Säga hej då till barnen

Jag fick bevisat att J har jätte problem med känslor.

Jag kom dit på eftermiddagen.
Han hade bryggt kaffe till oss.
Vi satt ute och drack kaffe och pratade och hade faktiskt trevligt.

Sen så satt vi även och höll om varandra. Länge.
Jag var sen tvungen att gå en kort runda med hunden och han började med middagen.
Jag sa att jag var hungrig och att han kunde bjuda mig på middag.

Han lät tveksam och faktiskt lite arg.
Men han sa ja till slut.

Hans son hade stukat handen för att han hade slagit någon i skolan som hade mobbat honom.
Jag sa till J att sonen säkert mår säkert dåligt pga att vi har separerat.
Han mår inge bra helt enkelt av nån anledning.
Han agerar utåt.

J lyssnade och sa att jag nog hade rätt.

Vi åt mat och barnen var glada.

Sonen ville gå från bordet när han var klar och då sa J, kallt och argt:
”Jag vill att du sitter kvar för Rebecca och jag har ju gjort slut, och hon ska åka snart.”

Jag blev paff.
Ok, så han vill ha mig härifrån?

J började plocka undan och jag sa till honom att han verkade så kall helt plötsligt.

”Men jag vill att det ska vara klart, du skulle ju prata med barnen.
De tror ju kanske annat istället.”

Jag blev mer paff.
Att han bara vände sådär, känslomässigt.

Han kom helt plötsligt fram till mig och omfamnade mig.

Vi stod där en stund och jag blev ledsen.
Då kom dottern fram till oss och höll om oss.

Då blev jag ledsen igen och tårarna rann stilla.

Vi stod där en stund, alla tre, och bara höll om varandra.

J släppte oss och dottern klamrade sig fast vid mig.
Vi stod där länge och höll om varandra.
Hon sa inte ett ord, bara höll om mig.
Hon har svårt att visa känslor.

J fortsatte att plocka undan maten.

Sonen som hade varit i sitt rum kom ut till oss och frågade vad det var.
Jag sa: ”Ja pappa har ju gjort slut med mig så jag är ledsen och tycker detta är jobbigt.”
Sonen ställde sig nära mig och pillade på saker på köksbänken med sänkt blick.
Jag sträckte ut handen mot honom för att krama på honom.
Dottern ville inte släppa mig.

Han höll om mig men inte så mycket.
Han verkade kämpa mot att det var jobbigt.

Jag sa till dem att de får ringa mig när de vill och om de vill träffas så är det bara att säga till.

Dottern stod kvar och höll om mig och lutade sitt huvud mot mig.
Sonen var orolig.
Jag sa till barnen att det är helt ok att visa känslor.
Att de skulle komma i håg det.

Vi stod tysta kvar i några minuter.

Helt plötsligt slutade J att plocka undan, kom fram till mig, stirrade mig rätt i ögonen, och sa högt och argt:

”Jag tycker att det räcker nu! Jag tycker att du ska åka härifrån!"

Jag blev helt paff!

Barnen vände på huvudet och stirrade på mig med stora ögon.

Jag sa till J:
"Hur fan kan du vara så kall??!! Det här är ju vår stund. Kan vi inte få den?"

”Ja, men det räcker nu!! Du kan åka!!” sa han argt.

Barnen släppte mig hastigt och sprang in på sina rum.

Jag sa till J:
”Hur kan du vara så helt jävla känslokall.
Hur fan kunde du förstöra vår stund. Min och barnens?
Hur kan du säga sådär framför barnen??
Du är så jävla självisk.
Jag tycker synd om dina barn.
Efter 2 år som vi haft tillsammans. Detta är tacken!!?
Du borde verkligen söka hjälp. Du har ju för fan problem!”

Jag gick argt och grävde upp en blomma från trädgården som jag ville ta med till lägenheten.

Jag gick sen in igen och in till sonens rum, kramade honom hastigt och sa hej då.

