Jag har slutat att blöda.
Gjorde det i ca 3 dagar.
Men jag ströp ju kosten, så det slutade.
Har blivit bättre i tarmen, men är inte 100 än.
Dock har jag gått tillbaka till jobbet förra veckan.
I går var jag och J och handlade.
Vi var på Bauhaus och köpte saker till mig, till hans trädgård. :)
Olika frön, gurka, rädisor, sallad, osv.
Vi köpte också jord och småkrukor att så i.
Sen hittade jag en låda med lökar i.
De hette, 4 nyanser av svart.
Skitsnygga!
Jag köpte kallan men är sugen på dahlian också.
Den kanske få följa med hem en annan dag. ;)
Four shades of black är:
Dahlia ’Trebbiano’, Kalla ’Reggae Night’, Iris ’Black Dragon’, Lilja ’Mascara’.
Jag har färgat håret och klippt av en rejäl bit.
Det var ju så tunt.....
Hängde bara i stripor.
Sen använder jag torrschampo med färg numera.
Då ser håret tjockare ut. :)
Använde batsiste, från kicks förut, nackdelen är att det lägger sig som en färghinna i hela badrummet....
Dock går håret att borsta ut.
Proffs torrschampo blir jätte bra, färgar inte av sig så mycket, men nackdelen är att håret blir så "fast" så det är svårt att borsta.
Sen har jag börjat ha håret lite bakåtslickat, då syns inte hårbotten alls. :)
Eftersom jag har så höga krav på mig själv, så visar jag inte heller folk hur jag mår.
Jag kan säga hur det är, sen skrattar jag bort det, och pratar om saker som handlar om dem.
Det får såklart den effekten, att andra tänker att jag inte mår så himla dåligt.
Varför gör jag så?
Jag vill inte var en börda.
Jag vill inte vara misslyckad.
osv.
Men de närmsta tycker ju bara att jag är dum som går och jobbar när jag börjar bli dålig.
Jag vinner ju inget på det.
Jag känner mig ju ändå ledsen när folk inte förstår att jag har en sjukdom och inte kan vara som andra jämt.
Så det gynnar ju inte mig att kämpa för att vara stark.
Dock har jag sagt nu, till två av mina vänner, att om jag inte hör av mig så ofta just nu, så är det för att jag mår dåligt.
Ville att de skulle veta det, så att de inte tror att jag skiter i dem.
Man blir ganska introvert när man är sjuk.
Det upptar hela ens tankeverksamhet.
Varför jag blev dålig nu?
Hur kan jag bli frisk?
Vad ska jag äta?
osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv..............
Blod, ja.... de senaste två dagarna har jag blödigt.
Inte hela dagarna, så det är ju hoppfullt....
I förrgår när det kom blod första gången, denna gång, då brast det för mig.
Jag storgrät.
J tröstade mig.
Jag blev så jäkla rädd.
Rädd för att bli sjukare, rädd för att då måste jag ringa sjukhuset, då kommer de att vilja sätta in starkare mediciner, starkare mediciner ger biverkningar, osv. Jätterädd blev jag.
Kände mig ful, okvinnlig, värdelös, en börda, osv.....
J kände oro, han har dåliga erfarenheter av en sjuk mamma när han växte upp.
Han vill bry sig och bryr sig, samtidigt som han kan bli avstängd när det blir jobbigt.
Men han pratar om det, för att han vill att det ska fungera.
Men jag blir också lite nojjig och tänker att han inte kommer att orka med.
Sen kände han min rädsla och blev själv rädd.
Han vet ju inte vad det innebär om jag blir jätte sjuk. Sa han.
Ja, ja....
Dags för att börja meditera, affirmera, läsa positivt om andra som övervann sin sjukdom, osv.
Skapa en harmonisk och lycklig känsla i mig själv.
Jag vet ju att det har fungerat förut.
Såklart kommer jag att ringa sjukhuset om blodet börjar att forsa ur mig ofta.
Hoppas inte....
I dag är det torsdag och jag är fortfarande hemma från jobbet.
Har varit hos J hela veckan, känns inte som att vi hinner med varandra ändå.
Han har fullt upp med middag och läxläsning med barnen då de kommer hem.
Sen är det läggdags för dem.
