Killen C

I går var jag ute.

Direkt då vi kom dit så såg jag en kille som hastigast.

"Oj, vad var det där för söt kille." sa jag till min kompis.

Vi gick vidare till övervåningen.

Killen och hans kompis kom nästan direkt efter oss dit.

Han satt och sneglade på mig.

Efter en liten stund så gick jag och min kompis till undervåningen igen.

Det tog en halv minut så kom kille och hans kompis dit också.

De stod några meter från oss och jag sneglade mot honom.

Jo, han stod och tittade på mig ofta.

Jag blev, av någon konstig anledning, blyg.

Det brukar inte hända att en kille följer efter en sådär.
De kan titta och le, men går man därifrån så brukar de inte följa efter.

Jag skulle prata med Dj:n och var tvungen att passera killen.
Jag slog ner blicken på vägen dit, varför blev jag så blyg helt plötsligt?

När jag gick tillbaka så ställde han sig nästan i min väg och sa, "Hej" och log stort.

"Herregud vilken charmig kille!?" tänkte jag. Jag sa såklart, hej, tillbaka.

Vi stod fortfarande nån meter i från varandra men ingen sa något.

Efter en stund så kom han fram och presenterade sig. "C".

Jag höll på att få hjärtat i halsen, vilken söt kille?!
Sådana görs inte så ofta längre. ;)

Vi pratade några ord och jag sa: "Jag tycker att du ser bekant ut."

"Ja, jag känner också igen dig." sa han.

Jag frågade om han jobbade där han bodde, han svarade ja.

I mitt extra jobb så åker jag ju runt till vissa ställen, och jag skulle precis börja att säga det, varpå han började att skratta.

Då slog det mig också, jag har stött på honom på hans jobb!

"Jag har ju jobbat några timmar på samma ställe som du jobbar." sa jag.

"Jag vet!" sa han

"Så du minns mig?" frågade jag.

"Ja, såklart, vilket sammanträffande!" sa han.

"Ja, verkligen. Jag tyckte att du var så söt så, när jag såg dig där, och tänkte att, honom kommer jag aldrig mer se igen." sa jag.

Han småskrattade och berättade för sin kompis om det roliga sammanträffandet.

Då jag jobbade där ett par timmar, på samma ställe som han jobbar, det var väl.... över ett år sen.

Han sa att han och hans kompis var på väg att gå från stället nästan på engång för att det var så lite folk. "Men då kom du hit." sa han och log.

Hela kvällen så dansade vi, vi skojade och skrattade mycket.
Han var hela tiden vid min sida och visade inget som helst intresse till någon annan runt omkring.

Då och då så tog han mig om midjan eller så tog vi varandras händer.

Då det var dags för mig att gå så frågade jag försiktigt.

"Vill du ta mitt nummer?"

"Ja, absolut." svarade han.

Medans han tog det så sa han:

"Har du en mailadress också."
Jag tittade frågandes på honom, varpå han sa:

"Alltså..jag kan vara ganska blyg och då vaknar upp i morgon så kanske jag är för blyg att ringa och då kan jag skriva istället." sa han.

Jag blev tyst, jag tyckte det var konstigt.....

Han frågade mig: "Tycker du att det är konstigt?"

"Ja, lite." sa jag.

Han sa: "Ja då får det vara konstigt....men så är det..."

"Bara det inte beror på något annat." sa jag.

"Nej, nej!" svarade han.

Han frågade sen om han skulle följa med mig upp.

Jag svarade ja, varpå han sa: "Alltså upp till garderoben, inte hem."
"Ja, det förstod jag att du menade." sa jag.

Jag sa till honom: "Vet du, när jag såg dig...alltså jag kan inte sätta fingret på det, men det kändes speciellt på nåt sätt."

Han sa: "Det är precis så som jag känner, lustigt att du känner samma sak."

När vi var på väg upp sa han:

"Vi säger väl bara hej då och vi hörs. Vi behöver inte krångla till nåt."

Jag ställde mig jätte frågande till vad han sa?? Fattade ingenting.

"Ja, men alltså att det inte blir konstigt lixom."
Jag fattade fortfarande ingenting.
Han följde mig upp och vi kramades hej då.

I dag känner jag mig väldigt förvirrad.

Han var en gentleman hela kvällen, han vek inte från min sida, han visade ett intresse.
Så länge är allt bra, men sen kom detta som han sa i slutet?

Är han så blyg? och vad menade han med det sista han sa?

Det första jag tänkte på när han frågade om min mail, var att han hade tjej.
Men någonstans så kändes det inte som att det var så.

Man brukar ju ofta känna på sig saker, magkänslan har ofta rätt, men jag kände inte att så var fallet.

Eller så var jag bara så attraherad av honom så att jag inte såg klart.
Jag vet inte...

Dock var han inte som de flesta andra man brukar träffa ute.
Det kändes som att han var genuint intresserad och en bra kille.

Vi får väl se.....