Jag kände mig helt förvirrad i morse.....
Kan inte förstå att det är sant.
Nu börjar det sakta att sjunka in och då känner jag att jag saknar honom massor.
Jag ska gå tillbaka och berätta från början.
Ett litet tillägg oxå, han vet om min sjukdom, min migrän och även det där med håret.
Han har då sagt, när jag tvekade, att:
"Jag vill ha dig!!Med eller utan hår! Med migrän, med din sjukdom, försök att tro mig och mina känslor för dig."
I torsdags, på jobbet, så sa han helt plötsligt att han funderade på att berätta hemma, i helgen, att han ville göra slut. Han har tänkt på det nästan varje dag och har fått ont i magen bara av tanken på att säga det.
Tanken på allt jobbigt som kommer, i fall hon reagerar jätte starkt och det blir ett himla liv.
Han vill inte göra henne ledsen men måste ändå och allt gör att han får ont i magen bara av tanken.
Jag fattar det, de har varit i hop i 10 år.....
I fredags kom jag till jobbet och kände mig beslutsam över mina tankar som jag hade haft över natten.
Han märkte att det var något och frågade och gav sig inte förrän jag berättade.
Jag sa till honom att jag hade tänkt och kommit fram till ett beslut.
Jag tänkte att jag skulle backa lite, att han får fixa sitt på hemmafronten först.
Att vi inte ska träffas mer privat, utan backa en hel del.
Delvis för att jag tänker på henne, visst skadan e redan skedd men man behöver inte göra det värre.
Sen till stor del för mig själv.
När han hörde vad jag sa till honom så förändrades hans blick och kroppsspråk helt.
Han blev jätte orolig och tog tag i mina händer.
"Vad säger du?!" "NÄ, inte backa! Jag vill inte det! Absolut inte!"
Jag sa till honom att detta påminner så mycket om en kille jag sprang på innan honom.
Sen var jag där, sviken, för att han hade gått tillbaka till sitt ex.
Jag sa att jag INTE vill vara med om det igen.
Jag sa att jag inte orkar mer.
Det är något jag har känt mer och mer på senaste, att jag inte orkar, jag är väldigt nära från att lägga ner allt vad killar heter. Jag orkar verkligen inte mer, jag vill INTE bli sårad igen.
Det räcker nu med sånt.
Allt det sa jag till honom.
Tårarna började att tränga upp i mina ögon.
Han tog tag i mig och slet ner mig så jag hamnade i hans knä där han satt på en stol.
Han omfamnade mig hårt och sa:
"Jag vill inte att du backar, lite, mycket, vad det än är, jag vill inte.
Jag vill dela mitt liv med dig."
Vi satt tysta en stund och höll om varandra.
Till slut sa jag, "ok...... jag ska inte backa...men nu vet du.... jag klipper direkt om det blir jobbigt."
Han kramade om mig och sa att jag skrämde honom som fan och att han var nära på att börja gråta för att han blev så rädd. (känslig kille...;)...)
Dagen lunkade på i jobbet, vi skildes åt och han ringde mig på kvällen en kortis.
"Jag har bestämt mig att jag ska säga det till henne."
Jag blev paff.
"Men jag måste vänta tills ungarna har somnat, jobbigt, jag vill ju bara säga det nu då jag har bestämt mig, inte behöva vänta." sa han.
Han messade mig sen på kvällen.
"Jag har nu gjort slut. Hon tog det ganska lugnt."
Han ringde upp mig kort.
Han hade sagt att han inte var kär i henne längre.
Hon frågade om han hade träffat någon annan.
Han svarade ja, på det.
Hon hade åkt över till en vän, behövde få vara i fred.
Hon hade sagt att hon ändå var glad för hans skull.
Han hade sagt att det var jag......
Det kändes väl inte så bra att hon vet det...
Vi hann väl bara prata i 10 min sen ringde hon och vi la på.
Han messade sen sent, vid ca 00.30 på natten.
"Vi pratar fortfarande, saknar dig."
Sen messade han mig i dag på morgonen:
"Vi har nu berättat för barnen."
??? Värst vilka snabba puckar....
Jag blev överrumplad......
Vi ska försöka att ses i dag.
Spänd över att få höra allt.
Han har redan sagt de tre magiska orden till mig......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar