Tankar om en kommentar

Jag fick kommentarer på det förra inlägget jag gjorde.

Först tog jag väldigt illa vid mig, speciellt av den ena kommentaren.
Jag har nämligen vuxit upp med att det absolut inte är synd om mig.
Jag har lärt mig att förtrycka mina egna känslor och alltid finnas till för andra.

Det triggade mig när jag läste dem.
Sen tänkte jag: Är jag egoistisk?

Om jag är det, grattis till mig då!

Det har inte hänt ofta i livet och om jag är det, bra, det är viktigt att få känna så också.

Men jag kan sen tycka att jag inte är det.
Jag kan förstå om det uppfattas så i dessa inlägg med killen J.

Ofta så skriver jag inlägg direkt efter en känsla/händelse och då forsar det fram tankar och känslor.
Men det är inte alltid jag handlar efter dem och det är inte ofta de stannar kvar.

Det kan vara något jag känner för stunden men sen en stund efter så är känslorna borta.

Jag förstår att hans barn kommer först.
Precis som att jag prioriterar min hund i många lägen.

Det handlade inte om hans barn, även om det kunde uppfattas så.

Det handlade om att jag kände mig åsidosatt.
Åter igen, inte pga barnen.

Det har hänt flera ggr förut i vårat förhållande och det har inte med hans barn att göra.
Det har varit andra små händelser mellan oss som även har med andra saker än hans barn att göra. Dock så skriver jag långt i från allt.

Så jag kände bara just då, att det blev för mycket.

Han kunde också ha sagt det till mig på ett annat sätt från början.
Då hade jag inte reagerat alls.
Vi pratade faktiskt om det efteråt.

Visst jag hade inte behövt att reagera heller, utan pratat mer först.
Men så är livet.
Vi, ni, dom, de gör inte alltid allting pedagogiskt på en gång.

ALLA har vi någon form av sämre mönster/beteende.
Den som är perfekt kan få kasta den första stenen...

Jul är också känsligt för mig, jag har ofta känt mig ensam.
Jag brottas med dessa känslor och i dag så har jag blivit annorlunda mot killar. Jag stänger dem ute. Vilket inte heller är bra, men det är för att skydda mig själv.

Så jag kände mig övergiven, fast jag inte var det alls.
Men i stundens hetta kan jag och vem som helst känna saker som inte är sanning.
Skillnaden är att jag sätter mina tankar på print, i bland för snabbt utan att landa först.

En parantes:
Det är det helt ok, enligt mig, att känna sig åsidosatt pga. någons barn.
Har man inte barn så vet man inte.
Det har inget med omogenhet att göra.
Det är helt ok att känna så.

Det tar en stund att lära och förstå skillnaden.

Vissa vill inte lära sig och har ett förhållande utan att blanda sig i den andres barn.

Denna blogg är rätt naken, ändå så skriver jag inte allt.
 
Mina känslor är jag rätt öppen med och det finns MÅNGA där ute som känner som jag men det pratas inte högt om det.

Sen är det såhär också....
Säger du en mening till 5 olika personer så får du säkert flera olika reaktioner.

Alla har vi våra erfarenheter som triggar oss på olika sätt och får oss att uppfatta saker på olika sätt.

Anpassa mig = Besviken

Jag blev jätte besviken i går.

Hans ex skickade ett sms till honom och han tog ett beslut direkt utan att jag visste om det.

Hans ex skrev:

"Du måste komma hem och ta barnen. Det blir för mycket för mig med barn, packande och sorgearbete."

Jag blev jätte besviken då han sa det.

Det kändes då som att han direkt löd minsta lilla vink från henne.

Jag fattar ju att det inte handlar om det egentligen....

Han ville ställa upp och hon flyttar snart och han vill inte reta upp henne i onödan innan.

Det är en dag tidigare som han avviker från mig.

En dag är inte hela världen kan man tycka.

Men jag tyckte det.

Jag har redan fått anpassa mig massor till hela hans situation och liv sen dag ett. Hela tiden känns det som att det är något.

Det känns i bland som att han tar mig för givet.

Sen att han väljer detta och sätter mig som nummer två, det sved.

Vi hade denna vecka i hop, han har bekostat mina dagar så att jag kunde vara ledig och vi kunde bo i hop i en vecka.

Så vad gnäller jag för?