När jag sen gick in i dotterns rum så satt hon i J:s knä och storgrät.
Hon hade väl börjat gråta och J gick dit för att trösta.

J sa till dottern: "Rebecca ska gå nu, vill du säga hej då."

Hon kom och kramade mig och jag sa hej då.

Jag gick ut i hallen och J gick efter mig.

Jag gick ut genom dörren, utan att vända mig om.
Till honom sa jag ingenting.

Jag kan se att J tyckte detta var jätte jobbigt.
Det blev så mycket känslor för honom och han visste inte hur han skulle hantera det.

Han är ingen elak person. Jag vet det.
Men han har vissa kommunikationsproblem som varit jobbigt att hantera i vår relation.

Men, jag vill inte ta sånt längre, även om jag vet vad det beror på så orkar jag inte ha förståelse för det hela tiden.
Det har sårat mig flera ggr under vår tid i hop.
Jag är trött på att försöka att förstå.

Lite får man ju faktiskt tänka på hur man är mot andra.
Framförallt om de blir ledsna pga ens sätt.

Man kan inte bara skylla på att: "Jag är sån."

Det som var skönt denna gång var att jag kunde gå.
Utan att känna mig bunden.
Jag har min egen lägenhet och det var redan slut mellan oss.
Jag hade inget som höll mig kvar.

Vi får väl se om jag hör från honom, ett förlåt kanske?

Jag tycker väldigt synd om barnen.
Vilken traumatisk upplevelse det måste ha blivit för dem....

Han har ångest

Jag ringde honom efter helgen.
Han hade varit bortrest på bröllop i Polen.

Jag frågade hur han mådde och hur det hade varit.

Han hade mått väldigt dåligt.

Han undrade om han hade gjort rätt beslut men kände ändå att han behövde vara själv.

Han sa:

"Jag behöver vara själv.
Det är läskigt med ensamheten.
Ena delen saknar dig och ena delen saknar att ha någon i mitt liv.
Jag känner mig förvirrad över jobbet, jag har ångest.

Jag behöver att det är slut.
Behöver hitta mig själv.
Klara mig själv med barnen, matlagning, hemmet, osv.
Utan att vara beroende av andra."

Jag kände att det sved lite.

Under den här tiden har jag varit på honom om att tänka själv osv.
Nu har han ett behov av att hitta sig själv OCH göra slut med mig.

Jag hade hoppats på att ha en relation där man hittar sig själv trots att man har en partner.
Att han stolt kan känna att han har mig vid sin sida.

Jag sa till honom att jag vill prata med barnen.
De vet ju att det är slut.
Jag har ju funnits i deras liv i 2 år.
Vi har varit en familj.
Jag kan då inte bara försvinna.
Det är inte schysst mot dem.

Man måste säga hejdå och prata om de har frågor.

Han var först tveksam och undrade om det var bäst för barnen.
Jag sa att det är själviskt att bara sticka.
Det är en annan sak om vi träffats i ett par månader men nu var det så mycket mer.

Han förstod men sa sen:
"Men det är ju inte bra om man sitter och bölar."

Jag svarade: "Men du... om man gråter så är det ok.
Det är ok att visa känslor. Det är ju ingen liten grej."

När vi la på så kände jag mig irriterad på honom.

Han, han och han.
Genomgående tema i vår relation.
Han frågade inte hur jag mådde eller vad jag tänkte på.
Det var som vanligt.

Jag känner mig ändå nöjd med mig själv.
Jag har gjort det jag kunnat och mer därtill.
Har insett att jag inte är den som bara ger upp.
Då borde jag vara med någon som inte heller ger upp.
Någon som tycker att jag är värd att kämpa för.

Första dagen utan sorg

Varje morgon, i några veckors tid, har jag legat kvar i sängen då jag har vaknat.
För att få reflektion.
Låta tankarna vandra.
Lite som meditation.

I morse då jag låg kvar i sängen så kände jag mig glad och nöjd med livet.
Skön känsla då jag har haft mest sorg och förvirring i flera dagar.

