Dagen D, del 3

Jag har fått flyginformation av min sambo!

Han har bokat en biljett som går tidigt i morgon bitti från Istanbul. 
Så han ska stanna på flygplatsen hela natten.

Planet är framme i Sverige klockan 11.00 :)

Dagen D, del 2

Han ringde då han satt på flygplatsen i Kairo.

Planet skulle vara framme i Istanbul 17.30

Sen skulle han ringa därifrån för att berätta vad han hittade för biljett till Sverige.

Tänk, nu är han på väg....

Det känns overkligt...och nervöst. :)

Min pappa och hans man vill veta vad som händer.
Två av mina vänner bad mig att messa dem senare och berätta vad som händer.
Snacka om att flera är involverade i denna resa. :)

Jag har varit stressad, nervös, sovit dåligt, ätit dåligt, varit orolig och spänd.

Mitt humör, denna tid utan varandra, har varit allt i från neutralt, lite glatt, irriterat, arg och ledsen.

Jag har haft hjärtklappning, glömt saker, varit tankspridd och okoncentrerad.

En del har blivit irriterade på mig för att jag varit orolig och sagt att jag ska sluta att oroa mig och bara vänta i lugn och ro.
Andra har sagt att de verkligen förstår att jag är ledsen och nervös, de hade tyckt det var jätte jobbigt.

Det har varit väldigt jobbigt, känslomässigt. Jag har verkligen försökt att leva mitt liv som vanligt och slå bort detta men då har det visat sig ändå på något sätt.
Det har inte varit lätt, och jag vet några som var i från varandra i 11 månader.
Fy..... :)

Kärlek har alltid haft en stor betydelse för mig.
Denna tid har fått mig att inse att det viktigaste för mig i livet, det är kärleken.

Jobb, boende, osv har ingen som helst betydelse jämfört med kärleken.
Att dela sitt liv, sin vardag med någon, det är viktigt! :)

Det går ett flyg till Sverige från Istanbul 20.00......
Hinner han med det?
Han har ej ringt mig ännu och klockan är nu 19:30....
Nervöst!!! :)

Dagen D

Vad skönt att saker flyter på som de ska........ not! :)

Vi pratade på viber och Skype i går kväll.
Han var på hotellet i Kairo.

Nu i morse så skulle han gå till ambassaden och hämta sitt kort.
Sen skulle han tillbaka till flygplatsen.
Väl där så har han en biljett bokad till Istanbul.

I Istanbul ska han köpa biljett till Sverige.
Han skulle dock kolla i Kairo om det fanns nån biljett att köpa där till Sverige.

Han skulle snabbt tillbaka till hotellet efter ambassaden och hämta sina väskor för att skynda sig till flygplatsen och sitt bokade flyg. 

Saken är den att han inte har hört av sig, vilket han borde gjort innan han gick till ambassaden eller åtminstonde nu, han borde vara tillbaka på hotellet.

Då kollade jag min mobil....
Då fungerar inte Viber!

Jag har startar om mobilen men den vill inte ansluta.

Då har jag Skype kvar....

Dock vill inte Skype fungera jämt, den har aldrig gjort det om någon har ringt på den.

Enda gången Skype funkar är om han säger att han ska ringa på Skype och jag öppnar den appen.

Vilket är skumt för jag har den inställd på att alltid motta samtal mm.

Suck.....

Ja, om inte annat så får han köpa ett Egyptiskt simkort och ladda på det för att kunna ringa mig...

Måste ju veta hur allt går och när han är på Arlanda.

2 månader, 7 dagar

Han åkte aldrig till Egypten i lördags.

Han måste ju ha ett visum för att kunna komma in i Egypten.

Det blev strul med det, så han åkte inte i söndags heller....

Men i dag ska det bli av, hoppas..........

Då är han här på tisdag kväll eller onsdag förmiddag.

Snart så....

Han ringde ambassaden i tisdags.

Hans kort är nu klart!

Så han åker på lördag kväll till Egypten och tar in på hotell för att på söndag morgon gå till ambassaden.
Efter ambassaden så åker han till Sverige.

Nu har de sagt att det är klart så jag hoppas verkligen att allt fungerar som det ska nu.

Så söndag kväll eller måndag morgon så kommer jag att vara på Arlanda och vänta. :)

Han har snart varit borta i 2 månader....

