orkar tjafsa öppet om det.

Jag kommer att notera saker som sker, samla informationen inom mig och känna efter.

Att göra slut eller inte... J och jag

Nu vet jag varken ut eller in....

J har fått allt.

Trots att jag har varit dålig så har jag gjort allt i hemmet och för honom.

Jag hade förstått om min sjukdom påverkade saker i vår relation, men det har det inte gjort.

Han har problem med att någon är sjuk, från sin mamma.

Visst, man kan tycka vad man vill om det, men, i bland är något så väldigt jobbigt så att man undviker det.

Alla hanterar vi saker på sitt sätt.

Vi har inte setts sen helgen ju.
Han funderade på att göra slut i söndags.

Sen i måndags så messade han att han saknade mig och inte ville att det skulle ta slut.

Sen i dag pratade vi kort ett par ggr under dan, mest om jobbet.
Han jobbar på ett annat ställe i några dagar.

Sen ses vi på fredag, i jobbet.

Jag tyckte att han var lite konstig, han var kall.

Sen ringde han efter jobbet.

Alltså jag vet inte vad jag ska tro eller göra just nu...

Jag ville ju att han skulle göra något konkret av sitt problem.
Ta tag i det ordentligt.

Han sa nu att han inte vill gå och prata med någon om sitt problem.

Han tycker att det börjar bli för kravfyllt och då vet han inte om han vill fortsätta förhållandet.

Han sa: "Vi kan försöka men funkar det inte så gör det inte."

Jag sa att han låter som att han inte bryr sig så mycket.
Han sa då att det kanske är så...

Jag frågade då om han kanske vill vara singel efter 10 år med någon.

Han sa att det är en kompott av allt, att vi har bråkat mycket också på senaste.

Jag sa då att vi ofta har bråkat för att han har sagt sårande saker till mig och jag tar inte skit.
Därför har jag också dragit hem till och från.

Det var ju fel av mig att göra så, men ändå...

Han säger att det här med att jag har dragit hem har fått det att kännas som att vi inte har ett seriöst förhållande.

Jag blev arg och kände som att han skyllde allt på mig.

Jag: "Men då kanske det e lika bra att jag tar mina saker."

Han: "Varför då? Jag tänker ju att du ska komma i helgen."

Jag: "Tror du att jag vill vara med någon som velar?
Du kanske inte vill ha mig, ska jag bara vänta då?"

Han: "Ja jag förstår... det kanske inte är så kul...
Men det är du som sätter dessa saker i mitt huvud.
Jag tänker ju att vi skulle pröva."

Jag: "Har du inga egna tankar och åsikter?
Blir du så påverkad av andra?"

Han: "Ja, inte vet jag..."

Sen slutade vi att prata då han skulle hämta sina barn.

J vill försöka få det att fungera

J har både messat och ringt mig i dag.

Han saknar mig.
Han ber om förlåt för att han är som han är.

Han är rädd och har problem säger han, ang detta med att jag är sjuk.

Han har stora sår från barndomen fortfarande, säger han.

Han sa att han verkligen vill försöka, att han saknar mig, att han har problem men vill försöka ändå, att han inte vill välja bort mig.

Jag sa att det krävs en förändring om jag ska vilja stanna.

Han säger att han vill ta tag i det.

Så vi får väl se vad som händer.

Min vovve mår bättre

I dag får inte min vovve någon smärtlindring.

Han verkar inte ha ont längre i från säcken, vilket är bra.

Jag vill inte ge honom mer smärtstillande för det var lite obehagligt.
Temgesic hette det.

Han blev lite groggy, drack massa vatten, var inte alls sig själv och smågnällde till och från.

I morse så var han sig själv igen.
Han kom upp och myste på morgonen och sen skuttade han runt i hemmet av glädje och var som vanligt. :)

J saknar mig

Tidigt i morse fick jag mess från J.

"Jag saknar dig, puss puss, jag vill inte göra slut. " skrev han.

Jag svarade efter ett par timmar:

"Saknar du mig?
Du vet, jag har fortfarande en sjukdom och en hund..."

"Vill du inte göra slut?
Ok, tror du att jag inte har några känslor och bara kan anpassa mig när du knäpper med fingrarna?
Nä du...Vill du ha mig så får du övertyga mig om varför jag ska vara med dig."

Han svarade "okej" med en smilegubbe och skrev sen att han satt upptagen med folk på jobbet.

Så fortsättning följer....

Ang min hund så slapp han sövas! :)

De klämde ut det sista på säcken och sen fick vi åka hem med smärtstillande.

Jag ska själv göra rent det.

Min lilla hund ska sövas

Jag kände lite smärta direkt i magen/tarmen då jag var ledsen i går...

Dock håller jag mig friskare med lokalmedicinen än så länge.

Förutom allt som hände med J så blev min hund snabbt dålig.

Han fick analsäcksinflammation.

Jag och hunden åkte till veterinären då vi hade kommit hem från J.

Jag satt där på akuten från 19 till 21.30.

Hans säck sprack i väntrummet....

Då vi kom in så tittade bara veterinären på det.
Sedan sa hon att hon att jag skulle komma in i morgon bitti istället.

De ville söva honom för att spola rent och han hade ju ätit middag vid 17.30 och då gick det inte att söva.

Så jag betalade en akutavgift på 2.245 kr för att de bara skulle titta på det?
Hade jag vetat det så hade jag kunnat åkt hem då den sprack och ringa runt i morse till veterinärer och få en normal tid...

Nu är det dagen efter, morgon, hunden är inte sig själv, jag är inte mig själv heller....
Vi ska åka in snart.
(Det blir inget jobba för mig i dag, ev inte i morgon heller.
Kan ju ta ut mina tre kvarstående semesterdagar.
Jag lär ju inte åka någonstans med J i sommar ändå känns det som nu...)

Jag mår inge bra när min lilla hund ska sövas...
Jag vill inte det...
Måste lämna honom också över dagen.

Känns ju inte alls kul....

J kanske vill göra slut

I går åt jag en omelett.
Då hade jag varit vaken i flera timmar.

Sen åt jag inget mer, för att det hade varit en jobbig dag och jag kunde tänka på mat.

Jag la mig klockan 23.

Jag hade ju varit hemma från jobbet, hela veckan eller ja, hemma hos J.

Han hade sagt att vi skulle spendera ledigheten i hop.
Men han ändrade sig sen och sa att han ville till en kompis och sova där eftersom jag var sjuk.

Han vill inte vara låst hemma då, när jag är sjuk, att han är tvungen att sitta hemma pga mig, det ska inte hindra honom från att göra andra saker.
Jag hade blandade känslor ang det, men jag njöt av den soliga dagen/kvällen/natten i huset ändå till slut.

Tänkte att han behövde komma i från och göra sitt.

Dagen efter, då han kom hem, på kvällen, så fick jag extremt ont i svanken, hela svanskotan och ner över rumpan. Jag kunde inte stå upprätt och varje rörelse fick mig att grina illa.
Jag rörde mig jätte sakta och det högg till.

Jag klagade inte.
Jag gick ut med hunden.
Jag fixade saker i köket.

Dagen efter hade jag samma värk.
Den släppte lite under dagen, men återkom med full kraft på kvällen.

Jag ville gå och lägga mig tidigare än J.
Jag kände att det kändes jobbigt med värken och lät några få tårar rinna ner för kinden.
Det var första gången jag visade något.

Han reaktion var.... ingen.

Jag sa: "Skulle jag kunna få en kram?"
Han gav mig en halvdann slapp kram.

Jag sa: "Skulle jag kunna få en lite mer ordentlig kram? Jag behöver det nu."

Han sa: "Jag gör så gott jag kan. Jag tycker detta är jobbigt."

Vi slutade att kramas, han gick och jag somnade.

Dagen efter, i går, så var han lite konstig.
Han sa ganska snabbt:

"Ang  i går.... Det var jobbigt.... En del av mig vill göra slut och en del av mig vill inte det. Jag förstår inte varför jag tycker det är så jobbigt, eller ja, jag vet ju, men ändå..."

Jag blev lite paff.
Jag förstod att det var pga hans uppväxt med sin mamma.

Vi pratade länge.
Jag höll mig jätte lugn och ställde en massa frågor så att han själv skulle få tänka.
Jag drog även upp scenariot att det skulle vara slut.

Han sa då att han inte vill det, han känner att han inte vill att det ska vara slut.

Men han var konstig ändå. Han kom inte ur sitt deppiga beteende.

Efter ett tag av tystnad och annat så sköljde allt över mig.

Han vill göra slut? För att jag har en sjukdom? Fy fan för honom.

Jag kände bara: Jag orkar inte, jag vill inte ha det såhär.