Jag kände ingen saknad för J.

Jag kom på i dag att jag alltid, mer eller mindre, inte varit så nöjd i förhållandet.

Jag tyckte att det dracks för mycket.
Han hade en helt annan inställning till saker och ting än mig.

Visst kan man få en relation att fungera ändå.
Det var ju det jag ville. Pröva.
Att inte vara så hård i mitt tyckande.
Alla är ju olika.

Jag var inte nöjd med att inte få djupare diskussioner. Att sitta ner och prata om saker i livet.
Jag var inte nöjd med att han aldrig visade intresse för mig och mitt dåvarande liv och nuvarande.
Att han inte tog hand om mig då jag var sjuk. tex. erbjöd sig att laga mat eller gå ut med hunden.
Han blev bara irriterad när jag var sjuk även då jag aldrig klagade.
Dessutom stod jag och lagade mat till honom och barnen ändå, trots att jag var dålig.
Visst han har sina dåliga erfarenheter av sin uppväxt ang sjukdom.

Men även om man förstår en annan människa och vet varför de gör saker och ting så betyder det inte att man vill leva så.

Vi gjorde aldrig nåt i hop heller. Jag tror att vi gick på bio 3 ggr på 2 år.
Jag föreslog saker men det hände liksom inget från hans sida.

Han pratade aldrig framtid med mig.

I början av vårat förhållande så fick jag slå mig in i hans liv.
Även då han sa att han ville ha mig i hans liv.

Han bjöd över vänner eller barnens vänner utan att kolla med mig först.
Jag bodde ju också där.
Jag var inte redo alla gånger för besök bara sådär.
Hade inte gjort mig ordning, det var ju jag som lagade maten jämt, fanns det möjlighet att ha nån på middag? osv.

Minns att vi pratade och tjafsade om det.
Jag försökte få honom att inse att vi var två och då måste man komma fram till saker tillsammans.

Jag sa ofta i början att han borde vara i hop med någon som passade honom bättre.
Men det ville han inte! Han blev sur när jag tog upp det.
Jag sa då att om du envist vill ha mig, varför kan du då inte kompromissa och mötas?
Ta hänsyn till mig och mina känslor också?

Han blev bättre med tiden, men inte helt.

Som sagt förut...han är inte en elak människa. Han är jätte go. Men vi är nog väldigt för olika.

Han ringde igen och var ledsen

Han ringde mig i går igen.

Han visste inte vad han ville.
Han ville bara höra min röst sa han.

På morgonen hade han gått ut på altanen och tittat på trädgården och sett allt jag har gjort.
Då blev han ledsen sa han.
Han kände sig så deppig så att han inte gick till jobbet.

(Jag har inte jobbat den här veckan. Var för tungt mentalt.)

Vi pratade en stund, lite om förhållandet som var och lite annat.

Jag sa att jag inte vill ha någon kontakt med honom om han bara ringer för att han ser mig som en vän.
Jag är inte där nu.
Men om han ringer för att han känner saknad och att han känner sig förvirrad och inte vet vad som är rätt, då är det en annan sak.

Han sa att han ringde pga det sistnämnda.

Nu har han åkt utomlands över helgen och från och med nästa vecka så kommer vi inte att arbeta i hop. Han blev flyttad. Inte eget val.

Det är skönt för mig, att få distans.

Just nu är det bara ett virrvarr av alla känslor.

När han ringde så kände jag att jag kunde tänka mig att börja om med honom.
Börja dejta och se.

Samtidigt så vet jag inte hur det skulle kunna förändra något.
Det skulle vara om han insåg saker och ändrade sig.
Annars tror jag inte att jag kommer att bli lycklig med honom.

Första samtalet med J

När jag hade tömt huset på mina saker den andra dagen så var det väldigt tomt i huset....

J messade mig på kvällen och skrev: "Har du tagit allt nu?"
Jag svarade: "Jag vet inte."
Han skrev då: "Då kanske jag kan få tillbaka min nyckel."

