Anpassa mig = Besviken

Jag blev jätte besviken i går.

Hans ex skickade ett sms till honom och han tog ett beslut direkt utan att jag visste om det.

Hans ex skrev:

"Du måste komma hem och ta barnen. Det blir för mycket för mig med barn, packande och sorgearbete."

Jag blev jätte besviken då han sa det.

Det kändes då som att han direkt löd minsta lilla vink från henne.

Jag fattar ju att det inte handlar om det egentligen....

Han ville ställa upp och hon flyttar snart och han vill inte reta upp henne i onödan innan.

Det är en dag tidigare som han avviker från mig.

En dag är inte hela världen kan man tycka.

Men jag tyckte det.

Jag har redan fått anpassa mig massor till hela hans situation och liv sen dag ett. Hela tiden känns det som att det är något.

Det känns i bland som att han tar mig för givet.

Sen att han väljer detta och sätter mig som nummer två, det sved.

Vi hade denna vecka i hop, han har bekostat mina dagar så att jag kunde vara ledig och vi kunde bo i hop i en vecka.

Så vad gnäller jag för?

Ja.... för att han väljer bort mig, den sista dagen vi har tillsammans.
Nästa vecka så ska han bo i huset och sen nästa helg så flyttar hans ex för gott.

Så, då kommer vi inte alls ses lika mycket längre.

Han har barnen varannan vecka fortfarande, men då har han sitt hus.

Jag kan inte var hos honom i veckorna då vi jobbar, eftersom jag har hund och lägger mig tidigt.
Hundvakten finns här omkring mig och han bor närmare jobbet.

Så det blir jätte omständigt att sova där i veckorna om jag ska hem och lämna hunden på morgonen.
Det kommer säkert att bli så någon gång.
Han kommer säkert också vara hos mig i veckorna i bland.

Men, han har sitt hus för sig själv nu, och lär vilja vara hemma mer då.

Så vi kommer inte att ses lika ofta som vi har gjort.

Så, då tyckte jag att dessa dagar var värdefulla och blev besviken för att han valde att åka hem en dag tidigare....

I morse så gick han upp före mig.

Jag låg kvar i sängen och visste inte vad jag skulle känna.

Om jag gick upp så skulle jag känna mer att det var synd att han skulle åka hem snart. Behöva umgås med honom innan.

Och om jag ville ligga kvar, så vi sågs kortare innan han åkte, så var det 3 timmar tills dess.
För långt...

Jag sträckte mig efter min mobil.

Han hade skickat ett meddelande för en kvart sedan, trots att vi befann oss i samma lägenhet.

"God jul älskling. Det blev en liten julklapp trots allt. Jag älskar dig!"

Han hade bifogat en bild på en handsfree, Bluetooth, med radio som jag hade tittat på....

Hur skulle jag kunna ta avstånd och vara sur nu?

Med blandade känslor gick jag upp och tackade.

Nu sitter vi i varsitt rum, han slår in paket till sina barn och låter jätte glad från andra rummet.

Han gör så gott han kan, jag vet.
I går så visade han att det var jobbigt, valet han hade gjort med att åka hem en dag tidigare.
Men gjort är gjort.

Jag kan inte riktigt komma över detta och jag känner mig fortfarande lite besviken....