Vi pratade i ca 2 timmar i går.

Då vi hade pratat mer än en timme så sa han:

"Lova att inte bli ledsen nu... Lova det?"

"Nä, det kan jag ju inte lova...vad?"

Han sa: "Då jag kom tillbaka från Egypten nu senast så funderade jag på allt detta.

Jag har ju ett bra liv här, skulle kunna gå en bra utbildning och sen få ett välbetalt arbete.

 Det är fint här, man har ett bra liv."

Jag frågade lugnt: "Funderade du på detta för att du kände att du vill eller rent allmänt?"

Han sa: "Jag funderade rent allmänt. I alla fall, då jag tänkte på allt detta och tänkte att jag skulle ha ett liv utan dig...Nej, det vill jag inte. Jag vill ha ett liv med dig, pengar och så betyder ingenting jämfört med att få vara med dig."

Jag svarade: "Ok... klart detta gör mig lite stressad...även om du säger att det inte är någon fara... Tänk om du ändrar dig..."

"Klart jag inte gör! Jag har ju tagit ett beslut för länge sedan, jag bara tänkte igenom allt." sa han.

"Alltså jag älskar dig så jävla mycket! Du är en sån jäkla bra tjej och jag är så glad att jag träffade dig." sa han.

Så.... det känns både bra och dåligt..... ja...min osäkerhet som spökar igen.....

Hundens böld

Känsliga personer varnas för dessa bilder. :)

Först var det en fylld böld, veterinären skar upp den och sköljde ur den.

Hon satte sen en gummislang i såret och sydde fast den i hans skinn.
Om det fanns något skräp kvar så var meningen att det skulle komma ut när såret var öppet.

I går klippte jag stygnen och drog ut slangen.
(hon sa att jag skulle göra det själv, om jag klarade det) ;)

Direkt när jag drog ut slangen så var det ett hål.... blä...

Sen nästan direkt så började det att vätska sig, en klar vätska, sen hade såret slutit sig efter bara 30 minuter.

På kvällen var det redan torrt. :)

 

Dagen efter ser det ut såhär. :)

Gnäll, gnäll hela natten...

Jag känner mig helt mosig i dag.

Jag blev väckt flera ggr i natt av hunden.

Han gnäller, högt som lågt pga tratten.

Jag tänkte att han skulle tröttna och tystna efter en liten stund...men nej...

När jag säger till honom så funkar det i bland och i bland inte, då det funkar så är han tyst i en sekund.
Suck...

Somnade 00.30 och vaknade 02.00 av att han hade flyttat sig till hallen och satt och gnällde. Hur länge hade han gnällt?

Han måste ju ha gått sakta för han kan knappt flytta sig med tratten på, han blir som förstenad.

Så jag gick upp och ledde honom tillbaka.

En sista gång så sa jag åt honom att ligga ned och tog tag försiktigt tag i hans ben så att han la sig.
Då tystnade han....han var väl utmattad...

Mina grannar måste ha hört allt, svårt för mig att ignorera hans gnäll när han gnäller så högt och det är knäpptyst i huset. Men det funkar ju inte heller att säga till.

Känns inte alls bra att lämna honom för att gå och jobba.....

Empati

Fy fan vad ledsen jag blev på min chef.

Mitt extrajobb med godis.

Jag messade honom och sa att det blir svårt att jobba på skärtorsdag och fredag.
Berättade att min hund var inne hos veterinären i går och skar upp en böld.

Att såret måste hållas öppet i fem dagar och han måste passas hela tiden.

Han ringde upp mig och var sur.

Han sa:

"Nu sätter du mig i skiten. Om jag måste åka till akuten med mitt barn så måste jag ju själv fixa mina åtaganden. Man kan ju inte bara strunta i sina åtaganden för att man har strul hemma. Tänk om alla skulle göra som dig. Du lägger ju allt på mig nu."

Typ så sa han.

Det gjorde mig arg och ledsen.

Jag sa till honom att jag lixom inte planerade detta....

Men, visst, jag sa att jag ska försöka att lösa detta.

Nu har jag pratat med en granne/vän som skulle vara hemma och kunde titta upp hos mig ett par ggr de dagar jag jobbar.

