Det har blivit konstigt mellan oss.
Det kommer från mig.
Jag ska väl börja med att säga att jag inte vet varifrån detta kommer.
Kanske har allt hunnit i kapp mig nu.
Kanske tar det längre tid för mig att fatta saker, vad vet jag.
Vill bara börja med att säga att J är en jätte bra kille.
Han har mycket bra sidor, och som alla andra, mindre bra sidor.
Jag har även mig själv att skylla i detta, eftersom jag är som jag är.
Ödmjuk och snäll, för snäll för mitt eget bästa.
Dumsnäll kanske.
Jag har svårt att vara egoistisk och sätta mig själv främst.
Vilket jag får lida för.
J å andra sidan, är självisk och har alltid varit.
En smula bortskämd också.
Menar inte illa, det är så det är bara och det säger han själv och även hans pappa.
Det gör inte honom till en dålig person för det.
Saken är den....
Att det inte är så mycket kärlek mellan oss nu.
Vi tar inte i varandra så mycket.
Det har blivit en vardag mellan oss och det känns som att vårat förhållande tas för givet.
Vi ägnar inte vårt förhållande tid, vi dejtar inte varandra, vi är bara i huset och jag fixar saker i hans liv hela tiden.
Jag lägger mig tidigare och han vill vara uppe.
Jag vaknar tidigare än honom och går upp själv.
Kärleken underhålls inte.
Han har mer eller mindre tvingat mig till att han skulle vara hos mig i en vecka nu.
För att jag inte riktigt ville träffa honom.
Han vet att jag tar distans och ville inte det.
Jag har försökt att prata med honom vid flera tillfällen, på olika sätt, och säga det att jag vill känna mig åtrådd, uppskattad, älskad.
Att jag känner mig ledsen.
Jag tycker att jag har fått för lite av det.
Han lyssnar och beydrar sin kärlek och sen är det överspelat.
MEN, det sker ingen förändring och jag har låtit det bero.
Allt handlar ofta bara om hans liv, hans barn, hans hem, hans saker, osv.
Vi pratar väldigt sällan om mitt.
Varje fredag så rusar jag hem för att packa och hämta hunden för att sedan åka till honom.
Det känns som att vi bara lever hans liv.
Jag har bett honom att rensa lådor och vissa rum hemma.
Eftersom de är fyllda med hans tidigare liv.
Jag har ändå valt att komma till hans hem, även om han har delat det med en annan kvinna, men då kan han väl få mig att trivas?
JAG, inte han, har rensat, hos honom, även bland hans ex saker....
Jag har bett honom om en garderob till mina kläder, det har jag inte fått.
Jag har bestämt att vi ska fixa, rensa, möblera om, osv, i trädgården, i hemmet, osv, så att jag kan känna mig mer hemma.
Att få sätta min egen prägel på huset.
Han har inte föreslagit något.
Han säger ja, till mina förslag men det händer inget.
Han nämnde en garderob som jag kanske kunde ta, men sen hände inget.
JAG fick rensa den till slut till mina kläder om jag skulle få en garderob.
Han fixade dock ett nytt sovrum till oss och sedan barnens rum, det är jag tacksam för.
Men det var mitt förslag och mitt pushande.
Men han har inte gjort mer saker med eget initiativ.
Jag har ofta varit den som har drivit allt, fått sparka honom i röven helt enkelt om något ska ändras.
Kan han ha dålig samvete över sitt ex?
Att han fick henne att må dåligt genom att lämna henne.
Han säger att det kan ligga nåt i det.
Nu har jag kommit till en punkt då jag känner mig ledsen, sårad, inte uppskattad, osv.
Jag klandrar mig själv mycket också, att jag inte har satt ned foten tidigare.
Men jag är sådan som person.
Jag är snäll och jag tycker att man ska ställa upp 100% för sin partner.
Visst har jag blivit sur och åkt hem i bland, och han har då insett saker och vi har pratat, löst det för stunden och han har beydrat sin kärlek för mig.
Det tvivlar jag inte på, att han är kär i mig.
Jag har också sagt flera ggr att vi borde backa lite i början, så att han fick sörja och sortera saker i huvudet från sitt tidigare liv.
Men han ville inte alls det, han ville vara med mig, och jag har då valt att vara med honom och låta vardagen rulla på.
Hans pappa har ifrågasatt honom om varför han inte har rensat bort allt från hans ex.
Hans pappa har sagt att han måste prioritera mig och anstränga sig.
Hans pappa och fru sa att J är ev för säker på mig.
Det har blivit en obalans i förhållandet och de tycker att jag ska vara mer självisk.
De tycker inte att jag ska hjälpa honom med saker i skolan, tex.
Vilket jag ofta gör, hjälper till med saker hela tiden.
För att jag är sådan.
Jag kämpar för att lära om...
I allafall så har J varit hos mig i en vecka nu, men jag har varit kort, sur och distanstagande mot honom.
Jag har eg velat vara själv.
Men.... jag har inte sagt det till honom ordentligt så jag får skylla mig själv.
Han drog i väg nu och är borta över helgen.
Det var därför han vill umgås i veckan för att han skulle vara borta i helgen.
Han och hans styvbror åkte till styvbroderns landställe som ligger ute i skogen utanför Stockholm.
För en gångs skull så stannar jag hemma.
Jag brukar åka till honom ändå, om han har varit borta över natten.
Jag har längtat till huset och tystnaden, inte nu.
Nu är känner jag mig lycklig i min lägenhet.
Jag har fixat med mina saker och ska fixa mer i helgen.
Det känns underbart faktiskt.
Jag vill inte heller ha någon kontakt med honom under helgen.
Känner att jag behöver distans....
Vill tänka och hinna i kapp.
Allt har rusat på väldigt fort sen vi träffades och man har inte tagit distans för att andas och få perspektiv.
Jag har tappat bort mig själv i allt detta och vill hitta tillbaka till den starka kvinna som jag har blivit genom åren och var innan vi blev i hop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar