Han skapade mig

Det svider faktiskt om jag ska vara ärlig...
Jag blir ledsen och sårad....

Min pappa ska flytta... han ska flytta upp till Norrland...

Jag läste nyss på facebook, hans kommentarer med folk han känner.
"Lycka till med flytten"
"Ja, den 1 juni är vi borta från Sthlm"
osv....

Jag kände hur jag blev sur... fast egentligen blir jag ledsen.

Min pappa och jag har inte haft någon egentlig kontakt.
Han har alltid funnits där för mig rent praktiskt men inte såsom jag önskar.
Vi bor 5 minuter från varandra men vi ses väldigt sällan.
Ofta är det när jag "tränger" mig på...
Ofta är det för att jag ringer....

Vi har aldrig haft en far/dotter relation och absolut inga pussar, kramar eller fina ord.
Det har gjort mig ledsen genom åren för jag har velat haft mer, att vår relation skulle vara mer.

Jag har sagt det till honom genom åren men det blir ingen förändring.
Jag vet inte om han inte vill eller så kanske ha inte kan eftersom han inte har blivit fostrad så.
Har man själv inte haft så med sina föräldrar så är det svårt att ge det till någon annan.
Fast jag är ju inte vem som helst egentligen...Jag är hans dotter.

Han skapade mig.

Det känns som att jag har fått "jaga" honom genom åren utan resultat.
Nu när han ska flytta känns det extra tungt...

När jag får barn... då har jag ingen av min "blods" familj hos mig...

Mamma är död, mormor, morfar likaså.
Min halvsyster som bor på andra sidan jordklotet har jag klippt kontakten med. Inte för att vi hade så mycket kontakt innan men hon sa vissa saker om/till mig som sårade mig och därför klippte jag. (inte första gången i livet hon sårar mig)

Den som jag har kvar, nära mig, det är min pappa och min styvfar.
Men nu ska de flytta......

Jag vet att min pappa och min styvfar läser min blogg.
Jag hoppas att ni inte tar illa upp.
Jag menar inget illa.

På min blogg skriver jag mina innersta tankar.

Ja, folk säger åt mig att acceptera läget...att det är så här det är.
Jag kommer aldrig att ha en annan relation med min pappa än som vänskap.

Men det är klart att det känns som att jag blir övergiven...
Att jag inte är viktig för dem.

Men.... de har ju sin dröm som de vill följa, sånt är livet.
Alla har vi våra mål.

Jag får koncentrera mig på det jag har runt mig nu i mitt liv.

Mitt liv är lyckligt och inom snar framtid så blir det starkare band mellan mig och min sambo. :)

Jag hoppas det blir bättre snart, på något sätt...
Jag vill inte att man sitter där som gammal och känner sig ensam och ångrar att man inte visade sin omtanke och kärlek mer....