Själv är jag redo för sängen då han är klar med barnen, för att jag är så trött.
Men jag valde att vara här, mycket pga miljön.
Det är tyst här och att kunna gå ut på altan eller tomten, titta på solen, höra fåglarna....
Det är underbart.
Han bor ju i hus.
Hemma så hör jag grannarna, portdörren, det känns litet och instängt.
Går jag ut och går med hunden så möter man mycket mer folk än vad man gör här hos J.
Så för själen så har det varit bra att vara här.
Dock har jag behövt ensamheten på kvällarna också.
Så det har varit svårt att bestämma sig.
Hemma så vet jag att jag är helt själv, men livskvalitén är sämre.
Men är jag själv så har jag lättare att fokusera på att bli frisk.
Mitt ex hörde av sig igen, efter några dagars tystnad.
"Har du kvar mina kläder?"
(När han stack för 2 år sedan så tog han med sig det mesta.
Han lämnade ett fåtal grejer och när vi har pratat på telefon efter det, så sa han att jag skulle slänga dem.
Jag gav hans saker till flyktingar, han sa då, att det var bra gjort av mig, istället för att kasta dem.)
Han skrev som sagt och frågade om sina kläder igen...
Jag svarade att jag inte har kvar dem och det vet han redan.
(Han frågade även det, om kläderna, då han ringde mig för några dagar sen.
När han i samma veva frågade om jag fortfarande lagade bra mat och om jag fortfarande hade en bild framme på honom.)
Han skrev sen igen efter en liten stund och undrade varför jag inte frågar honom hur han mår.
Herregud... vad vill han?
Jag frågade om han menade nu eller då vi pratade i telefon för några dagar sedan?
För jag frågade om honom då vi pratade i telefon.
Han skrev då:
"När vi pratade i telefon häromdagen så kändes det som att du frågade saker om mig bara för att vara artig."
Jag började att tappa tålamodet...
Jag skrev att jag frågade saker då, för att jag faktiskt undrade.
Sen skrev jag: "Jag kanske hade haft kontakt med dig om jag var singel, men jag är inte det längre."
Han svarade då: "Vet du, lycka till. Det är inte så viktigt att ha kontakt och jag är inte heller singel längre."
Jag svarade ingenting efter det. Lika bra....
Detta känns så jävla irriterande att skriva och erkänna....
Men, visst, såhär är det:
Jag är dålig i tarmen.
Jag har inte varit såhär dålig på ett tag.
Jag har börjat få blodblandat slem och det trycker på.
Behöver gå på muggen säkert fem ggr innan jag kommer i väg till jobbet.
Jag är också väldigt matt och blir lätt andfådd.
Mitt jobb är inte så stressigt men om jag måste springa på muggen så är det inte så lätt....
Ofta så arbetar jag uppe i en lift, med sele på mig och närmsta toan är långt bort.
Så det blir svårt....
Inte bara det...
Jag har ingen energi, helt slut i kroppen, och då gå upp 04.30 funkar då inte så bra. Sen att bära tyngre saker som jag i vanliga fall klarar...svårt...
Jag har kommit senare till jobbet de flesta dagar.
Jag förlorar inkomst, men det lilla har varit bättre än inget.
Men det funkar inte nu heller att göra så.
Jag måste vara hemma ordentligt och bli frisk.
Sen är det jobbigt för mig eftersom jag har sådan press på mig själv.
Vill alltid klara allt galant, vill inte vara "misslyckad".
Jag har ju för fan börjat ett nytt jobb!
Jag har haft problem med frånvaro pga sjukdomen sedan jag började.
Det känns jätte jobbigt psykiskt att inte sköta jobbet.
Men J och mina vänner säger mig:
"Och? spela roll om du är hemma och sjuk. Du har en sjukdom, såhär kan det vara, när ska du inse det?"
Ja... jag vet inte...
Chefen sa även det till mig, att han ser att jag har höga krav på mig själv.
Han sa dock att han tror på mig och alltid gjort.
Han vet att jag vill saker och anstränger mig.
Så det är ju lite plåster på såret...
Jaha... då får jag vara hemma och vila då...
Jag känner också stress för att inte bli något bättre på en vecka.
Då måste jag ju i sådant fall ha läkarintyg.