Saken är att hunden aldrig har haft tratt, jag var tvungen att ha den på i natt och han väckte mig varje timme med att gnälla.

Han vågade ej röra på sig så jag fick hjälpa honom att ligga ned.

I morse då jag tog bort tratten så drack han massor med vatten direkt.
I vanliga fall dricker han på natten.

Så jag får sätta på tratten då jag går och jobbar i morgon och fredag och hoppas på att det går bra.

Min granne kommer att titta till honom och jag hoppas verkligen att han vågar röra sig mer, iallafall lägga sig ned då jag inte är hemma.

Det känns ju knäppt att be om hjälp såhär med tanke på att han inte ska rastas, utan att han måste kollas flera ggr pga detta....

Då jag är hemma så har jag ingen tratt på honom.
Jag får säga till honom ett par ggr att inte röra sitt ben, han lyssnar men jag måste passa honom hela tiden.

Min chefs ord har fastnat och jag har tappat de positiva känslorna jag hade för honom förut....

1 dag kvar blir till 2 veckor.... :(

Nu känner jag för att gråta och ge upp...

Först i morse var jag med hunden hos veterinären, de sövde honom och öppnade upp hans sår.

De hittade inget i det men spolade rent.

Satte fast en slang i såret och sydde fast det, så att såret inte kan läka.
De gör så för att om det skulle vara något kvar så kommer det ut med blod och gegg...

Sen om fem dagar ska jag klippa stygnen och dra ut röret och låta det läka.
Jag ska också rengöra 2 ggr om dagen och ge honom smärtstillande.

Jag pratade med min sambo ett par ggr i morse och det sista samtalet var inte kul....

Visst, det var väl inte så smart att åka till Egypten och chansa på att kortet var klart.
Men...
De sa två ggr till honom att det skulle vara klart om två veckor, vilket är nu.

Han ringde i två dagar till dem, flera ggr, innan han lämnade Libyen, men inget svar.

Han kom till Egypten i går, tog in på hotell och gick dit i morse.

En kille där sa att det inte var klart och de får post nästa vecka med sånt, så då ska det nog vara klart.

Han återvände till hotellet, sa att han då bor kvar på hotellet en vecka, det kommer att kosta honom lika mycket som att betala flygbiljett till Libyen, visum igen och flygbiljett till Egypten igen, som att stanna på hotellet.
Så han tänkte stanna.

Jag sa åt honom att ringa ambassaden igen för att vara på säkra sida att det verkligen kommer nästa vecka.

Han ringde och det var en annan som svarade.

Hon sa att de har stängt pga holiday, måndag och tisdag och de kommer INTE att få någon post nästa vecka, v. 17.
Utan först v. 18

Han ringde upp mig och var i upplösningstillstånd.

Han var så arg och ledsen för att de har sagt olika saker till honom.
Nu måste han åka tillbaka till Libyen med all packning, söka om visum, vänta, och sen åka till Egypten en tredje gång.

Han sa att han var sååå trött på detta!
Och sen alla pengar som går åt......

Så vi pratade jätte kort, han var inte glad och sa "Nu åker jag fan hem, nu direkt! Ringer dig sen."

Känns ledsamt..... :(

1 dag kvar

Min sambo berättade för sin familj häromveckan att han ska flytta till Sverige.

Han sa det direkt då han kom tillbaka till dem, att han bara väntade på beslut.
Men nu sa han att allt var klart.

De frågade varför, han hade ju en bra utbildning att gå där som leder till ett välbetalt arbete.

"Ska du verkligen lämna din familj?" Sa hans pappa.
"Det känns inte så bra, det kommer du att förstå när du själv får barn."
sa hans pappa.

Min sambo blev sorgsen av hans ord men han har redan bestämt sig för länge sedan.
Han vill till mig.

I går då han höll på att packa sin resväska så kom hans pappa in och sa:

"Ska du verkligen åka? Jag kan köpa en lägenhet åt dig i huvudstaden."

Min sambo höll fast vid sina ord, att han ska åka.

Han ringde mig från flygplatsen, han skulle precis gå på planet.

Jag frågade om det var jobbigt att säga farväl till familjen, ja, det var sorgligt sa han.

"Jag älskar dig, jag saknar dig så mycket, jag ringer i kväll när jag kommer fram." sa han.