Ja.... för att han väljer bort mig, den sista dagen vi har tillsammans.
Nästa vecka så ska han bo i huset och sen nästa helg så flyttar hans ex för gott.

Så, då kommer vi inte alls ses lika mycket längre.

Han har barnen varannan vecka fortfarande, men då har han sitt hus.

Jag kan inte var hos honom i veckorna då vi jobbar, eftersom jag har hund och lägger mig tidigt.
Hundvakten finns här omkring mig och han bor närmare jobbet.

Så det blir jätte omständigt att sova där i veckorna om jag ska hem och lämna hunden på morgonen.
Det kommer säkert att bli så någon gång.
Han kommer säkert också vara hos mig i veckorna i bland.

Men, han har sitt hus för sig själv nu, och lär vilja vara hemma mer då.

Så vi kommer inte att ses lika ofta som vi har gjort.

Så, då tyckte jag att dessa dagar var värdefulla och blev besviken för att han valde att åka hem en dag tidigare....

I morse så gick han upp före mig.

Jag låg kvar i sängen och visste inte vad jag skulle känna.

Om jag gick upp så skulle jag känna mer att det var synd att han skulle åka hem snart. Behöva umgås med honom innan.

Och om jag ville ligga kvar, så vi sågs kortare innan han åkte, så var det 3 timmar tills dess.
För långt...

Jag sträckte mig efter min mobil.

Han hade skickat ett meddelande för en kvart sedan, trots att vi befann oss i samma lägenhet.

"God jul älskling. Det blev en liten julklapp trots allt. Jag älskar dig!"

Han hade bifogat en bild på en handsfree, Bluetooth, med radio som jag hade tittat på....

Hur skulle jag kunna ta avstånd och vara sur nu?

Med blandade känslor gick jag upp och tackade.

Nu sitter vi i varsitt rum, han slår in paket till sina barn och låter jätte glad från andra rummet.

Han gör så gott han kan, jag vet.
I går så visade han att det var jobbigt, valet han hade gjort med att åka hem en dag tidigare.
Men gjort är gjort.

Jag kan inte riktigt komma över detta och jag känner mig fortfarande lite besviken....

Juldagen

Det var jätte trevligt i går. :)

Det var långbord och vi satt där hela kvällen.

Jag fick ett fint halsband av J:s pappa.

Här är Efva Attlings sida: http://blfa.me/411/18819/efvaattling



Jag hade en stickad klänning från Bonprix och mina stövlar såklart, som jag också köpte där. :)

Bonprix: http://blfa.me/179/18819/bonprix

Till J körde jag säkra kort som julklapp.
En tröja tex, av det märket han gillar.

Märket, Adrian Hammond i webbutiken, stayhard:
http://blfa.me/37/18819/stayhard

I dag ska vi kolla på Media Markt efter en julklapp till hans barn.
Media Markt: http://blfa.me/271/18819/mediamarkt

Sen blir det bara att ta det lugnt hemma. :)

Julafton 2015

I dag är det julafton och jag sitter i tystnaden med mitt morgonkaffe. :)

Jag och J ska till hans pappa och fru.
Det kommer ungefär vara ca 10 personer där.
Familj och deras barn.

Känns lite konstigt att inte fira med min egen pappa i år.
Dock har jag ingen julstämning alls....

Kanske är det för att det är plusgrader ute.... :)

Jag ser solen titta fram ute, hunden ska få sig en långpromenad snart. :)

God jul!

Övernattning hos J, del 2

Vi gjorde ett nytt försök i går med att sova över.
Han kom på att vi kunde bädda med madrasser på golvet vägg i vägg med ungarnas rum.

Jag kom dit på kvällen och lagade middag till alla.

Det var jätte mysigt.

Barnen tydde sig mycket till mig och de dröjde sig kvar hos oss vid bordet även då de ätit klart.

Varken J eller jag sov särskilt bra....
Madrasserna kändes hårda och det var konstigt att sova i vardagsrummet.

I alla fall, med lite sömn så var uppdraget slutfört.
Vi hade sovit i hop i hans hus.

På morgonen så fixade jag frukost till barnen och till J.

Det ena barnet brukade inte äta den frukosten, vilket jag fick veta efter att barnet hade ätit upp. ;)
J blev förvånad.

Sen efter frukosten så tog vi en promenad med hunden.

Sen stannade vi ute på tomten, efter promenaden, och lekte med hunden.

Hunden trivdes mycket bra, det var härligt att se. :)

Jag åkte hem till kvällen och barnen blev ledsna över att jag och hunden skulle åka.

Så allting känns mycket bra just nu.

Min första övernattning hos J

Jag börjar bli bättre i magen, sakta men säkert.

I går skulle jag sova över hos J.
Han hade sina barn.

Jag och hunden kom dit, allt gick jätte bra.

Vi tog en promenad med barn och hund innan de skulle lägga sig.

Jag och J skulle sova i ett annat rum, på en annan våning, då jag fortfarande inte känner mig helt bekväm där.
Av respekt och för att det inte känns bra så vill jag inte sova i hennes säng.

Hon flyttar om en vecka och därför kändes det väl någorlunda ok att sova en natt där nu.
(Hon var bara där en gång, när han var hemma, väldigt kort, för att gå igenom saker. Det räckte tydligen.)

I vilket fall som helst, så nattade han barnen och jag satt kvar i vardagsrummet.

Jag hörde hur det ena barnet var lite ledsen.

När han väl kom ut till mig så sa han att han hade sagt att vi skulle sova i ett annat rum, på en annan våning, till sitt ena barn.

Då fick hans barn panik.

"Nej! Då kommer du inte vara i ditt rum?! Då kan inte jag komma över i natt om jag vill."
Barnet blev lite ledsen.

Så J försäkrade att han skulle sova i sitt rum istället.

När han berättade det för mig, så var jag jätte trött och hade kämpat för att inte somna i soffan under tiden han var borta.

Jag satte mig genast upp och sa, "Ja, men då får jag åka hem, nu."

Han frågade om inte jag kunde sova i det rummet på den andra våningen ändå.
Att vi inte sov i hop, men att vi kunde umgås innan och sen ses i morgon bitti.
Han ville helt enkelt ha mig där.

Jag kände mig faktiskt sårad, ja, det får vara hur fånigt som helst.
Visst jag är vuxen, och ska hantera saker vuxet, men jag har ju också känslor och de tar överhanden i bland.

Nä, jag ville inte sova där, själv, i ett rum på en annan våning.
Jag kände mig ju inte avslappnad i huset som det redan var, att sen sova själv...nä.

Jag sa detta till honom och reste mig upp direkt och började att packa i hop mina saker.

Han blev paff, vi hade inte ens hunnit prata och umgås själva efter barnen lagt sig.

Men jag kände mig lite sårad, för att det har varit en del runt honom sen vi träffades.
I bland blir det för mycket bara.
Plus att jag var jätte trött och skulle ju sätta mig bakom ratten.

Vi stod i hallen en bra stund.

Han kände sig dum att han inte hade tagit upp detta med barnen innan, men för honom var det så självklart så han tänkte inte på det.

Han ville verkligen att vi skulle umgås dagen efter också, att jag kom tillbaka dit.

Han var väldigt kärleksfull.

"Du vet att jag har väldigt starka känslor för dig, det vet du.
Jag vet vad jag vill.
Jag önskar att jag hade mött dig tidigare i livet.
"Jag älskar dig, massor."

Det fick mig att slappna av lite och sedan åkte jag hem.

Sängar och rosor

Jag har sovit mycket på dessa dagar då jag har varit hemma från jobbet.
Eller ja, jag har sovit ca 9-10 timmar per natt.

Har inte sovit på dagarna, förutom första dagen, vilket skulle varit bra också.

I vilket fall som helst så har det gett en bra utdelning.
Jag är mycket bättre i magen. :)

I går var vi och tittade på sängar, han behöver köpa en ny säng och vill att jag ska vara delaktig i allt nytt som händer honom just nu.

Vi hittade en jätte skön och fin.

Den kostade över 60.000 kr!

För en säng....

Vi ska kolla på billigare varianter också nån dag....

Blev tagna av en säljare på "sova" som var med oss i nästan en timme.
Lärorikt och han har ju rätt i det han sa, men... som sagt... Lite mycket pengar. :)

Hans ex har fått en bostad.
Hon ska flytta ut den 1 januari.

Han blev så paff.
Trodde att det skulle dröja flera månader.

Så det är alltså ca 3 veckor kvar bara.