Det i sin tur innebär att jag måste kontakta sjukhuset.
Det innebär att jag måste åka dit, undersökas, och ser de att jag är dålig så vill de sätta in starkare mediciner.
Det vill inte jag.
Så jag får strypa kosten ordentligt nu.
Låta tarmen vila.
Jag har haft Gjensidige försäkringar, både för bilen och hem, sen 2004.
Nu har jag sagt upp dem via mail.
Jag skrev att jag ville avsluta dem på en gång.
Men det räckte tydligen inte att skriva så....
De svarade, att de går ut om nån månad, på ett visst datum, så OM jag ville avsluta dem, så var jag tvungen att maila igen och vara tydligare.
Redan där började jag vara på min vakt.
Jag fick sedan ett brev av dem att ang min bilförsäkring.
Vad som skulle gälla för den nya perioden.
Suck...
Jag mailade igen...skrev att jag har ju sagt upp dem.
Ja, det hade dom registrerat, och jag skulle bortse från brevet.
Ok...
Sen häromdagen så får jag ett brev till av dem med en påminnelseavgift...
Seriöst?!
Jag blev arg!
Höll mig i skinnet och mailade normalt till dem och skickade med mailen från förut att jag har sagt upp dem.
Får se vad de svarar......
I går var jag ute med jobbet, för första gången.
J var inte med då vi tillhör olika delar av företaget.
Han jobbar med entreprenad/bygg och jag tillhör service.
Det var bara servicedelen som var ute i går.
De hade tagit oss till ett ställe där de hade massa aktiviteter och middag.
Boule, pingis, dart, brädspel, biljard, osv, osv.
Man tävlade mot varandra och sen var det buffé.
Vi hade rundpingis och boule.
Det var trevligt att se alla.
Det var inte många som visste vem jag var och återigen så fick jag frågan av en kille:
"Du jobbar i receptionen va?"
Hahhahaha
"Nä... jag är elektriker, precis som du." svarade jag.
Inte vanligt med kvinnor i ett mansdominerat yrke. ;)
Häromdagen så ordnade jag ett möte med min chef.
Sa att jag behövde prata om något viktigt.
Jag hade med mig J som moraliskt stöd och ifyllnad om jag skulle glömma att ta upp något.
Då vi tre väl satt där, öga mot öga, så berättade jag om min sjukdom.
Jag var jätte nervös.....
Min chef tog det jätte bra! :)
Han hade erfarenhet av sjukdomen i släkten.
Det kändes jätte bra, nu behöver jag inte känna stress när jag kommer sent i bland.
Nu vet alla varför. :)
Jag och J har pratat om detta med barn.
Han vill inte att det ska gå fort, han vill inte göra om samma sak som han har gjort tidigare i livet med att skaffa barn.
Han är inte främmande för att skaffa barn men han vill inte ha det nu.
Han vill att det ska kännas rätt i hjärtat inför att skaffa barn.
Jag kommer att fortsätta min jakt på information ang att skaffa barn själv.
Han gillar inte det men kan samtidigt förstå mig.
Jag behöver ju veta om jag ens kan få barn längre och samtidigt känna efter om jag vill.
Samtidigt som jag tänker, klart jag vill, så känns det också främmande.
J och jag kommer bättre och bättre överens.
Jag börjar känna mig kär på riktigt och trivs bra med honom, barnen och huset.
Dock har vi stött på en sak...
Jag vill ha barn.
Det vill inte han.
I början då vi träffades så var jag väldigt tydlig med att jag ville ha barn.
Jag berättade också att jag hade planer på att fixa det själv.
Han var inte alls sugen, men sa att inget är hugget i sten.
Jag sa att jag INTE kommer att ändra mig på den punkten.
Jag vet inte varför vi har fortsatt egentligen....
Borde man inte bryta om man vill olika saker, när det är sån viktig sak?
Det har kommit på tal ett par gånger till, men vi har aldrig riktigt pratat ut om det.
Han har dock inte verkat jätte emot tanken på barn.
Han har dåliga erfarenheter från sitt första barn.
Han vill inte göra om samma sak igen, att få barn för tidigt i relationen.
Det förstörde rätt mycket emellan dem. Sa han.
Jag vet inte om jag vill ha barn med honom.
Hur vet man det?
Jag kan tänka mig att det skulle bli jätte bra att ha barn med honom.
Det jag vet är att jag inte har tid att vänta.
Jag fyller 41 år i sommar.
Att kasta mig in i något och bara få barn för att man vill ha barn, det har jag inte gjort.
Annars hade jag skaffat barn för många år sedan.
Såhär i efterhand undrar jag om man fan skulle ha kört på.
Då hade man säkert varit singel med barn varannan vecka.
Eller i en ny relation med egna barn från tidigare.
Det är ju rätt vanligt bland folk i dag....
Jag vill egentligen vänta, men jag har klockan emot mig.
Vissa dagar känner jag: Vill jag verkligen ha barn?
Man blir ju jätte låst hela livet.
Andra dagar tänker jag: Klart som fan att jag vill ha barn!
Ska jag sitta där som gammal och vara ensam?
Jag vill ha familjebanden, en del av mig som lever vidare.
Tänk att få uppleva känslan av att ha barn.
Man kan nog aldrig förbereda sig för att skaffa barn.
J har sagt till mig, att jag har honom och hans barn då vi blir äldre, att jag inte kommer att vara ensam.
Snällt sagt... men det kan inte jag binda upp mig på.
Klart det finns risk att det inte håller, mellan oss i framtiden och då sitter jag där, utan barn och det är försent.
Jag har sagt till honom att jag vill sätta bollen i rullning, ang insemination.
För att OM det tar slut så vill jag ha påbörjat allt i tid och inte börja där och då när det kan vara försent.
Han har förstått mig men samtidigt sagt att det känns konstigt att jag gör det när vi är i hop.
Det ska ju bli lagligt i Sverige för ensamstående att inseminera sig i april.
Men deras åldersgräns är 38 år.
Vissa kan vara 40 år, men då är det individuellt.
Jag sa till dem att jag fyller 41 i år, de sa då att de inte kan hjälpa mig.
Så...
Av en slump så ringde en kompis till mig som jag inte har pratat med på 6 månader.
Hon har skaffat en ny kompis som har varit i Danmark och blivit med barn på egen hand.
Hon är nu gravid med sitt andra barn, på samma sätt.
Hon är väldigt positiv och har bara bra erfarenheter.
Jag har velat träffa, prata, läsa, om detta med någon för att få råd, tips, höra erfarenheter, osv.
Min kompis har nu fixat så att jag ska få träffa denna tjej.
J vet inget ännu...
Jag ska berätta.
Vi berörde ämnet löst häromdagen och hans svar sa mig tydligt att han inte ville ha fler barn.
"Jag vill inte ha barn just nu. Kanske i framtiden, kanske inte."
Han är nog bara rädd för att förlora mig genom att säga, nej.
MEN, om jag bestämmer mig för att verkligen bli med barn, då kan inget stoppa det drivet.
Om han säger, "ja eventuellt", för att få behålla mig och sen när det är försent, säga att ha inte vill, ja, då kommer jag säkert att gå i från honom ändå.
Min önskan är ju såklart att få barn med en kille som jag lever ett bra liv med.
Men det är inte alltid att allt fungerar som man vill eller planerar.
"Gud skrattar åt våra planer", är en mening som jag gillar. ;)
I vilket fall som helst har vi sagt att vi ska prata igenom detta i morgon eller i helgen.
Jag har nu bokat tid hos en gynekolog.
Ska undersökas med ultraljud för att se hur mina äggstockar mår.
Nästa steg är en grundlig fertilitetskontroll.
Det gör inte gyn, då måste man vända sig till en privatklinik istället.
Jag vet ju inte ens om jag kan få barn.
Tänk om jag inte kan det längre, då finns det inte så många alternativ längre.
Då lever jag mer än gärna med en kille som redan har barn.
Fortsättning följer....
Mitt ex har messat mig massor....
Han skrev många, många mess om hur jag har sårat honom.
Hur mycket han försökte att finnas där för mig men att jag inte fanns där för honom.
Jag svarade inte honom speciellt mycket.
Jag lät honom skriva av sig, tänkte att han behövde det.
Jag hade inte skrivit mycket till honom alls så detta kom från ingenstans, hans många mess om hur jag har sårat honom.
