Han ringer mig nästan varje dag.
Häromdagen pratade vi i telefon i 2 timmar och 30 min.
Fan vad det måste kosta honom.
Jag har sett bilder på honom, hur han ser ut i dag, 13 år senare.
Han är inte min stil i dag direkt, jag skulle nog inte vända på huvudet om jag såg honom på stan.
Han har fortfarande sina fina ögon, det kommer aldrig att ändras hos en person.
Men, han är speciell för mig.
Jag känner att jag struntar i hur han ser ut i dag.
Jag vill jätte, jätte gärna träffa honom igen.
Även om det inte uppstår någon kärlek, det kan man ju aldrig veta,
men jag vill verkligen träffa honom.
Tänk vad häftigt att få se varandra igen efter 13 år!
Han känner mig ganska så väl tydligen, hahahaha, han har verkligen lyssnat på mig genom åren och lagt saker och ting på minnet.
På något sätt känner jag att jag saknar honom när vi avslutar våra dagliga samtal.
Men vad saknar jag?
En illusion av romantisk kärlek?
(En illusion är en falsk uppfattning av verkligheten på grund av flertydiga sinnesintryck.)
Wikipedia
Höjdpunkten på dagen är oxå hans samtal.
Men varför egentligen?
Ja, det kan bara tiden utvisa....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar