Jakten på barn

J och jag kommer bättre och bättre överens.

Jag börjar känna mig kär på riktigt och trivs bra med honom, barnen och huset.

Dock har vi stött på en sak...

Jag vill ha barn.

Det vill inte han.

I början då vi träffades så var jag väldigt tydlig med att jag ville ha barn.
Jag berättade också att jag hade planer på att fixa det själv.

Han var inte alls sugen, men sa att inget är hugget i sten.

Jag sa att jag INTE kommer att ändra mig på den punkten.

Jag vet inte varför vi har fortsatt egentligen....
Borde man inte bryta om man vill olika saker, när det är sån viktig sak?

Det har kommit på tal ett par gånger till, men vi har aldrig riktigt pratat ut om det.

Han har dock inte verkat jätte emot tanken på barn.

Han har dåliga erfarenheter från sitt första barn.

Han vill inte göra om samma sak igen, att få barn för tidigt i relationen.
Det förstörde rätt mycket emellan dem. Sa han.

Jag vet inte om jag vill ha barn med honom.
Hur vet man det?

Jag kan tänka mig att det skulle bli jätte bra att ha barn med honom.

Det jag vet är att jag inte har tid att vänta.

Jag fyller 41 år i sommar.

Att kasta mig in i något och bara få barn för att man vill ha barn, det har jag inte gjort.
Annars hade jag skaffat barn för många år sedan.

Såhär i efterhand undrar jag om man fan skulle ha kört på.
Då hade man säkert varit singel med barn varannan vecka.
Eller i en ny relation med egna barn från tidigare.
Det är ju rätt vanligt bland folk i dag....

Jag vill egentligen vänta, men jag har klockan emot mig.

Vissa dagar känner jag: Vill jag verkligen ha barn?
Man blir ju jätte låst hela livet.

Andra dagar tänker jag: Klart som fan att jag vill ha barn!
Ska jag sitta där som gammal och vara ensam?
Jag vill ha familjebanden, en del av mig som lever vidare.
Tänk att få uppleva känslan av att ha barn.

Man kan nog aldrig förbereda sig för att skaffa barn.

J har sagt till mig, att jag har honom och hans barn då vi blir äldre, att jag inte kommer att vara ensam.

Snällt sagt... men det kan inte jag binda upp mig på.
Klart det finns risk att det inte håller, mellan oss i framtiden och då sitter jag där, utan barn och det är försent.

Jag har sagt till honom att jag vill sätta bollen i rullning, ang insemination.
För att OM det tar slut så vill jag ha påbörjat allt i tid och inte börja där och då när det kan vara försent. 

Han har förstått mig men samtidigt sagt att det känns konstigt att jag gör det när vi är i hop.

Det ska ju bli lagligt i Sverige för ensamstående att inseminera sig i april.
Men deras åldersgräns är 38 år.
Vissa kan vara 40 år, men då är det individuellt.

Jag sa till dem att jag fyller 41 i år, de sa då att de inte kan hjälpa mig.

Så...

Av en slump så ringde en kompis till mig som jag inte har pratat med på 6 månader.
Hon har skaffat en ny kompis som har varit i Danmark och blivit med barn på egen hand.

Hon är nu gravid med sitt andra barn, på samma sätt.

Hon är väldigt positiv och har bara bra erfarenheter.

Jag har velat träffa, prata, läsa, om detta med någon för att få råd, tips, höra erfarenheter, osv.

Min kompis har nu fixat så att jag ska få träffa denna tjej.

J vet inget ännu...
Jag ska berätta.

Vi berörde ämnet löst häromdagen och hans svar sa mig tydligt att han inte ville ha fler barn.

"Jag vill inte ha barn just nu. Kanske i framtiden, kanske inte."

Han är nog bara rädd för att förlora mig genom att säga, nej.

MEN, om jag bestämmer mig för att verkligen bli med barn, då kan inget stoppa det drivet.

Om han säger, "ja eventuellt", för att få behålla mig och sen när det är försent, säga att ha inte vill, ja, då kommer jag säkert att gå i från honom ändå.

Min önskan är ju såklart att få barn med en kille som jag lever ett bra liv med.

Men det är inte alltid att allt fungerar som man vill eller planerar.

"Gud skrattar åt våra planer", är en mening som jag gillar. ;)

I vilket fall som helst har vi sagt att vi ska prata igenom detta i morgon eller i helgen.

Jag har nu bokat tid hos en gynekolog.
Ska undersökas med ultraljud för att se hur mina äggstockar mår.

Nästa steg är en grundlig fertilitetskontroll.
Det gör inte gyn, då måste man vända sig till en privatklinik istället.

Jag vet ju inte ens om jag kan få barn.
Tänk om jag inte kan det längre, då finns det inte så många alternativ längre.
Då lever jag mer än gärna med en kille som redan har barn.

Fortsättning följer....