Han skrev sen att han ville bjuda mig på en fika.
Jag svarade:
"Jag kan inte fika med dig, jag har en ny kille i mitt liv och det är inte schysst mot honom.
Vi sårade varandra båda två. Du försökte att få det att funka och jag försökte.
Det var inte bra jag som sårade dig, vi sårade varandra.
Förlåt om jag har sårat dig."
Han svarade:
"Förlåt om jag har sårat dig, men jag tror faktiskt inte att jag har gjort det."
Jag skrattade lite för mig själv när jag läste det....
Nä, han sårade aldrig mig....
Han stack hemifrån, struntade i mig, gick på krogen varje helg, utan mig, kom hem på morgonen, osv, osv.
Men visst...han var sårad.... suck.
Jag kände att detta inte gav mig något och ville få ett avslut, så jag frågade:
"Hur kommer det sig att du kontaktade mig?"
Han svarade:
"Jag saknar det vi hade, jag har tänkt på dig i mitt land.
Jag har alltid känt att det saknas något i mitt liv, jag vet att du har känt samma sak."
Ok....? Vad trodde han? Att jag skulle vänta på honom med öppna armar?
Vi har inte hörts på ett år, det var två år sedan vi gjorde slut.
Jag kände att jag behövde vara tydlig mot honom.
"Jag har en ny kille i mitt liv. Vi bor praktisk taget i hop i hans hus.
Det är vart jag befinner mig i livet nu."
Det tog ett tag att få svar:
"Ok...jag ska inte störa mer, ha det bra."
Vi pratat, jag och J.
Länge.
Han vill verkligen att det ska fungera mellan oss.
Jag insåg vilken fin kille han är.
Han är verkligen engagerad.
Vi kom till insikt båda två och tjafset handlar egentligen bara om att vi inte förstår varandra.
Om man lyssnar noga på tjafset, så hör man ju att båda vill vara överens och har känslor för varandra.
Det är ju ganska larvigt det vi tjafsar om egentligen.
När vi pratat igenom allt så har förhållandet djupnat.
Så det går i rätt riktning. :)
Jag träffade ju J:s pappa och andra familjemedlemmar när vi hade varit i hop i nån månad.
I går fick han träffa mina pappor.
De verkade gilla varandra. :)
Jag hade ett missat samtal i går.
Jag kände inte igen numret...
Kort därefter så kom det ett sms från samma nummer.
"Hi, its me, I"
Det var från mitt ex.
Han från Libyen.
Vi hördes av lite senare samma dag.
Pratade på en bra stund.
Skrattade lite och han frågade hur alla här, mådde.
Pappa, vänner, osv.
Jag blev paff när jag fick höra att han var här i Sverige!
Han hade kommit hit dagen innan.
Vi har inte pratat på 1 år och det tog slut för 2 år sen.
När vi hade pratat en stund så frågade han mig om jag fortfarande lagade bra mat.
Han frågade också om jag fortfarande hade bild på honom, inramat, framme i lägenheten.
"Eh...Nej..." sa jag.
"Det var ju 2 år sedan vi var i hop."
(Han sa tidigare under samtalet att hans batteri kunde dö närsomhelst.)
Jag ledde in samtalet så att han skulle fråga mig om jag hade träffat någon.
Jag visste inte hur jag skulle säga det annars...
Han frågade om jag hade träffat någon och jag sa att jag hade en kille i mitt liv nu, sen 5 månader tillbaka.
Det blev tyst mellan oss i några sekunder.
Sen dog hans batteri.
Han ringde upp mig, några timmar senare.
Då sov jag.
Han messade:
"Mitt batteri dog förut. Du sover säkert. Sov gott."
Jag vet inte vad han vill.
Känns lite konstigt.
Jag och J har börjat tjafsa.
Det har lett till att vi knappt kan prata utan att börja bråka direkt.
Så jag sa att vi inte ska höras på telefon på en dag så att det lägger sig lite.
Det verkar som att vi har det bättre när vi ses under en längre tid.
När vi är ifrån varandra så börjar vi tjafsa lättare.
Vet inte vad detta beror på....
Vi håller på att lära känna varandra och man vet inte alltid hur en annan person menar saker.
