Mer ansvar

Jag har nu börjat arbeta på ett annat ställe.

Jag har varit där en gång tidigare och de frågade efter mig denna gång. :)

Plus att jag mötte en chef för fastighetskillarna som springer i det huset, hos den kunden.
Då han skakade hand med mig så sa han:

"Jaha så det är du som är Rebecca. Dig har jag hört mycket gott om."

Jag har aldrig sett karln förut. :)

Jobbet känns kul igen.
Det bara jag från min firma som jobbar i det huset.

Jag får rå om mig själv helt.
 

Båset är tomt

Jag och J jobbar ju inte i hop längre på dagarna.
Plus att han var bortrest över helgen.

Så vi har helt plötsligt inte setts så mycket.

Han vill att jag kommer dit redan nu på torsdag, en dag tidigare än helgen, men jag har sagt nej.
Jag har även sagt, kanske, till att ses i helgen.

Han gillar inte att jag har tagit avstånd.

Helt plötsligt så är han väldigt på.

Han vet att jag har varit besviken och vill fixa det.
Han tjatar om att ses varje dag och han säger att han saknar mig hela tiden.
Plus att han skickar gulliga mess mer än vanligt.

Han känner sig stressad över skolan och vill ha mig där som stöd och att kunna bolla med mig.

Han klagar över att vi aldrig hinner prata.
Antingen så är han i skolan eller så har han barnen och jag lägger mig samtidigt som dem.
Så han kan inte ringa mig efter att han har lagt dem, för då sover jag med. :)

Han sa också häromdagen att jag måste vara hos honom mer.
Att det är larvigt att inte ses så ofta.

Hahaha, ja, man saknar inte kon förens båset är tomt.

Jag behöver dra i handbromsen

Det har blivit konstigt mellan oss.

Det kommer från mig.

Jag ska väl börja med att säga att jag inte vet varifrån detta kommer.
Kanske har allt hunnit i kapp mig nu.

Kanske tar det längre tid för mig att fatta saker, vad vet jag.

Vill bara börja med att säga att J är en jätte bra kille.
Han har mycket bra sidor, och som alla andra, mindre bra sidor.

Jag har även mig själv att skylla i detta, eftersom jag är som jag är.
Ödmjuk och snäll, för snäll för mitt eget bästa.
Dumsnäll kanske.

Jag har svårt att vara egoistisk och sätta mig själv främst.
Vilket jag får lida för.

J å andra sidan, är självisk och har alltid varit.
En smula bortskämd också.

Menar inte illa, det är så det är bara och det säger han själv och även hans pappa.
Det gör inte honom till en dålig person för det.

Saken är den....
Att det inte är så mycket kärlek mellan oss nu.

Vi tar inte i varandra så mycket.
Det har blivit en vardag mellan oss och det känns som att vårat förhållande tas för givet.

Vi ägnar inte vårt förhållande tid, vi dejtar inte varandra, vi är bara i huset och jag fixar saker i hans liv hela tiden.

Jag lägger mig tidigare och han vill vara uppe.
Jag vaknar tidigare än honom och går upp själv.

Kärleken underhålls inte.

Han har mer eller mindre tvingat mig till att han skulle vara hos mig i en vecka nu.
För att jag inte riktigt ville träffa honom.
Han vet att jag tar distans och ville inte det.

Jag har försökt att prata med honom vid flera tillfällen, på olika sätt, och säga det att jag vill känna mig åtrådd, uppskattad, älskad.
Att jag känner mig ledsen.

Jag tycker att jag har fått för lite av det.

Han lyssnar och beydrar sin kärlek och sen är det överspelat.
MEN, det sker ingen förändring och jag har låtit det bero.

Allt handlar ofta bara om hans liv, hans barn, hans hem, hans saker, osv.

Vi pratar väldigt sällan om mitt.

Varje fredag så rusar jag hem för att packa och hämta hunden för att sedan åka till honom.

Det känns som att vi bara lever hans liv.

Jag har bett honom att rensa lådor och vissa rum hemma.
Eftersom de är fyllda med hans tidigare liv.

Jag har ändå valt att komma till hans hem, även om han har delat det med en annan kvinna, men då kan han väl få mig att trivas?

JAG, inte han, har rensat, hos honom, även bland hans ex saker....

Jag har bett honom om en garderob till mina kläder, det har jag inte fått.
Jag har bestämt att vi ska fixa, rensa, möblera om, osv, i trädgården, i hemmet, osv, så att jag kan känna mig mer hemma.

Att få sätta min egen prägel på huset.

Han har inte föreslagit något.
Han säger ja, till mina förslag men det händer inget.

Han nämnde en garderob som jag kanske kunde ta, men sen hände inget.
JAG fick rensa den till slut till mina kläder om jag skulle få en garderob.

Han fixade dock ett nytt sovrum till oss och sedan barnens rum, det är jag tacksam för.
Men det var mitt förslag och mitt pushande.

Men han har inte gjort mer saker med eget initiativ.

Jag har ofta varit den som har drivit allt, fått sparka honom i röven helt enkelt om något ska ändras.

Kan han ha dålig samvete över sitt ex?
Att han fick henne att må dåligt genom att lämna henne.
Han säger att det kan ligga nåt i det.

Nu har jag kommit till en punkt då jag känner mig ledsen, sårad, inte uppskattad, osv.

Jag klandrar mig själv mycket också, att jag inte har satt ned foten tidigare.
Men jag är sådan som person.
Jag är snäll och jag tycker att man ska ställa upp 100% för sin partner.

Visst har jag blivit sur och åkt hem i bland, och han har då insett saker och vi har pratat, löst det för stunden och han har beydrat sin kärlek för mig.

Det tvivlar jag inte på, att han är kär i mig.

Jag har också sagt flera ggr att vi borde backa lite i början, så att han fick sörja och sortera saker i huvudet från sitt tidigare liv.

Men han ville inte alls det, han ville vara med mig, och jag har då valt att vara med honom och låta vardagen rulla på.

Hans pappa har ifrågasatt honom om varför han inte har rensat bort allt från hans ex.
Hans pappa har sagt att han måste prioritera mig och anstränga sig.

Hans pappa och fru sa att J är ev för säker på mig.
Det har blivit en obalans i förhållandet och de tycker att jag ska vara mer självisk.

De tycker inte att jag ska hjälpa honom med saker i skolan, tex.
Vilket jag ofta gör, hjälper till med saker hela tiden.
För att jag är sådan.

Jag kämpar för att lära om...

I allafall så har J varit hos mig i en vecka nu, men jag har varit kort, sur och distanstagande mot honom.
Jag har eg velat vara själv.
Men.... jag har inte sagt det till honom ordentligt så jag får skylla mig själv.

Han drog i väg nu och är borta över helgen.
Det var därför han vill umgås i veckan för att han skulle vara borta i helgen.
Han och hans styvbror åkte till styvbroderns landställe som ligger ute i skogen utanför Stockholm.

För en gångs skull så stannar jag hemma.

Jag brukar åka till honom ändå, om han har varit borta över natten.
Jag har längtat till huset och tystnaden, inte nu.

Nu är känner jag mig lycklig i min lägenhet.
Jag har fixat med mina saker och ska fixa mer i helgen.

Det känns underbart faktiskt.

Jag vill inte heller ha någon kontakt med honom under helgen.
Känner att jag behöver distans....
Vill tänka och hinna i kapp.

Allt har rusat på väldigt fort sen vi träffades och man har inte tagit distans för att andas och få perspektiv.

Jag har tappat bort mig själv i allt detta och vill hitta tillbaka till den starka kvinna som jag har blivit genom åren och var innan vi blev i hop.

J har slutat efter 21 år

J har börjat plugga.

Han fick en reservplats på en projektledarutbildning som skulle börja inom en vecka.
Han pratade med jobbet och fick tjänstledigt.

Så helt plötsligt, på en vecka, så fick han tjänstledigt, tog sina saker från jobbet och stack.

Han har jobbat för dom i 21 år.

Det känns tomt men samtidigt bra för då kan jag få stå på egna ben.

Nu helt plötsligt så kommer vi inte att ses på veckorna.
Då blir det bara på helgerna.

Vi träffade en hundrastare som ev kunde börja i oktober.
Får se hur det blir med det.

Saken är att J har sin skola i närheten av mig.

Så han har varit hos mig nu i en vecka.

Kors i taket då han knappt har varit hos mig under hela det året vi har varit i hop.

Så då blir det konstigt att hitta en hundrastare hos honom för att kunna vara där i veckorna när han har sin skola i närheten av mig och kan vara här.

Men, det gäller ju bara varannan vecka eftersom han har barnen och måste då vara hos sig.

Lärlingsåret börjar ta slut

Min lärlingstid är snart slut, om ett par veckor.
Då går jag över och blir 1:a års montör.

Skillnaden som blir är att lönen går upp lite grann.
Jag hoppas på att den går upp märkbart, vi får väl se....

Jag känner mig frustrerad över mitt lärlingsår.
Jag har ju inte lärt mig så mycket.

Det kanske man har utan att man har tänkt på det iofs.