Jag grät och han kom och tröstade mig, höll om mig hårt.
Då jag lugnade mig så blev han lite ledsen.
Jag frågade varför och han sa:

"Jag är ledsen för att jag inte vet om jag klarar av att vara tillsammans med dig....."

Jag blev kall, tog mig ur hans grepp och började att packa mina saker...
Samlade i hop allt.

Han ville ju inte ha mig där.
Hur många ggr ska han vela och jag ska ta det?

I hallen så ställde jag mina saker och började att gråta igen.
Han kramade mig och grät lite också.

Jag satte mig ner och vi började att prata igen.
Denna gång var jag arg.

"Du får ju för fan allt! Vi har sex, du får mat lagad till dig, Jag har tagit mig an dina barn, din familj, ditt hem, så mycket som JAG har fixat i detta hem, utan din hjälp, så mycket som jag har gjort för dig! Jag gör allt detta utan att klaga på min sjukdom! Så du vill lämna mig för att jag har en sjukdom?!?"

Han: "Ja..... Jag vet att du har gjort mycket och jag uppskattar det, men jag har inte sagt att det definitivt är slut. Jag behöver få vara i fred och fundera."

Jag: "Va?! Du sa ju för fan det! Plus att du inte stoppade mig då jag packade mina saker."

Han: "Nä, men du har packat dina saker förr, hos mig betyder det därför inget."

Jag: "Varför har jag gjort det förut då? Jo, för att du har sagt saker som sårat mig. Tex, att du inte vill ha ett förhållande med en sjuk person. Du har klagat på min hund. Du har sagt att du inte vill ha barn, mm, mm, mm. Jag har ju inte bara packat och åkt hem för att det är kul..."

Jag fortsatte:

"Du kan inte säga att du vill vara i fred och köra hem mig till och från.
Du kan inte hålla på så. 
Vi har ett seriöst förhållande och då jobbar man tillsammans.
Man ger sig fan på att hantera det som är jobbigt. Man gör det i hop."

Han: "Ja, men jag behöver tid att tänka....."

Jag samlade i hop nästan allt och åkte hem.

Hans pappa ringde lite senare mig för en annan sak och frågade sen hur jag mådde, jag kunde inte hålla mig.
Jag grät och berättade en del.

Han lyssnade mest och sa sedan:
"Jo, men han är ju en svag person, det visste du väl?"

Mina närmsta tycker inte att jag ska ta detta längre.
De säger inte att jag ska göra slut men att jag ska tänka efter ordentligt.

De tycker att det har varit mycket kämpa från min sida och de menar på att det bara är jag som kämpar och gör mycket för honom.
De tycker att det räcker, att jag är värd så mycket mer.

Just nu känner jag mig mest arg.
Jag känner inte att jag saknar honom, utan som att något är förstört och när jag är arg så vet jag inte om jag vill detta längre.

Jag ville ju att det skulle fungera, men min sjukdom och min hund är en del av mitt liv och att han inte kan ta det fullt ut.... Då vet jag inte om jag vill längre.

Någon ska ju vilja ha HELA mig.

Ja, så kan det gå...
Det finns inga garantier för något i livet.

Han kämpade som fan för att få mig i början.
Han lämnade sitt ex för mig.
Han ville ha mig trots min sjukdom och allt sa han.

Ja, han sa det då...
Sen kom verkligheten i kapp...

Så är det i kärlek.
Det är som att spela roulett.

Undra bara när jag ska vinna?

Tankar, funderingar och spekulationer

Det märks att jag inte är van att ha seriösa relationer...

Inte haft det på många år i alla fall.

Jag har massa tankar i bland, som jag skulle vilja ventilera.

Är det rätt att känna såhär?
Är det bara mina egna spöken?
Kan man acceptera vissa saker?
Om man mår dåligt av något hos den andre, lär man sig att leva med det då tillslut?

Jag skulle vilja att den man är i hop med, tänker ock lever mer som mig.
Om han inte gör det, och det är svårt för mig, betyder det då att det ska ta slut?

Eller handlar det bara om att lära sig att acceptera den andres vanor och att man tillslut inte bryr sig och därför kan leva i hop?

Ingen är ju min spegelbild.

Men visst, det kanske finns någon där ute som tänker och lever mer som mig och det skulle underlätta att leva i hop.

Eller?

Då kanske han har något annat jag stör mig på.

Eller inte....

Fan vet jag...

Jag önskar att jag kunde tänka mer på att alla lever sina egna liv och man möts på mitten.

Tex: Om jag gillar att vara hemma och titta på tv hela kvällarna och min kille gillar att resa hela tiden.
Betyder det då att man inte kan vara tillsammans?

