Ruttnande lik, ovärdig död, ovärdig avslutning

En vän till mig fick ett jobb på en begravningsbyrå.


Redan hennes första vecka bestod av att få se lik...


Det visar sig att lik får ligga i ett kylrum i MINST 2 veckor...minst!!
Det vätskas både här och där och stanken är hemsk.


Inte fan känns det värdigt...


Sen så visas lik upp i bland för anhöriga...då har de som gjort iordning liket inte stängt ögon eller mun på den avlidne.... fy fan vad hemskt både för den avlidne och de anhöriga....


Detta är i Sverige...2012.... fy fan...


Hon hade arbetat där i tre veckor, hade fått sitt eget kontor och annat var ordnat.
En dag så stötte hon i hop med en av de högre cheferna.


De pratade och hon berättade för denne chef att hon hade en tanke.


"Är man ny så borde man vända på introduktionen.
Att man tex fick vara med på en begravning först och sen så successivt hade det blivit dax för att se lik." typ så...


(Inte att man första dagen, första gången i hela sitt liv, få gå ner i ett kylrum med en massa avlidna personer. Inte heller få ta hand om ungdomar på sin första vecka.... men det sa hon inte)


Hon sa det som ett förslag, snällt och empatiskt.


Det resulterade i, någondag senare, att hennes närmaste chef kallade in henne till sig.


"Du måste tyvärr sluta att jobba här, omedelbart."


Hon blev jätte paff och fick inte direkt någon förklaring heller.


Folk på detta arbete blev jätte arga när de fick höra allt!


Nån hotade med att säga upp sig själv, någon hade pratat med facket osv.


Men...ett annat företag som hade samarbete med denna begravningsbyrå hörde att hon hade fått sluta så de ringde upp henne direkt.


"Jag har alltid gillat dig! Vi har en tjänst här hos oss, sök den!"


Så nästa vecka ska hon på intervju.


Vilken soppa! :)

Jag och min pappa

Han var lite sur på mig och jag var lite besviken på honom.

Då jag ringde så pratade vi lite grann om allt.

Det kändes ändå inte riktigt bra för min del efter samtalet....

Någon dag senare så var jag ute med hunden och gick förbi min pappa hus.
Då jag hade kommit runt hörnan så hörde jag någon komma springandes med andan i halsen!

Det var Pappa!

Han var jätte andfådd och hade sprungit som bara den för att hinna i fatt mig.
Han gav mig en jätte kram..... :)
Mitt hjärta smälte... :)

Sen pratade vi på som vanligt.

Saker och ting är som de är.
Det känns bra att vi har löst det, att det känns bra nu.

Min pappa är absolut ingen dålig pappa!

Jag har saknat den där nära pappa, dotter relationen men...
Jag har ju oxå saknat en nära och lycklig relation med en kille. (som jag nu har fått)
Jag kan även sakna det med vänner.
(har ju det, men inte med alla, och det kan jag sakna)

(Svårt att han vuxit upp utan trygghet..det färgar en så mycket i vuxen ålder.)

Men, men...jag har lärt mig att saker och ting kan ändras.
Jag vet att folk kan ändra sig.
Även att jag kan ändra min inställning till saker och ting.
Då blir det oxå lättare i livet. :)

Jag älskar min pappa och jag hoppas att de får det underbart i Härnösand då de flyttar i april.

Lunchsällskap och grannar

Jag kommer på en massa saker att skriva på min blogg, men nu när jag sitter här så står det still...


Jag kände mig lite ensam här på jobbet.
Så jag frågade en tjej när de brukade äta lunch,
i fall jag kunde joina dem i bland.
Hon och en till blev glada och sa "JA!".
Så nu har jag ätit med dem två ggr. :)


Ja, den låga perioden höll i sig i några dagar, nu är jag som vanligt igen :)


Jag var på sjukhuset häromdagen, berättade läget.
Jag är friskare men inte helt frisk.
Så jag skulle höja dosen på min dagliga medicin.


Ang sömn...jag ska till en snarkdoktor i april.
Tandläkaren träffade jag häromdagen och hon kände på  min knakande käke.
Tydligen så är det diskarna, hälften av Sveriges befolkning har samma grej, det är inget farligt.
Man kan få bettskena att sova med men det sa hon att snarkdoktorn kommer att kolla oxå.


Förutom att jag redan sover dåligt...
I går natt så vakande jag 04.00 som jag har gjort två nätter i rad, sen hade vi en syrsa som sjöng HELA natten...Det är ödlans mat...


I natt tänkte jag att jag skulle ta igen den förlorade sömnen....
Inte då...
Grannen hade bestämt sig för att ta hem en kompis och bli onykter...


De satt på trappen på baksidan och rökte, varje halvtimme...
den dörren smäller jätte högt när den gårigen...
Plus att deras prat ekade...


Så min sambo fick nog.
Han gick ut på balkongen.
Då hade en kvinnlig granne oxå sagt åt dem precis.
"Akta så jag inte sparkar in din dörr" sa den ena.