I kväll så åker han till Egypten, sover på hotell och i morgon bitti så går han till ambassaden och hämtar sitt uppehållstillstånds kort.

Sen åker han direkt tillbaka till flygplatsen och beger sig mot Sverige! :)

Bölden

Hundens böld var lösare dagen efter och han haltade inte.

Dagen efter det, så sprack den....

Men i morgon har vi veterinär tid.

Hunden har en "böld"

Jaha, nu har hundens "böld" vuxit...

Det började med att den var liten, jag pillade försiktigt med en nål för att den såg ut som en finne typ.
Det kom då ut var.

Den torkade i hop och blev mindre.

Nu har den blommat upp igen.... Plus att hunden haltar mycket... :(

Han är dock pigg och är precis som vanligt.

Vi ska till veterinären nästa vecka.

4 dagar kvar!

Jag hade ju planerat i mitt eget huvud att min sambo skulle komma tillbaka
v. 17.

Då jag pratade med honom i går sa han att han kommer tillbaka redan på tisdag.

VA??

En hel vecka tidigare, hahhaha! Ja, absolut!!!

1 månad, 18 dagar

Jag pratade med honom i morse.

Han sa:

"Jag brukar tänka på hur glad jag är att jag träffade dig.
Du är en otrolig tjej!
Vi är ett team, du och jag.
Vilket förhållande vi har!
Så mycket kärlek!
Du är så ärlig och öppen med dina känslor.
Alla är verkligen inte så och det är så viktigt i ett förhållande.
Så jag blir så lycklig, jag känner verkligen att min plats är hos dig.
Jag känner mig inte hel utan dig.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig."

Oj, vilka ord!

Jag har inte hört detta förut, hoppas verkligen att det består. :)

Det är så många andra bitar som fallit på plats i mitt liv, positiva saker händer hela tiden. Kanske är det min tur i livet nu att få uppleva lycka!

1 månad, 16 dagar. Nedstämd

De senaste dagarna har jag varit nere.

Jag vet inte varför, är det pga min sambo eller pga mensen?
Jag vet att den kan spöka massor, som att jag tex får migrän, ca 3 dagar i rad, varannan gång jag har mens.

Jag kom i alla fall på mig själv häromdagen att jag sover oroligt, äter dåligt, har ingen lust till saker.

Sömnen. Jag blir jätte, jätte trött på kvällen, somnar ganska snabbt men mitt huvud är fyllt av tankar.
Jag tänker på honom, oss, det vi pratat om i tele, hemmet, hunden, vänner, skolan osv....

Jag vaknar mitt i natten, tänker massor, svårt att somna om.

På morgonen börjar tankarna direkt, känner mig stressad över att gå upp.
Brukar sova 8-10 timmar då jag är ledig, nu vaknar jag efter 6-7 timmar.

Jag vill sova vidare och försöker tvinga mig själv, men nej....tankarna snurrar och jag vill verkligen gå upp.

Jag kan inte säga att jag vet exakt vad jag tänker... jag tänker på så mycket så det känns som att huvudet är tjockt och fyllt av tankar som jag inte kan ta på.

Också har jag tänkt tillbaka på saker som gjort mig illa i livet.
Killar jag varit tillsammans med som har gjort mig illa på olika sätt.
Den vuxna man som tafsade på mig då jag var ca 9 år.

Blir irriterad och undrar varför jag tänker på detta.
Men tankarna köar för att trängas i min hjärna.

Maten...Jag som älskar att laga och äta mat.

Nu är det ungefär som att jag måste äta för att man bör äta....
Så vid matdags så slänger jag i hop nåt väldigt, väldigt enkelt.
Där man inte behöver lägga ner tid att göra maten.

Jag har ingen lust att ringa någon, jag har ingen lust att träffa någon för jag har ingen lust att prata.

Fast jag har ringt folk och träffat folk ändå till en viss del.
Tror att det kan vara bra.

Vet inte varför jag är såhär...
Säkert en kombination.

Jag vet att han kommer hem, att han har fått ett positivt beslut och att det är väldigt kort tid nu till när han kommer hem.

Men.... Denna väntan....längtan.... Den är jobbig och konstig.