Jag blev ledsen. Jag tyckte att han var så kall.
Efter all denna tid, bara sådär.

Han messade dagen efter att jag hade haft så bråttom.
Han frågade om vi kunde höras på kvällen.
Efter lite funderande från min sida så skrev jag: "Ja ring sen då."

Han ringde i går. Samtalet var väldigt lugnt.

Han började med: ”Du verkar tror att det är något med....”

Jag avbröt honom och sa att jag inte ville höra nåt om exet.

 

Han sa att det hade varit så tomt när han kom hem.

Alla mina saker var borta. Det kändes som att han hade blivit lämnad av mig.

Jag sa då: ”men du messade mig och kändes så kall när du bara skrev:

så du har tagit allt nu? Och sen frågade du efter din nyckel.”

J: ”jo men det första jag tänkte var, har hon tagit allt nu?! Vad tomt det är, det var inte vad jag trodde. Och då skrev jag bara vad jag tänkte. Sen ang nyckel, det var ju för att du hade frågat om din.”

R: ”Men varför skrev du inte allt det där som du sa nu? Att det var tomt osv. Du upplevdes som okänslig.”

J: ”Jo men du vet hur jag är. Allt kommer inte fram. Bara säger saker.

Men jag fattar inte att det gick så fort?”

R: ”Men du gjorde slut med mig. Du ville inte ha mig längre.”

J: ”Ja men ändå... det gick så fort...det var inte så jag hade tänkt...”

R: "Men du gjorde ju slut. Varför ska jag dra ut på det och vara kvar hos någon som inte vill ha mig?”

 

J : ”Ja, jo..men ändå... Jag kände när du var borta i helgen att det var nog så jag ville ha det. Men sen på måndagen så kände jag mig pressad direkt när du sa: vill du göra slut eller? Så då sa jag bara det sådär. Jag ville egentligen inte ta det på jobbet.”

R: ”Så vad säger du? Att du inte ville göra slut? Annars hade du kunnat sagt: Det är inge bra mellan oss alls och jag vill prata om det.”

J: ”Ja, jo... jo jag vill nog att det är slut..... Det fungerar ju inte mellan oss... Det är ju inte schysst mot dig eller mig att gå och vela.”

R: ”Jag har ju velat fram och tillbaka, ganska länge. Men jag har ju stannat kvar hos dig ändå. Jag tycker ändå att man ska försöka allt innan man går och vara öppen med sina känslor och försöka att lösa saker.”

Sen sa han: ”Det har varit som en kamp mellan oss hela tiden.

En strid.... Jag fattar inte varför?”

R: ”Jag vet varför.”

J: ”Berätta gärna.”

R: ”Jo.... som jag har sagt många ggr under vårat förhållande...

Du levde ditt race och jag skulle bara acceptera det.

När man lever två så måste man komma överens om saker och kompromissa. Det finns saker jag inte gillar och det finns saker som du inte gillar.

Då får man väl prata om det och göra allt för att sin partner ska må bra.

Inte tvärtom, att bli stridslysten och kämpa för sitt och göra som man vill.

Då kan man aldrig ha ett förhållande. Sen såklart gjorde jag inte rätt hela tiden.”

J: ”tex när jag åkte bort. Jag sket inte i dig med flit. Det är bara så jag är. Sen gillar jag inte att bli kontrollerad.”

R: ”Jo, men om jag säger att det känns som att du skiter i mig när jag har ringt eller messat och du inte svarar förrän dagen efter.

Jag har på ett snällt sätt förklarat min upplevelse och frågat dig om inte du i alla fall kan slänga i väg ett mess: ”såg att du har ringt, var det nåt viktigt?

Jag ringer dig i morgon.”

 

Man behöver komma överens om saker om en relation ska fungera.

Du har lyssnat men sen har det inte fungerat helt ändå.

Jag blev ju mer och mer sårad.

Då drog jag mig undan.