Nästa vecka då han är hemma med barnen så ska hans ex vara där också en hel del.
De ska gå igenom saker som de ska dela på.

Fotoalbum som man har tex, "Vem ska ha detta, och detta och detta?"
Sen finns det ju hur många saker som helst som man ska gå igenom.

Vilket jobb det måste vara....

I går då han kom hem från jobbet så hade han en present till mig.
10 stycken röda rosor. :)

"Hur kan du vilja vara med mig?"

Jag är inte ensam om att ha osäkra känslor.

Det har väl de flesta människorna i en ny relation.

Jag blev varse om det i lördags på festen och efter.

Som sagt...då folk dricker så kommer känslorna fram ordentligt. ;)

Jag fick då höra av J ett par ggr:

"Varför är du med mig? Hur kan du vilja vara med mig?
Du kan få någon annan och ändå väljer du mig, jag fattar inte det."

Fortsättningen ang mitt ex H som hörde av sig

Mitt ex hörde ju av sig, inte det senaste, utan han jag bodde i hus med.

(Länk till det inlägget: http://tribe75.blogspot.se/2015/11/exet-horde-av-sig-efter-6-ar.html)

Vi skrev till varandra några ggr.

Jag frågade hur det kom sig att han skrev till mig nu.

Han sa då att han har tänkt på mig i bland och undrade hur jag mådde.

I ärlighetens namn så var det han en känslig punkt för mig.

Han var min stora kärlek i vuxen ålder.
Så jag blev väldigt förvirrad av hur jag skulle reagera av att han hörde av sig.

En del av mig blev nervös och det var stort att han kontaktade mig igen.

En annan del av mig ifrågasatte mig själv, Hur kunde jag reagera?
Det var ju 6 år sedan.
Livet har ju gått vidare.

Jag fick ur mig om hur jobbigt det har varit då han lämnade mig då.

Vi skrev om varför han gjorde det och även att han lämnat andra före och efter mig.

Jag fick förklaringen att han sökt sitt eget värde i relationer istället för i sig själv.

Det förklarar ju en del.

I alla fall så skrev vi ett par ggr fram och tillbaka.

Jag kände mig splittrad varje gång jag såg att han hade skrivit ett nytt meddelande till mig.

Jag kände att han hade väldigt makt över mig och skulle han vilja driva detta vidare, till att ses eller så.... Då vet jag inte om jag hade kunnat stå emot....

Det var ju HAN med stort H.....

Fast det var ju då, inte nu, eller?
Kanske blandar man i hop känslorna som fanns då med nu.

Nu är jag ju kär i J.

I vilket fall som helst så rann det ut i sanden och vi har slutat att skriva.

Det resulterade i att jag glömt bort det för det mesta och mitt liv rullar på med annat.

Mitt andra ex hörde av sig

Häromdagen hade jag ett missat samtal.

Det var från mitt ex i Libyen.

Vad paff jag blev.

Inte en aning om vad han ville.

Vi brukade höras i bland förut och bara kolla läget.
Men det var nästan ett år sedan.

Vila och sova och låta kroppen läka

Jaha....

Då var jag hemma från jobbet igen....

Tarmen är inte bra.

Det konstiga är att jag blev mycket bättre då jag fick min mens.

Sen när den var slut så blev jag dålig igen.

Jag bestämde mig för att vara hemma och läka.

Sova mycket.

I går låg jag på soffan nästan hela dagen och småsov.

Jag har inte velat säga något till jobbet ang. min sjukdom.
Jag har ju varit frisk så länge innan....

Jag hoppas att jag slipper berätta än, att jag kan bli frisk nu istället!

Snart är det jul och jag har tagit ledig en vecka.
Eller ja, 3 dagar, sen är det lediga dagar ändå.

J och jag är lediga samtidigt.
Han ville att jag skulle vara ledig med honom och han ska stå för de 3 dagarna ekonomiskt för mig.
Annars hade jag aldrig kunnat vara ledig.

Det ska bli riktigt skönt att vara lite ledig.

Vårat förhållande börjar att djupna

Vi pratade igenom allt i går, ang. det där med att jag är osäker.

Han förstod mig och jag förstod honom.

Sen på kvällen var vi på fest.
Det var trevligt, dock kände jag ju inte nån direkt, så det blev lite stelt från min sida.

J blev ju för onykter kan jag tycka....

Han var uppe och sprang runt bland folket och pratade med alla.

Dock såg han till att komma tillbaka till mig med jämna mellanrum.

J hade en lång kärleksförklaring till mig under kvällen.

Han var så kär i mig, han hade letat hela sitt liv efter mig, osv.
Han sa också: "Du kan ju försöka att smita från mig, du kommer inte undan. Jag släpper dig inte."

Kvällen löpte på och folk började att dansa, mitt bord blev tomt och jag satt själv ett tag.

Då kom hans pappa och satte sig vid mig.

Han sa att han var väldigt glad över att J hade träffat mig.

Han kramade mig och sa att han tyckte om mig.

J brukar säga att jag är bra för honom, det höll hans pappa med om.

Vad det nu betyder.

När J kom och satte sig vid oss så sa hans pappa att vi var så söta i hop.
Han sa också att J skulle hålla hårt i mig, sådana som mig växer inte på trän och det ska man va rädd om.

På något sätt kändes det som att vårt förhållande djupnade en aning i går kväll.

Träffa resten av familjen

I dag ska jag följa med honom på fest.
Det är en födelsefest för en i hans familj.

Det kommer en massa vänner och sen hela hans familj.
Jag har ju träffat hans pappa och fru. Men inte alla andra.

De är såklart jätte nyfikna på mig.

Han har sagt flera ggr att han verkligen vill att jag följer med.
Att det är viktigt för honom.

Jag ska vila hela dagen i dag, mår ju inte så bra med sjukdomen, för att kunna följa med.
Jag känner mig inte så jätte nervös faktiskt.

Det kommer att vara mycket folk och de har hyrt ett ställe, så det kommer att bli stort.

Självuppfyllande profetia

Usch vad jag håller på......

Håller på att förstöra allt....
Nä, kanske inte så allvarligt men det kommer att raseras om jag inte slutar.

Jag var hemma hos honom och barnen i går.

Jag kände mig jätte obekväm direkt då jag kom dit.

Det är ju lika mycket hans ex hus, och alla hennes saker är där.

Allt är ju nästan orört.

Dock har de blivit klara med allt praktiskt nu, så huset är hans och hon ska leta efter nytt boende.
Men hon kommer att bo där varannan vecka med barnen och han likaså, tills hon hittar något.

I vilket fall som helst så kändes det så fel att vara där.
Jag kände mig oönskad.

Det kändes som att då han såg mig i hans hemmiljö, så skulle han komma på att han inte var kär i mig längre.

Det skapade jätte mycket osäkerhet hos mig och jag ville bara åka därifrån.

Hans barn ville säkert inte ha mig där, hans ex vill definitivt inte ha mig där, osv, osv....

Det gjorde mig stel och det skapades en konstig distans mellan oss.

Det släppte lite framåt kvällen.

Vi pratade öppet och jag berättade om mina tankar.

Jag messade honom sen och frågade om jag kanske inte ska vara så öppen med mina tankar.

Han skrev då ett svar som jag inte ville höra....

"Om du inte bejakar dina känslor för mig, så kommer de att försvinna så småningom. Du får sluta att tvivla på mig och tro mig istället.
Det blir rätt jobbigt i längden att vara med någon som tro att man ska dra hela tiden, till slut gör man ju det....
Man vill ju vara med någon som vill vara med en själv."

Jag undrar om det är min sjukdom som får mig att tappa självkänslan.....
Jag blir mer låg när jag är sjuk, tappar tron på mig själv och tappar min modiga sida.

Sen har jag såklart mönster från uppväxten som triggas.

Lustigt att jag dock har vänt genom åren.
Från att när jag var yngre så klängde jag på killar i tron att de skulle lämna mig.

Nu vill jag dra innan det händer.
Jag har blivit mer kall och stänger av mer.

Jag brukar vara mer kärleksfull, mer fysisk, typ som spontana kramar, spontana pussar i ansiktet, spontana smekningar i ansiktet.
Brukar strö mer fina ord på killen, såsom, älskling, snygging, ja över lag vara mer öm.

Stackars J....
Med honom så är jag väldigt återhållsam...

Ja, vad är det man säger...
Det man är rädd för kan bli en självuppfyllande profetia....