Då sa min sambo högt, "HÖRRU!"
De vände sig om.
"Folk ligger faktiskt och sover. Ni får dämpa er"


De blev lite förvånade då två grannar sa åt dem samtidigt. :)


Efter att min sambo sagt åt dem så hörde vi dem inte mer.
30 min senare så ringde min väckarklocka... 05:45....

Förvirrad och bitter

De senaste två veckorna har jag inte varit på topp, humörmässigt.
Jag har reagerat snabbt negativt på saker som jag egentligen inte brukar bry mig om.

Mitt humör har varit lågt.

Jag har inte en aning om vad det är.
Jag har inte kännt mig lycklig...

Det konstiga är att allt är bra, jobbet, förhållandet, osv. jag har inget direkt att vara låg för.

Men det har jag varit.
Allt har kännts väldigt tråkigt...

Häromdagen så tänkte jag "Är det såhär mitt liv har blivit, ska det vara såhär??"
Sen kände jag att allt är bajstråkigt! Allt!

I går kände jag jätte starkt, jag har aldrig känt så stark förut...Jag vill ha barn!

Det har krupit sig på de sista dagarna, att jag har tänkt på barn och sett barn.
Men i går, då kände jag verkligen att jag vill ha egna!
Det blev så jobbigt så jag blev låg igen och sur...eller bitter kanske är rätt ord.

Jag har aldrig kännt så förut....tillomed kände jag avundsjuka över en gammal vän som väntar barn.
Jag? jag som brukar vara så förstående i det mesta...
Nä, jag kände avundsjuka och bitterhet.

Fy fan...jag hoppas att mitt gamla jag kommer tillbaka snart.
Inte brukar jag gå runt och vara såhär.

Mitt förnuft vet att det inte är försent med barn.
Jag vill att allt ska vara ganska säkert med den jag lever med innan barn.
Så... det är det, vi ska bara vänta lite till för att se hur allt artar sig, har vi bestämt.

Om det nu inte skulle bli vi två..då är det fortfarande inte försent.
Det går alltid att få barn och skulle det skita sig på naturlig väg pga ålder, ja då får man adoptera.

Men... jag vet inte vad detta är, det som händer med mig nu...
Är jag förrvirrad i mig själv om vad jag vill i livet eller vart jag befinner mig nu?

Jag vet inte....

Kvinna som talade med hunden :)

Jag och hunden gick i en liten skog här i området.
Vi mötte ett par som berättade att det sprang en lös hund här i skogen.

Jag blev stel...."Va? Tänk om det var den hunden som bet min hund..."

Den här hunden var beige sa de.
Så det var inte samma.

Helt plötsligt dök den lilla hunden upp på avsvtånd.
Den såg förvirrad och stressad ut.

Jag sa åt min hund att stanna och gick sedan närmare den andre hunden.
Jag satt mig på huk flera meter i från och inte med kroppen vänd mot hunden.

Sen tog jag upp påsen jag hade i fickan med hundgodis.
Jag prasslade mycket, hunden blev nyfiken.

Jag kastade en godis så att den hamnade vid hunden, den började lukta och sedan åt den upp godisen.
Jag kastade en till, fast lite närmare mig denna gång.
Hunden var rädd och ryckte till i kroppen av minsta lilla.

Till slut lurade jag hunden så att den var framme vid mig, jag la fram hela påsen med godis och den började äta, då, sakta... kopplade jag fast min hunds koppel i dens halsband. :)

Jag lät min hund komma fram och hälsa och då tog det bara 1 minut för den andra hunden att släppa sin rädsla och bli sig själv igen. :)

Jag ringde 11414, polisens tips telefon, medans jag gick framåt i skogen.
Då jag började berätta för polisen som svarade om händelsen så såg jag en person långt där framme.

"Är det din hund?" Ropade jag, hon svarade, "JA".

Så slutet gott allting gott. Jag avslutade med polisen och ägaren fick tillbaka sin hund.
Den hade sprungit i väg då kvinnan hade släppt lös den.
Hon var inte heller ägaren utan bara en dagmatte.

Hon var lättad och glad.

Det lönar sig att titta på Cesar Millan.
Mannen som talar med hundar :)

För att veta hur man ska agera i sådanhär situationer. :)

Härlig helg i Linköping

Helgen var jätte bra! :)

På lördagen så bilade vi ner till Linköping, direkt då jag hade jobbat klart på mitt extra jobb.
Vi åkte direkt till hans minsta dotter och hämtade upp henne.
Sedan åkte vi förbi hans syster och hämtade upp två av hennes barn. (9 år och 17 år)

Sedan åkte vi ut till hans mamma.
Hon bor i ett stort hus mitt på landet :)

Väl där ute så var hans mamma och hennes fosterdotter i fullfärd med att laga mat åt alla.
(Fosterdottern är 30 år)

Efter vi alla hade ätit så gick vi ut på gården.
Hans tredje systerbarn dök upp också (13 år)
Min hund var helt galen!
Det märktes så tydligt att han mådde bra av att få springa fritt, att vara på landet. :)

På gården finns det en studsmatta och andra saker till alla barn.