Men det känns inte så.
Jag har ju varit placerad på en fabrik med J och ett gäng killar.
Jag har mest hållit på med belysningen på ett lager.

Monterat i hop armaturer, skruvat upp armaturer i taket och bytt lysrör på samma armaturer.
Känns inte så givande...

Dock har jag lärt mig att köra lift.

Jag trodde väl att jag skulle få lära mig mer om elinstallationer.
Hur man bygger en central, hur man spikar kabel, osv.
Det finns ju regler för hur det ska sitta mm.

Jag vet inte vad man bör kunna efter sitt första år.

Jag kanske skriker efter mer än man brukar.
Jag är otålig och vill lära mig mer.

Kanske borde jag bara vara nöjd över att jag har ett jobb, även om det innebär att man går och drar benen efter sig varje dag och bara byter lysrör.

Sån är inte jag dock.

Jag vill jobba.
Lära mig och utvecklas.

Jag har nu pratat med min chef om detta, så vi får se vad som händer.

Att sätta sin partner först

Jag tycker och har alltid tyckt att det är viktigt att sätta sin partner först.

Många säger att barnen alltid kommer först, före allt annat.
Även före en partner, osv.

Jag tycker att det är fel.

En partner ska också komma först.

Hur många, tex, kontorsmänniskor har bilder på sina rum, på sina partners?
Inte många....
De har bara bilder på sina barn.
Oftast är det så.

Hur många förhållanden spricker när barnen är små?
Många.

Kan det ligga något i det att folk ofta tar sina förhållanden för givet och lägger 100% på barnen?
Tillslut så lever man bara under samma tak men det finns ingen kärlek kvar.

Det är jätte viktigt att vara fysisk mot sin partner.

En lätt beröring då man går förbi varandra i köket.
En komplimang.
Uppmärksamhet då den andre pratar eller klär sig fint.
Osv, osv.

Att ge varandra tid är jätte viktigt.
Att kunna säga, "vänta", till sina barn, för att man ägnar sig åt sin partner.

Att prioritera sin partner och låta barnen se det.
Få dem att förstå att kärleken mellan de vuxna är viktig.

Hur många lever inte kärlekslöst för barnens skull?
Så det är det man lär ut till barnen?

Att man inte behöver ge och ta emot kärlek?
Att ens partner inte är viktig?

Om barn alltid får komma först så tänker jag att de blir bortskämda för då är inte andra viktiga.

Ja, det är mycket man ser och lär sig att leva med barn och i en familj.

Enligt en familjepsykolog så är jag en naturbegåvning med barn.
Blev paff men glad. :)

Dessutom sa denne psykolog, som har 40 års erfarenhet av just splittrade familjer och barn, att ens partner är jätte viktig och ska ofta komma först.

Om två vuxna inte kan hålla i hop och ge varandra uppmärksamhet och kärlek, trots barn, hur ska då familjen kunna bestå?

Rätt person på rätt plats

Tänk vad det händer saker i livet.

Min kille, J, har varit med om mycket på ett år.

Han valde att lämna sin dåvarande efter 10 år och blev i hop med mig.

På 10 år så har han inte utvecklat sig själv, utan bara drömt, sen klev jag in i hans liv....

Då har han gjort massor med förändringar i sitt hus, med sig själv, med barnen och nu.... I yrkeslivet.

Jag är ganska ambitiös och driven och bra på pepptalk.

Så jag har pratat med honom en hel del som lett till att han har gjort förändringar.
Han har velat göra dessa förändringar i hemmet, med barnen, osv, men han har behövt någon som sparkar honom i baken.

Det är där jag kommer in.

Vi hade ett snack häromdagen.

Jag pratade om att han inte ska vara rädd.
Att han bara lever detta liv vad vi vet just nu.
Att det bara är han som styr och bestämmer över sitt liv.
Hur han ska må, vad han ska göra, hur han ska forma det, vad han vill fylla det med, osv, osv.

Det är också han som hindrar sig själv att göra saker också, ingen annan.
Han ska ha ett underbart kärleksförhållande med sig själv hela livet.

Han må ha barn, tjej och vänner, mm, men i slutändan lever han med sig själv och kommer att göra det i resten av sitt liv.
Varför inte skapa ett förhållande till sig själv som man mår bra av?

Så det satte i gång tankeverksamheten hos honom.

Han har i många år funderat över sitt jobb och nu verkar det äntligen hända något, efter mitt prat med honom.

Han har kollat upp och kontaktat en skola.
Han ska vidareutbilda sig till en högre befattning.

Han säger ofta att jag är bra för honom.
Ja, det verkar så. :)