Som jag skrivit förut i denna blogg....
Jag måste lära mig att hålla käften om mina tankar!!! 

Han messade igen nu på morgonen.

"Jag älskar dig, glöm inte det!"

Det brast för mig ang J

De jobbiga känslorna jag hade ang. J är borta.

Jag tror att de hade mycket med skovet att göra.

Dock har det dykt upp nya saker.....

Han verkar fortfarande vara väldigt kär i mig, så inget så.

Dock tar detta med hans ex en jäkla massa energi från oss.

Han vill vara öppen och prata om allt.
Jag har velat att han ska dela allt med mig, så jag känner att jag är med i allt.

Men, frågan är om det har blivit för mycket för mig.

Jag känner såhär, allt kretsar kring honom.
Det pratas nästan bara om honom, hans ex, barnen, huset, osv.

Vårat förhållande står stilla.
Vi gör ingenting tillsammans, går på bio, ut och äter, osv.

Han får reda på olika saker nästan varje dag, även på jobbet.
Det pratas kort om det, (håller det kort på jobbet, så det kan vara nåt som sägs i förbifarten.) och jag fortsätter sen att jobba.

Han är spänd, på dåligt humör, sorgsen, osv. Även glad såklart.
Men det är de negativa sinnesstämningarna som fastnar hos mig.

Hon ville träffas och prata en kväll med honom.
Hon ville inte ta det på telefon.
De träffades på tu man hand när barnen hade somnat.

Det kändes väl sådär.....men, men...han har ju valt mig.

Väl där så sa hon att hon hade bestämt sig för att hon ville flytta hem tills huset blev sålt.
Hon vill inte bo i en kappsäck utan komma hem till sitt trygga bo.

Vilket jag kan förstå.

Hon sa vidare att J kunde bo där också, hon skulle sova på en annan våning, men hon ville hem till sitt hem.

Han i sin tur sa att det inte funkade så, vilket i sin tur ledde fram till att han då skulle vara hos mig på heltid, men att varannan vecka så skulle han ta med sig barnen till mig.

Jag bor i en tvåa, som dessutom är lyhörd.

Jag har just nu skov, så jag måste sova ordentligt och äta annan mat.

Jag kände mig lite pressad på hur det skulle fungera, men vi skulle väl få det att fungera.

J kände att han inte ville fresta på mig med allt detta, så efter nån vecka så hade han och exet kommit fram till att de skulle köra på varannan vecka i huset precis som det var förut.

Att hon bor borta när han har barnen i huset och tvärtom.

Dock har han bestämt nu att han inte vill sälja huset.
Han vill bo kvar och köpa ut henne.

Han vill att jag framöver ska komma och bo där.

Så nu pratas det mycket om huset, köpa ut, kommer det att funka? Hur, var när? Prat med jurist, advokat, laglig rätt, tjafs, materiella saker, avtal, osv, osv......

Jag kände häromdagen att det brast.

Jag reagerade jätte starkt på allt detta.

Ville jag vara delaktig och veta allt? Detta färgar av sig på vårat förhållande.
Ville jag vara delaktig alls? Kunde jag backa och han ringa mig då detta var över?

Tusen frågor hos mig och jag kände att det blev jätte jobbigt.
Det tog sådan energi från mig.

Vi pratade om det och han blev känslosam, han ville ju såklart inte att jag ska må dåligt i detta.

Han vill finnas där för mig men samtidigt så händer ju allt detta kring honom och det kan man inte påverka.

Så jag sa väl att jag inte kommer att fråga nåt mer om hans situation just nu.
Han får berätta då han vill och om det känns för övermäktigt för mig så säger jag till.

Vissa relationer pallar inte sånt här har jag hört.
Den andra parten kanske inte orkar med allt och då spricker det.

Vi får se hur det går, vi tar dagen som den kommer.

Fortfarande skov

Ja, jag har fortfarande skov....

Det har inte brutit ut massor, det ligger på gränsen känner jag.

Det är jobbigt på morgonen eftersom jag inte vet hur ofta jag måste springa på toa innan jag kan gå hemifrån....

Att få kramper då man är på muggen.... Det är inte kul...
Det kan göra sååå ont.
Dock, är det inte max smärta av vad man kan ha.

Sen pendlar blodet, har väldigt lite och vissa dagar, inget.