Jag och min sambo lekte med barnen och hade jätte kul.
Hunden var med och busade. :)

Framåt kvällen lämnade vi hans lilla dotter tillbaka till hennes mamma.
Hon är inte så jätte pigg på att släppa i väg dottern...tur att det inte är så med hans andra barn. Han tycker att det är jobbigt att behöva fråga "om lov"...
Eg vill han kunna ha henne mer, att hon får sova över hos hans mamma eller så.
Men hans ex är som sagt inte så pigg på att vara i från sin dotter.

Hans andra ex, hon säger ja till allt. :)
Men alla är ju olika.

Hans systers ena son, han som är 13 år, han ville sova över.
Han ville vara med sin morbror. :)
Hans systersbarn blir helt till sig då min sambo kommer ner och hälsar på.

Så min sambo sa att han skulle sova i samma rum som oss.
Så vi låg och pratade innan vi somnade för natten.

Dagen efter så gick jag, hunden, min sambo och två av hans systersbarn på en längre promenad.
Helt underbart var det!

Sen åkte vi till hans lilla dotter igen och var ut med henne och lekte.
Tidiga kvällen spenderades med hans mamma och foster syster, vi satt och pratade över en kopp kaffe. :)

Vi åkte hem till Sthlm igen vid 20.00.
Härlig helg! :)

Vill vara frisk!

I dag var det en tråkig dag....
En händelse som fick mig att bli låg någon timme framöver...

Det kom massor med blod. :(

Sjukdomen visade sig igen då jag blev förkyld men den bröt inte ut så mycket.
Sen har det gått upp och ned, tills i dag....

Min sambo peppar mig och säger att den snart har försvunnit.
Det trodde jag med ett tag....

Jag mår bra psykiskt så det är inte det.

har börjat äta membrasin.
Blev rekomenderad det av en som hade Ulcerös kolit.
Den försvann helt.

Membrasin är ett naturläkemedel, omega 7 och havtorn.
Bra mot kroppens slemhinnor. Hjälper dem.

Sjukdomen gör ju så att slemhinnan i tarmen förstörs.
Jag har dessutom problem med näsan.
Jag blöder där med, inte näsblod men när jag snyter mig mm.

Alltså svaga slemhinnor även i näsan tänker jag.

Jag har bara ätit membrasin i några veckor, det tar ett tag innan det börjar verka.

Fan... om någon vecka ska jag på besök hos läkaren på sjukhuset.
Jag ville vara frisk då.
Jag slapp ju Remicade och annat läskigt.
Vill inte komma dit då och säga att jag är dålig igen.

Vill vara frisk nu!!!! :)

Livet ska vara kul att leva

Intriger, intriger....

Varför reagerar man negativt på saker?

Min tanke är att man har dåliga erfarenheter själv inom det området.

Någon gick in på någons facebook konto och skrev en kul kommentar.
Vissa blev sura på det.
Men..det kanske är deras sätt att skämta på.
Det är bara de två inblandade som vet hur det egentligen ligger till.

En annan skrev en kommentar på någon annans facebook utan att mena något illa.
Den personen blev sur.
Varför?
Ja, för att man upplever saker olika antagligen.

Jag själv reagerar på saker i bland och jag frågar mig nästan jämt,
"Varför reagerar jag på detta?"

Jo, för att jag har en dålig erfarenhet av det, något som påminner mig om den dåliga händelsen JAG var med om för hundra år sen.
Inte har det med dagen i dag att göra, inte ens med personerna att göra.
Det är min egen reaktion, min egen känsla.

Så man borde försöka att låta folk göra det de gör utan att reagera negativt.
Att fråga sig själv varför jag reagerar negativt och om det ens är nödvändigt.

Om man reagerar så kan man fråga den andre hur de menade egentligen?

Om man reagerar negativt på andra så är det deras "dans", inte min.
Det är min egen reaktion, min egen erfarenhet, mina egna känslor som gör att jag reagerar oavsett om det är positivt eller negativt.

Om jag reagerar negativt på någon annans liv så kanske den personen är helt frågande till min reaktion eftersom de själva inte alls känner det som negativt.

Vi upplever saker och ting olika i livet helt enkelt.

Mer förståelse för varandra önskar jag att vi människor hade.
Inte bara döma varandra hit och dit.

För att vi inte passar i "mallen" som någon person bara har hittat på.
Det finns ingen "mall".
Alla lever sitt liv som de vill.

Som en klok vän till mig sa:

"Livet ska vara kul att leva, det bästa med livet är att det är ditt eget och du kan skapa det som du vill."

Kontaktperson

I dag blev jag kontaktperson på papper. :)


Häromdagen träffade jag henne på ett café och det verkar fungera bra.


En tjej som har en medfödd hjärnskada och lite problem med sin kropp.


Vi ska ses nästa vecka och ta en promenad med hunden. :)


Jag fick remissen till sömndoktorn i dag, det gick fort.
Jag ska dit i april och får låna hem en apparat som mäter hur jag sover mm.


Naprapten som jag var hos häromdagen verkade jätte bra!
Plus att jag ska till tandläkaren snart oxå och då kolla det där med min knakande käke.


Vore skönt att få reda ut allt, dålig sömn, ont i huvud/rygg, knakande käke.


:)