Att sätta sin partner först

Jag tycker och har alltid tyckt att det är viktigt att sätta sin partner först.

Många säger att barnen alltid kommer först, före allt annat.
Även före en partner, osv.

Jag tycker att det är fel.

En partner ska också komma först.

Hur många, tex, kontorsmänniskor har bilder på sina rum, på sina partners?
Inte många....
De har bara bilder på sina barn.
Oftast är det så.

Hur många förhållanden spricker när barnen är små?
Många.

Kan det ligga något i det att folk ofta tar sina förhållanden för givet och lägger 100% på barnen?
Tillslut så lever man bara under samma tak men det finns ingen kärlek kvar.

Det är jätte viktigt att vara fysisk mot sin partner.

En lätt beröring då man går förbi varandra i köket.
En komplimang.
Uppmärksamhet då den andre pratar eller klär sig fint.
Osv, osv.

Att ge varandra tid är jätte viktigt.
Att kunna säga, "vänta", till sina barn, för att man ägnar sig åt sin partner.

Att prioritera sin partner och låta barnen se det.
Få dem att förstå att kärleken mellan de vuxna är viktig.

Hur många lever inte kärlekslöst för barnens skull?
Så det är det man lär ut till barnen?

Att man inte behöver ge och ta emot kärlek?
Att ens partner inte är viktig?

Om barn alltid får komma först så tänker jag att de blir bortskämda för då är inte andra viktiga.

Ja, det är mycket man ser och lär sig att leva med barn och i en familj.

Enligt en familjepsykolog så är jag en naturbegåvning med barn.
Blev paff men glad. :)

Dessutom sa denne psykolog, som har 40 års erfarenhet av just splittrade familjer och barn, att ens partner är jätte viktig och ska ofta komma först.

Om två vuxna inte kan hålla i hop och ge varandra uppmärksamhet och kärlek, trots barn, hur ska då familjen kunna bestå?