Känslomässigt och intimt.

Sen har jag inte kontrollerat jämt... jag har ju mina hjärnspöken och vill ha kontroll på saker och ting men ofta så frågar jag om saker bara för att.

Jag gör ju likadant med polare. Det är synd att du bara har sett det som kontroll."

 

J: ”ja och när du drog dig undan så gjorde jag det också.”

 

Vi kom inte fram till nåt speciellt.

Vi pratade en timme och det gick lugnt till men inte så många ord sades egentligen.

Båda var trötta och matta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha då var man singel igen då...

Då jag kom till jobbet i morse så mötte jag J.

Jag såg direkt på honom...
Det var inte min kille längre.

J: "Kan vi ses efter jobbet och prata?"

"Du vill alltså göra slut". sa jag.

J: "Vi kan väl prata sen istället."

"Nej, säg nu, det är ju så ser jag, du vill göra slut?"

J: "Ja...."

Det brann i huvudet på mig!
Jag skällde ut honom.

"Hur kan du bara göra såhär? Efter 2 år, ett seriöst förhållande.
Hur kan du bara göra slut från ingenstans?! Man ska väl för fan prata med vararandra! Du sa förut att jag måste gå och prata med någon.
Vet du varför jag mådde dåligt? För att jag hade det jobbigt med dig!
Det är DU som borde gå och prata med nån!
Hoppas att det går dåligt för dig i livet!"

Det där sista var onödigt, jag vet...
Men jag var sååå besviken och arg.

Sen vände jag på klacken och gick.

De få gångerna jag passerade honom under dagen så tittade jag bort.
Ignorerade honom helt.

Jag åkte sen hem till honom och kastade ner mina kläder och saker i sopsäckar.
Jag var så besviken.
Jag fyllde min bil till max.

Han var fortfarande på jobbet.

När jag var klar så var det så tomt i huset.....

Sorgligt...

I morgon ska jag få hjälp av en kollega att flytta det sista.
Mina stora blommor och mitt akvarium.
När J är på jobbet.

J har gjort slut

Nu sitter jag här i min lägenhet.
Jag och hunden.

J gjorde slut, sen tvekade han, sen ville han inte göra slut men var ändå distanstagande dagarna efter.

Han gjorde slut helt från ingenstans.
Bara helt plötsligt.

Jag däremot har sagt att vi måste göra nåt ordentligt för att jag kommer inte att vilja vara kvar om det inte blir ändring.
Jag är väldigt tydlig med mina känslor och tankar.

Han tyckte inte att vi behövde prata om det, att fortsätta.
Det var bara att köra på sa han.

Det fungerar inte så anser jag.
Man måste ju prata om lösningar.
Annars kommer det inte att hålla ändå.

Jag tog beslutet att åka hem över helgen.
Jag har inte varit i min lägenhet på väldigt länge, jag bodde ju hos honom.

Han ringde mig i dag och sa att han behövde vara själv längre.
Han hade ju barnen och efter helgen så åker de till mamman.

Så han ville vara ensam i veckan.

Jag sa att jag också hade tänkt att stanna i lägenheten i veckan.
Att det inte bara är han som måste tänka.
Mentalt så känner jag redan att det är slut, sa jag.

Han blev paff och sa att detta inte alls var väntat.

Vad tror han?
Att jag bara ska pausas och skickas i väg tills han vet?

Nä, så fungerar det inte.

Det har hänt mycket mellan oss....
Mycket tjafs, ända från början.

Han är van att göra som han vill och jag är inte rädd för att säga min åsikt.
Det är inte ok att leva och agera som han gör.
Jo, om man är singel.
Man måste ha respekt, visa hänsyn, vara hjälpsam och kompromissa i en relation.
Man är två personer som lever i hop.

Han är ingen ond människa.
Han gör inte saker för att vara elak.

Men jag vet inte om jag vill leva med den personen han är, resten av min framtid.
Jag blir inte lycklig och jag har känt mig ganska ensam.