Ok, såhär är det.
Jag har motarbetat detta förhållande den senaste tiden.
Jag har bestämmt mig för att det inte kommer att funka och att jag ska göra slut.
Jag har dragit mig för att göra det av olika anledningar...
Nu hade han fått nog av mitt velande och skulle därför åka, för att han fattade att jag ändå ville att det skulle ta slut.
Vi pratade, vi pratade anorlunda denna gång.
Jag förstod nu att det var han som ville detta till 100% och att det är jag som har motarbetat allt.
Jag tänkte efter en stund och tänkte tillbaka på de senaste gångerna. Vem var det som sa spydiga kommentarer? Jag... Vem var det som inte var tillmötesgående? Jag... Vem var det som inte visade nån som helst kärlek? Jag... osv..
Jag förklarade att det berodde på att det har varit för mycket och att jag hade fått nog, ville bara bort!
Men då jag kände efter ordentligt bortom alla sår, så fanns där känslor...
Han har verkligen insett att det är mig han vill ha och han är bered att kämpa för det, han har också släppt sin rädsla medans jag har vänt och blivit kall och motarbetat allt.
Så, det känns som att vi verkligen nådde fram till varandra denna gång.
Och jag vet att jag sagt detta hundra ggr förut....
Men...vi vill väl ändå pröva eftersom känslorna inte är helt borta.
Det är inte konstigt Rebecca. När jag läser din blog tycker jag snarare det ser ut som ett helt vanligt och normalt försök att skydda dig mot ännu mer smärta, vilket är mänskligt. Uppväxt och tidigare förhållanden ligger där bakom i själen, hur mycket man än intalar sig att nu är det "förflutet". Ibland ploppar det upp när man minst anar det, och rätt som det är har man svepts iväg av den vågen.
SvaraRaderaHoppas du förstår vad jag menar ;)
Kram!
Mia från skolan.