Eller kan man hitta andra sätt att mötas på?

Då borde man ju kunna leva i hop med nästan vem som helst.

Man får väl se vad personen tillför i relationen och se om det överväger det man inte riktigt kan acceptera.

Ja, så är det nog....

Men det tar ju tid...

Hade korten legat på bordet direkt från början, då hade jag nog valt bort honom.
Bara för att jag inte vill ha vissa saker i mitt liv.

(som ett ex till mig, han dolde i 6 månader att han hade 5 barn.)

Men är det fel att göra så?
Att välja bort någon direkt för att de inte passar i min mall?
Betyder det att jag har missat många fina killar bara för de har någon enstaka sak i sitt liv som jag inte gillar?

Inte vet jag...
Jag vet dock att det tar tid att bestämma sig vad man gillar och inte, och att åsikter kan förändras genom tiden.

Även om man inte gillar en sak när man är singel så får man sig en funderare sedan på om det verkligen är så illa på att leva med någon som har just det man inte gillade.

Så länge saker och ting inte drabbar mig så väljer ju alla hur de ska leva sitt liv.

Men frågan är om det drabbar mig i längden....
Det återstår att se....

Lokalbehandling vs. cellgifter

I går ringde jag till läkaren.

Han ville sätta in en starkare medicin.
Jag frågade om vi inte kunde börja med mildare variant och se om det hjälper.

Han förespråkar cellgifter, som är ganska vanligt att ge vid denna sjukdom vad jag har förstått.

Jag ville ha lokalbehandling.
Det innehåller kortison men verkar mest lokalt och tas inte upp så mycket av kroppen.

Jag vill gärna undvika starka mediciner så länge det går.
Även om de starka medicinerna skulle hjälpa så är det att experimentera med sig själv.

Man kanske måste pröva några olika sorter tills man hittar en som fungerar.
Men under tiden när man prövar sig fram så kan man få hemska biverkningar.

"Oj, hoppsan, min lever slogs ut, ja men då ställer jag mig i kö för det också."

Biverkningarna är många av olika grad....

Han gick med på min önskan och skrev ut två olika sorters lokalbehandling.

Men...

Det är inte säkert att de hjälper....
De tar nämligen bara den första delen av tjocktarmen.

Oftast sitter ulcerös kolit i tjocktarmen medans Chrons sitter från magsäcken ner till tunntarmen och även i tjocktarmen.

De vet ju inte riktigt vad jag har.
Först trodde de att jag hade UC sen ändrade de sig till chrons.

Så det var ett prov också, att se om lokalbehandlingen hjälpte nu....

Jag tog min första kur i går kväll.

I morse när jag gick på muggen så.....
Kom det INGET blod!!

Så jag hoppas, hoppas att det läker nu.....

Äntligen lite lugn och ro med kärleken

I helgen var jag hos J.

Det var jätte, jätte bra mellan oss.

Vi har börjat hitta tillbaka till varandra. :)

Vi anstränger oss och vill att det ska fungera.

Så trött på att vara sjuk....

Vilket jävla skit!

Ordagrant.

Jag är dålig, jag blir inte bättre, nån ljusning kanske, i någon dag, men sen är jag tillbax igen.

Jag var borta från jobbet förra veckan, började jobba i går, måndag, och i dag så är jag hemma igen.

Jag gjorde mig iordning och hade jobbarkläderna på, men det gick inte.

Ont i hela kroppen, varje rörelse är ansträngande.
Vaknar på natten när jag ska vända mig om, för att det gör ont i kroppen.
Svullen kring ögonen.
Sjukdomskänsla, som att någon har väckt mig mitt i natten.
Sitter på muggen, läääänge, och har sådan kramp så att jag blir frusen och illamående.

Jag brukar hålla i mig i något när kramperna kommer för att det gör sååå fruktansvärt ont.....

Efteråt är jag helt slut, frusen och vill bara lägga mig i fosterställning en stund.

Jag fick beslut från försäkringskassan i går, att jag får särskilt högriskskydd i ett år.

Det kändes såååå bra, gentemot företaget.

Det innebär att jag slipper karensdagen och försäkringskassan ersätter företaget för min sjukfrånvaro från dag ett.

Har nu ringt sjukhuset och läkaren ska ringa mig under dagen.

Får se vad de säger att jag ska göra.
Åka in och undersökas?
Åka och lämna blodprover?

Vi får se.