Vissa dagar är det bra, jag är glad, gör mitt, behöver ej prata med honom vissa dagar.
Andra dagar längtar jag som fan, känner mig jätte ensam och sorgsen och vaktar telefonen.
I bland så känns det som att hjärnan ställer in sig på att "överleva" som att det vore slut mellan oss pga situationen. Knäppt.

Ja, detta har varit en förvirrande resa......

1 månad, 12 dagar

Han var på ambassaden, där sa de att de kan skicka kortet till honom.
Dock sa de att de inte ansvarar om det kommer bort på vägen.

Han tog då beslutet att åka tillbaka till Egypten igen för att hämta det istället.

Han skulle ringa dem om 2 veckor för att se om det var klart.

Nu handlar det alltså om veckor som han kommer hit.
Det känns....overkligt men otåligt. :)

Att bli nerbruten av en annan

I går såg jag Dr. Phil.

En kvinna och hennes kille var där pga stora problem i relationen.

Han nervärderade henne massor, framför alla tv tittare.
Kallade henne "lögnaktig hora", "Ingen vill vara med dig förutom jag, du är pinsam."
Osv.

Hennes självkänsla var i botten och hon var rädd för honom.

Hon sa att hon var en stark person förut.

Det slutade i allafall bra, vad jag vet, hon gjorde slut där och då och de skickade henne till ett skyddat boende.
Han fick professionell hjälp.

De sa att när man har det jobbigt i en relation, ungefär som hon hade, så blir man isolerad.
Den som trycker ner en pratar skit om ens familj osv.
Så till slut så är man bara med honom/henne som trycker ner en.

Jag blev väldigt illa berörd för det påminde mig om mina erfarenheter.

Då jag var mycket yngre var jag i hop med en kille som var väldigt dominant.
Pga min uppväxt så hade jag redan i ryggmärgen att vara "rädd."
Så jag var rädd för honom i bland.

Jag behöver ej gå igenom allt men jag minns att han pratade illa om min pappa och syster.
Vad resulterade det i?
Jo, jag började tro på honom och jag tog avstånd från min familj.

En annan gång i livet var jag i hop med en som nervärderade mig på olika sätt.
Han kallade aldrig mig hora och sa att jag var värdelös mm men han gjorde mycket annat som sakta bröt ner mig.

Det resulterade i att jag blev väldigt dålig i sjudomen och började isolera mig mer och mer från andra.

Jag upplevde mig själv som ful och tappade mig själv.
Jag tappade bort den glada, livfulla person jag var.

Folk började oxå ta avstånd från mig, pga att de inte tyckte om honom.
Men det fick jag inte höra förens det var slut mellan oss.

Sen hamnade jag såklart i tjafs med några för de förstod inte hur jag kunde vara tillsammans med honom.

Jag minns att en vän bråkade på mig för att jag aldrig hade lust/tid att träffas.
Jag försvarade mig så gott det gick, jag orkade ju inte göra något på kvällarna för att jag var väldigt sjuk i sjukdomen. sa jag.
Det var sant men det låg ju mer bakom.

Jag tänkte på hur fel det kan bli...

Folk tog avstånd från mig för att de inte gillade honom, men sa inte orsaken till mig. Jag tog det hårt och trodde att de inte ville vara med mig mer.
Vilket gjorde extra ont, för jag hade det redan tufft.

Folk bråkade på mig för att jag inte orkade hitta på något.
Folk bråkade på mig för att jag inte lämnade honom.

Tänk, hur lätt man kan bli nerbruten av en annan  person, speciellt om man har den erfarenheten sen barnsben.

Ingen visste hur "illa" det eg var, inte alla frågade heller, de skällde istället.

Ja, tänk vad saker och ting kan missförstås.

Jag har faktiskt inget bra "råd" ang detta.
Svårt...

De som tog avstånd, hade jag velat att de var ärliga istället.

De som skällde på att jag inte gjorde slut, hade jag velat att de var snällare och hjälpte mig genom proceduren att göra slut. Jag vet att jag inte var så mottaglig då, "han håller ju på att ändra sig."sa jag.

De som skällde för att jag inte orkade göra nåt, önskar att de kunde se orsaken.

Men det är svårt för andra oxå, när man inte berättar helt hur det ligger till.

Ja, svårt att veta hur man borde göra....