Fortfarande har jag inte skött sömnen hundra.....
Jag behöver mina 8 timmar, minst.

Som alla vet så läker sig kroppen då man sover.

Jag vet hur man blir friskare......och jag måste verkligen prioritera mig själv.

Nya stövlar

Jag har köpt stövlar!

Jätte fina!

De är svarta, finns gråa också.

De finns på Bon Prix!

För att komma till Bon Prix: http://blfa.me/179/18819/bonprix 

Jag måste tillåta mig själv att vara lycklig

Jag var hemma till torsdag.
På fredag gick jag och jobbade.

Jag sa ingenting till J om det så jag överraskade honom på jobbet.
Han blev så förvånad och så glad.

Jag kände mig lite svag i kroppen på förmiddagen men sen var det bättre.
På kvällen kom tröttheten redan efter klockan 19.

Men jag somnade senare och sov dåligt.

Jag är orolig och jag blir arg på mig själv som är det.

Det blir ju inte bättre för min sjukdom att vara orolig.

Jag kan inte slappna av med J....

Det har börjat dyka upp negativa tankar om allt som har med honom att göra.

Han kommer gå tillbaka till sitt ex.
Han kommer att ta mig för givet snart.
Han kommer börja bete sig dåligt och göra mig besviken snart.

Osv....

Jag har börjat reagera starkt på små saker han gör och inte gör.

Jag har börjat bli jävligt jobbig, mest för mig själv, men lite för honom också.
Vad han än säger så är jag misstänksam och tror inte på honom till 100%.

(Han gör inget annat än att försöka övertyga mig om att han vill vara med mig.
Han har även nu fixat så att jag ska träffa hans barn i helgen.

Han vill verkligen att vi alla ska kunna umgås när vi vill och inte bara varannan vecka när han inte har barnen.)

Jag känner att jag blir sur för minsta lilla.

Problemet är att jag inte kan hålla käften om mina tankar helt heller.

Jag är ju vanligtvis en positiv person som ser bra lösningar i det mesta.

Det var ju därför han föll för mig bland annat.
Att jag är så full av liv och en glad person.

Varför nu detta?

Det känns dock igen från förut.

När jag håller på att bli seriös med någon så kommer mina svarta, negativa tankar i kapp mig.

Jag är annars så himla balanserad och är neutral om saker och ting nuförtiden.
När jag träffar någon så bryr jag mig inte så mycket om småsaker.

Jag tänker mer att, "ja, ja... jag struntar i vilket, lägger inte någon värdering i det."
Eller, "Jaha, gör han så? Ok... äh, jag vet inte vad jag tycker, han får väl göra vad han vill i sitt liv."

Det är DEN sidan hos mig som jag har byggt upp genom åren och som jag gillar!

Vart är den personen då?

En sak som oroar mig lite......
Det är angående mitt skov som jag är inne i nu...

Jag tillhör dem som blir låg då jag har skov.

Då undrar jag: Är detta då skovets fel eller är det mina dåliga mönster som har dykt upp??

Jag har även börjat ifrågasätta mig själv om jag verkligen vill detta.
Jag försöker dock hela tiden hitta anledningar till att det inte kommer att hålla mellan oss....

Det är ju sunt att ifrågasätta sig själv till en viss del, men inte om det är för att hitta anledningar till att förstöra mellan oss.

Nu är jag i alla fall medveten om detta och ska anstränga mig för att jobba bort det dåliga.

Jag vet att när man träffar någon och blir kär.....
Då tappar man sin balans för en stund.

Jag ska göra allt för att få den tillbaka.

Mental stress = Skov

I går, måndag, så åkte jag hem från jobbet efter 4 timmar.

Jag mådde inge bra....

Tråkigt att behöva säga det, men jag blödde på morgonen....
Jag gjorde det på söndagen också....

I söndags så hade jag svårt att förstå det.
"Nä.... inte kunde det vara blod?
Jag måste se fel, eller?"

Hur kan man se fel på detta? Det går ju inte....

Jag som har varit frisk så länge....
Kändes jävligt trist.

Jag tror att det är brist på sömn, har lagt mig försent i flera veckor.
Jag behöver ju minst 8 timmars sömn, speciellt som jag går upp 04.30 i veckorna.

Sen har det ju varit stress pga hans situation sen dag 1.

Det har gått upp och ned.

