Tänk, jag har pluggat el och fått ett jobb. Jag har ett heltidsjobb som elektriker och dessutom är min lärlingstid snart slut.
Det innebär att jag blir 1:a års montör.
Blir inte så jätte stor skillnad, lite mer i plånboken men långt i från vad man får framöver. Men jag bryr mig inte bara om det.
Detta yrke intresserade mig och i dag sitter jag här med en fast anställning.
Tänk vad jag kämpade. Pluggade trots att sjukdomen härjade och en relation som gjorde mig ledsen.
Sen att jag har en seriös relation nu.
En seriös relation med en bra kille.
Med hans två barn och min hund så är vi en familj.
Jag lagar mat, diskar, tvättar, påtar i trädgården, barnen leker, hunden springer på tomten, min kille pussar på mig och sätter på kaffe till oss båda, altandörren är öppen, det blommar i trädgården, jag och min kille pratar om allt. Osv, osv.
Fan vad bra jag har det! :)
Men jag är väldigt ovan. Jag kan fortfarande i dag, förundras över allt det här, att jag har en seriös relation, att jag är med någon som vill vara med mig hela tiden, och att det är lugnt i vardagen. Det sista är ju helt ovant för mig.
Dessutom har jag varit normal i magen i över en vecka. Det har jag inte varit på väldigt lång tid.
Mina naglar växer som ogräs. :)
Det är sååå stort för mig, att jag är frisk. Jag hoppas verkligen att det håller i sig.
Det blir ingen hårfärgning i dag. Det blev för dyrt.
Dock ska jag klippa lite till.
Att jag klippte av mig håret och slapp se hur tunt det var, gjorde något positivt med min självkänsla. :)
Jag tappade ju extremt mycket hår efter att jag slutade med p-piller. Jag slutade för ca 1 år och 3 månader sedan.
Har försökt att leta info på nätet men jag hittar inget svar.
Jag hittade detta som gav mig mest info:
"En del kvinnor kan uppleva en del håravfall efter att de har slutat med p-piller. Det inträffar ofta 2-3 månader efter avslutad medicinering och kan pågå i ungefär 6 månader innan det oftast avstannar. Hos en del kvinnor återhämtar sig inte håret och får ett visst permanent håravfall."
Så det kanske är den bittra sanningen....
Men det är sjukt nedslående och påverkar min självkänsla enormt....
Vi åkte ingenstans, vi gjorde en dagsutflykt till Trosa i går och åt lunch där på ett ställe.
Det var ganska mysigt. J tyckte det var jätte mysigt.
Men det var kallt.... Jag saknade en jacka.... Jag frös... Det förstörde lite...
Jag har ingen jacka så i dag ska vi åka till stan och kolla i butiker.
Jag vet inte vad det är med mig. J försöker att vara glad och hålla skenet uppe, men det kanske inte är så lätt om man har en tjej som inte är så jätte glad.
Jag vet inte varför... Livet känns tråkigt och jag kan inte glädjas åt det vi gör....
Häromdagen så höll vi på i trädgården och efteråt så gick vi till en restaurang i området och åt middag. Visst, det var väl trevligt men inte sådär som det borde vara.
Vi har ju inte varit på speciellt många dejter eller inte heller gjort så mycket utanför hemmet sen vi träffades. Så jag borde tycka att det är jätte trevligt och mysigt.
Jag håller mig undan lite från J också. Han har märkt det och frågat varför och jag har inget svar att ge.
Jag vet inte vad det är.
Kanske är det så att allt "jobbigt" som vi har varit med om kommer i kapp mig nu? Jag vet inte...
Inget känns kul och det känns ännu mer irriterande att min semester, som är så kort, snart är slut.... Ingen värme, inget solande, ingen resa....
Jävlar vad negativ jag känner mig.
Eller nej... inte negativ, utan likgiltig, så känner jag, jag känner mig tom.
Det har både fått vår kärlek att djupna och även utsatts för prövningar.
Vi har haft barnen i 3 veckor på heltid.
Vilket är nytt för mig.
Barnen är ganska vana att få ta mycket plats.
Jag å andra sidan är uppfostrad med strama tyglar.
J tycker som mig bara det att han inte haft rätt verktyg med uppfostran.
Han började på ett sätt men sedan såg han mer och mer mellan fingrarna. Han och hans ex hade det inte så bra sista tiden så det färgade väl av sig på allt.
Så det har varit mycket.
Uppfostra barnen, nya regler, ny familjekonstellation. Barnen måste anpassa sig, jag måste anpassa mig, hunden, osv.
Dessutom måste jag hela tiden vara på dom ang min hund. Vad man inte får och får göra.
De är inte van vid hund eller djur överhuvudtaget.
Jag måste ju skydda min hund och se till att han mår bra och jag måste lära barnen hur man umgås med en hund.
Sen har det ena barnet lite separationsångest från J. Vi kan inte lämna dem själv ens i fem minuter utan att barnet blir ledset och tror att J ska överge dem.
Vi har pratat med barnen och det handlar såklart om att föräldrarna har gått i från varandra och då tror barnen att de också ska överges.
Det har varit mycket denna tid....
Jag känner just nu för att dra mig undan. Att åka hem till mig och få vara i fred.
Men jag är kvar....
Nästa vecka ska barnen till sin mamma och jag och J tänkte bila längs kusten.
Just nu har jag inte lust med något men det blir säkert jätte bra....