Intervjudagen för uppehållstillstånd på migrationsverket

Nervösa satt vi i väntrummet hos migrationsverket.

Det var mycket folk där.

Tillslut var det vår tur.

Vi skulle träffa en kvinna.

Hon var ganska tystlåten och log inte.

Vi satte oss framför henne och hon satte sig framför sin dator.

Hon ville ha hans pass och mitt körkort för att ta kopior.

Sen började hon att ställa frågor till honom.

"Om du skulle få ett nej på din ansökan, skulle du då ställa till problem?
Som att gömma dig mm?"

Hon vände sig till mig: "Är du gravid?"

"Hur bor du i ditt land?"
"Varför kom du hit?"
"Hur kom du hit?"

"Vad gör din tjej, jobbar?"
Han: "Hon pluggar, sen jobbar hon extra."
Hon: "Med vad jobbar hon?"
Han: "Hon fyller på godis."
Hon: "Hur då? berätta."
Han berättade varpå hon började med nästa fråga.
Jag avbröt henne och sa:
"Han sa oxå att jag pluggar, jobbar gör jag bara extra."
Hon: "ok, vad pluggar hon?"
Han:"Elektriker", sa han och log
Hon tittade på honom och sa: "Varför ler du?"
Han blev paff, och tystnade. Hon ställde då nästa fråga, hur länge jag pluggade.

"Hur bor ni, lägenhet, hus?"
"Hur är din hälsa?"
"Har du något problem att återvända till ditt land?"

Korta frågor och sen kom hennes "beslut".

Hon: "Ni får återkalla er ansökan, han får åka hem till sitt land, söka på webben, han blir kallad till intervju i ett avgränsande land". (finns ingen svensk ambassad i hans land)
Hon vände sig till mig, "Du blir kallad till intervju här."

Samtidigt, på både min sambo och mig, började tårarna rulla ner för våra kinder.

Jag fick fram mellan tårarna:
"Är det enda alternativet??"
Hon: "Jag kan ta ett beslut nu oxå."
Jag: "Men vi har väl inget annat val än att göra som du sa först?"
Hon: "Nej, egentligen inte. Ni kan ju överklaga, men då hamnar det hos en domstol och om de säger nej ändå så kan han bli nekad inresa i hela Europa i två år."

Hon: "Om ni vill så kan jag spara hans papper, då när ni ansöker tar det bara 2-3 månader ist för 8-12 mån. Men ni måste söka om."

Jag: "Jag har en kronisk sjukdom som förvärras av stress, detta kommer garanterat att utlösa mer."
Hon: "Får jag fråga vad?"
Jag: "Ulcerös kolit."
Hon: "ok"

Jag: "Han skulle lätt kunna få jobb här framöver, jag har två vänner som har företag."
Hon frågade vad och sa sen bara, ok.

Jag kunde inte sluta gråta:
Jag: "Vi har ju våra liv sammanflätade redan!"
Hon: "Jo, jag förstår det."
Hon hade samlat i hop alla papper och satt på stolen som att vi skulle gå.

Vi kände oss som i ett töcken.... Det var som att någon hade slitit bort mattan under våra fötter.

Hela kvällen så grät jag till och från.
Det gjorde så ont i bröstet.....
Han var sorgsen och nedstämd.

Vi höll om varandra hårt flera ggr den dagen.

Han ringde sin bror då vi kom hem och sa att han måste komma hem och söka därifrån.
Hans bror rådde honom att inte komma hem, det var massor med oroligheter i landet.

Det kändes ju jätte lugnande för mig...Inte!

Jag mailade till kvinnan på migrationsverket, och berättade att hans bror sa sådär och hur man gör nu då.
Min sambo sa sen att det är nog lika bra att vi mailar henne igen och säger att han ska resa.
Han tror ärligt att de inte bryr sig om i fall det är krig eller inte.
Han vill göra allt rätt och vill verkligen att våra liv tillsammans ska börja.

Som ett brev på posten så blev min sjukdom förvärrad samma kväll......