Nu först, börjar saker och ting bli lugnare och stabilare.

Jag är hemma  från jobbet i dag och tar det lugnt.
Det började med att jag har sovit i 10 timmar. :)

Det var välbehövligt.

Jag får se hur jag mår i dag, om jag ska gå till jobbet i morgon.
Jag bör kunna slappna av också, om jag är hemma, inte känna arbetsmoral och stress för att jag inte är på jobbet.

J och hans starka känslor

I går var det en magisk dag. :)

Vi åkte till hans pappa och fru och skulle vara där i två timmar.
De skulle nämligen i väg på annat sen.

Dock blev det så trevligt så vi var där i mer än tre timmar.

De gillade mig och jag gillade dem. :)

Hans pappa sa bland annat till mig att jag var go.

Det stora som hände var att J visade hur mycket känslor han har för mig.

Efter att vi hade varit där ett tag så granskade hans pappa oss tyst.

Jag och J satt bredvid varandra och J hade satt sig nära och flätat in sina händer i mina.

Hans pappa sa:

"Jag blir rörd av att se er två. Jag har aldrig sett J såhär.
Det är som att han har hittat hem."

Plötsligt så vred J sitt huvud så att han begravde ansiktet i min rygg.

Alla tystnade.

Så satt vi en stund.

Det visade sig att det blev väldigt mycket känslor för J.

Han kände hur rätt hans pappa hade, han kände hur mycket känslor han har för mig.

Så det blev en känsloladdad stund. :)

Jätte fint var det. :)

Killarna på mitt jobb

Den första veckan av dejtande med J eller om det var veckan efter det, så stod jag, J och en kollega tillsammans och kollade på ett jobb.

Det var en ganska bullrig miljö så man hörde inte en normal samtalston.

Helt plötsligt så kom det fram en kille till mig.

Det finns lite gästarbetare på det företaget jag jobbar åt just nu.

Han var en sådan, jag hade sett honom förut, han var tysk.

Min tanke innan jag träffade J var att det vore kul att träffa en tysk då det är mina landsmän. :)

I alla fall så kom han fram till mig och sträckte fram en lapp.

Jag tog emot den, trodde att det hade med jobbet att göra.

Han lutade sig fram och sa:

"I would like to take you out for dinner."

Sen gick han och på lappen hade han skrivit sitt telefonnummer.

J som har sagt flera ggr att han inte är svartsjuk alls, har upptäckt att han visst är det med mig.

Hahahah, så han tyckte väl inte att det var så kul.

Jag sa sen till tysken att jag dejtar någon annan.

Det verkar som att många killar på jobbet har blivit mer framåt nu när jag är elektriker än när jag var på samma företag och var vaktmästare.

Är det för att det är "coolare" eller? Fånigt i sånt fall.

Det finns en kille där som jag la märke till långt innan jag träffade J, jag tyckte att han var grymt snygg och ståtlig.

Han stannade mig helt plötsligt en dag för nån vecka sen.

Han frågade vad jag hette och sedan sa han att jag hade vackra ögon.

Jag kom av mig, det är typiskt att sådant händer när man redan har träffat någon annan.

Det är väl för att man strålar av glädje kanske. :)

Häromdagen så hälsade han på mig i matsalen, då han befann sig nära så var det som att han ville prata eller få kontakt.

Exet hörde av sig efter 6 år....

I går då jag öppnade Facebook så hade jag ett meddelande.

När jag kollade det så stannade hjärtat.

Jag kom av mig helt och blev paff.

Meddelandet var från mitt ex.

Det exet som jag bodde i hus med, som jag trodde att jag skulle gifta mig med och få barn med.
Han som lämnade mig helt plötsligt utan förvarning.
Mitt ex, H.

J satt bredvid mig och såg min reaktion och jag sa vem det var i från.

Han blev inte så glad över det.

Han frågade mig hur jag skulle göra, om jag skulle svara eller inte.

Jag visste inte, sa jag, sa att jag måste fundera på saken.

Det känns ouppklarat på något sätt men ändå inte, det var ju 6 år sedan.
Varför reagerade jag såhär på att jag fått ett meddelande från honom?
Efter så lång tid?

J blev ju såklart inte överlycklig över mitt svar på frågan om jag skulle svara eller inte....

Får se vad jag gör...