Verklig deppighet eller bara inprogrammerat?

Jag har haft en släng av deppighet, kanske några minuter om dagen i några dagar.

Jag stannar upp och frågar mig själv varför?
Jag är ju en glad och positiv person.

Jag har tänkt på att jag är ensam.

På jobbet blir jag i bland påmind om mitt ex, av vissa arbetsuppgifter, att han har en tjej, att han har nån. Sen tänker jag på vänner som har partners.

Jag har egentligen inget problem med att vara själv.

Det finns många stunder då jag är ensam som jag skrattar med åt hundens roliga upptåg.
Jag är glad och på kvällarna nuförtiden så har jag perioder då jag stänger av ljudet på mobilen för att jag vill vara med mig själv.
Tända ljus, äta gott.

Men jag vill ju så gärna dela mitt liv med någon.

Sen tänkte jag på jul, det kändes ensamt, jag vet att när julfirandet är över så får jag åka hem själv...
Till en tom, tyst lägenhet...
Det kändes tungt.

Men ofta så varar dessa små dippar bara i ett par minuter.
Jag brukar tänka på varför jag har dippar.

Jag har funderat på det där med mens.
Många tjejer där ute säger att hormonerna spökar då man ska ha mens.
Jag har inte velat att det ska vara så, jag blir lite känsligare strax innan men inte mer än så.
Nu på senare tid har jag känt mig lite retlig....
Kanske är det så ändå...att det är pga att man ska den...

Så det är en förklaring.

Sen tänkte jag på att människor som har haft en jobbig uppväxt ofta har vissa saker "inprogrammerat". Det tar tid att om programmera sig.

Att man gör sig själv till offer tex.
Jag har varit jätte duktig och brutit det mycket.
Då jag sa det till min magläkare så sa hon att det var stort för det är inte lätt.

Men åter igen, jag har hört att dessa "ensamhets" känslor fortfarande är en summa av det som har varit.

Även samhället påverkar.

"Man ska inte var ensam på jul, det är då familjen ska samlas" osv.
Bara dessa ord skapar en stress hos folk som är ensamma, tex.

Jag håller på att göra en ny blogg med bara inlägg från sjukdomen.
När jag läser inlägg efter inlägg som har varit så inser jag hur jäkla negativ jag har varit.
En annan sak jag insåg var att jag har pressat mig själv alldeles för mycket.

Jag var ju jätte sjuk! Ändå skulle jag hålla på att kämpa ist för att bara kapitulera och få vara sjuk.
Shit, det är ju viktigt hur jag mår.
Livet går inte i repris.
Nuförtiden så prioriterar jag mig själv massor.

MEN!

Man lär sig alltid något nytt och det är underbart att utvecklas! :)