Jag öppnade skafferiet för att leta efter saker att ha i matlagningen.
Min hand fastnade på en konservburk, där vilade den och jag stod stilla.
Helt plötsligt kände jag hur tårarna började leta sig fram.
Handen hade jag kvar på konservburken och armen vilade på hyllplanet.
Jag la sakta min panna mot armen och började att gråta tyst.
Min sambo kom in i köket efter bara några minuter.
Han agerade direkt, tog mig om axlarna och ledde mig till soffan i vardagsrummet.
Där satte han mig i hans knä med sina armar runt mig och frågade:
"Vad är fel?"
Mellan tårarna fick jag fram:
"Jag vet inte..."
Jag vet faktiskt inte....
Det känns som att det bara har varit mycket saker runt mig.
I vanliga fall så brukar jag kunna ta mindre "nederlag" runt mig och ändå vara glad, men inte nu....
*Min pappa är ledsen för att hans sambo kanske är allergisk mot husdjuren de har haft i många år.
Det gör ont i mitt hjärta att höra honom ledsen.
*Min kompis har fått reda på att hennes sköldskörtel producerar för lite hormoner, hon har alltså fått en autoimmun sjukdom. Hennes pojkvän har helt plötsligt fått MS, som oxå är en autoimmun sjukdom.
Vad säger man egentligen?
*Min andra kompis är gravid, på naturlig väg, som läkarna sa var nästintill omöjligt, hon förlorade en son då hon var i 9:e månaden förut och redo att föda...
Jag är jätte glad för hennes skull, att hon blev gravid igen och på naturlig väg.
Men jag är även lite orolig då hon tydligen mår fysiskt väldigt dåligt.
*Min sambo är hemma hela dagarna och väntar på besked.
Han vill inget hellre än att arbeta.
Det gör att han vissa dagar är mer lättretlig och frånvarande.
Vem skulle inte vara det, det är som att pausa sitt liv.
Vi retar oxå upp oss på varandra för skitsaker.
*När jag pratar med folk så känner jag att jag blir andfådd eller att jag försöker andas in luft men det känns inte som att det kommer in tillräckligt.
*Jag har blivit dålig i tarmen igen.... :(
Tror att godiset, jag åt då jag skulle ha mens, är boven i dramat.
Inge mer godis!!
Sen hjälper såklart stressen till.....
Rädslan kryper på en i bland, speciellt då man ser blodet, "Nu ska du tappa hår igen, naglarna går av, starka mediciner".....
* Min hund har fått en liten böld på sitt ben.
Den sitter utanpå, som att något är inflammerat.
Ska ge det ett par dagar, sen åker vi till vet. om det inte blir bättre.
*Jag var på begravning i fredags.
Det var tungt... och känns fortfarande tungt....
*Jag har börjat en ny kurs i skolan som är på två veckor.
Vi ska rita en lägenhet, dra kabel till flera uttag mm.
Man ska då veta vad för kablar man drar och hur man drar.
Vilket vi inte direkt har lärt oss....
Jag har hamnat i en dum situation...
Jag öppnar inte käften och frågar saker då jag undrar.
Varför?
Jo, för att jag tror att alla ska sucka och tycka att jag är trög....
Det kom fram förra veckan då jag pratade med några killar i klassen, att de är flera som inte förstår.
Men ingen frågar... "Så skulle du fråga läraren saker så skulle nog många bli lättade." sa en kille.
Sen sket det sig oxå på omprovet, (från förra kursen) så jag får göra om det igen....
Så om 4 dagar ska jag göra ett "prov" och lämna in till läraren, rituppgiften, och jag ska oxå göra omprovet i det andra ämnet.
Detta med skolan skapar en stor stress hos mig.
Jag jobbar extra, jag är oxå kontaktperson och behöver avsätta tid till att ses, jag har min hund som jag måste gå ut med och sysselsätta, jag måste laga mat, vara en bra flickvän, var en bra kompis, fixa med mediciner från apoteket, beställa nya linser, osv osv.
Det känns som att vissa saker av dessa är småsaker, att jag inte behöver lägga så mycket energi på dem.
Men det är väl för att jag mår som jag gör just nu och då blir allt jobbigt....
Allt detta tyder på stress och jag kan inte sätta fingret på någon speciell händelse som drog i gång allt....
Min sambo tröstade mig, sa att jag visst är en bra flickvän, en underbar flickvän och han är så glad att han träffade mig, att vi små tjafsar sa han bara var bullshit, "vem tjafsar inte under vissa perioder i livet." Han sa oxå, "Börja att ställa frågor i skolan, skit i det andra!
Du har ju tagit csn lån för att gå denna utb, det är dina pengar och din framtid!"
Matt....det är vad jag känner mig nu......
Jag ska gå och lägga mig och låta sömnen göra sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar