Men en del av mig vill...
Jag är öppen av mig, jag är en bra person... jag är stolt över att jag är så rätt och riktig.
Jag menar.....
Jag har aldrig haft onenightstand.
Jag har aldrig hånglat med någon på krogen, nä fy, det kan man ju inte göra....
Jag brukar aldrig ge mig i lag med upptagna killar, aldrig!
Jag är jätte snabb med att såga killar som inte verkar bra.
Nä, usch, bort med honom.
Han är ju inte "perfekt."
Jag ser oftast saker som svart eller vitt.
Jag har starka åsikter i vissa saker och kan inte se det på något annat sätt än mina åsikter.
"Så kan man INTE göra, det är så fel, så dumt, så respektlöst, så omoraliskt." osv....
Så starka åsikter som inte betyder ett skit egentligen....
Det enda de gör är att hålla mig tillbaka.
Jag menar att, jag är öppen och dömer inte andra, tycker att de får leva sina liv som de väljer själv.
Men JAG skulle aldrig göra si eller så, nä det går ju inte, jag måste ju vara felfri....
Jag dömer mig själv jätte hårt.
Jag håller mig själv i väldigt hårda tyglar...
Jag har insett detta nu... att det inte behöver vara så som jag skrev nyss.
Jag har sett en sida hos mig själv som jag aldrig har sett förut......
Det tog mig 40 år att börja tänka annorlunda....
Att släppa kontrollen.
Sen om det är rätt eller fel, vet jag inte... Det är nog bara mänskligt.....
Jag har insett nu, termen: ingen är perfekt... det är det jag har strävat efter, att vara perfekt.
Det går ju inte....
Jag har insett nu att en stark åsikt kan vara onödig tills den dagen man befinner sig i situationen.
DÅ, kan man uttala sig.
Man vet aldrig hur det är förrän man är i allt.
Jag har träffat nån.
Som jag träffar nästan varje dag.
Han blev förtrollad av mig första gången han såg mig.
Det var i våras.
Jag visste inte det.
Jag har sprungit på honom ett flertal ggr.
Vi har pratat varje gång.
Jag har känt mig dragen till honom, jag har drömt om honom.
Men....
Jag stängde av så fort jag visste att han hade tjej och två barn.......
Men det gick inte att stänga av till hundra procent, en del av mig var fortfarande dragen till honom...
Även om jag stängde av så drömde jag om honom på nätterna.
Detta var nytt för honom men han kunde inte släppa mig ur tanken så han samlade mod till sig och kontaktade mig.
Vi träffades.
Jag kände något direkt våra ögon möttes.
Han var nervös, osäker på sig själv.
Men vi pratade öppet om allt vi tänkt och känt hittills trots att båda var nervösa.
Jag vet inte vart detta leder.
Jag har haft tusen tankar på att detta är så jävla dåligt gjort.
Han är upptagen och jag borde respektera det.
Jag brukar ju göra det....
Han ger sig inte, han är helt förtrollad av mig.
Han säger ofta hur mycket han tycker om mina egenheter, hur fin jag är, att han gillar att jag verkar så snäll, att han verkligen gillar min personlighet, han uttrycker känslor om mitt utseende, vad han gillar om min näsa, mina tänder, han är engagerad i min sjukdom och i mitt liv och vill att jag ska må bra.
Osv, osv...
Han verkar helt förtrollad.
Han är väldigt "på" och pratar försiktigt redan framtid mellan oss.
Jag har tusen tankar...
Är detta bara en lek från hans sida?
Är jag bara en bricka i hans spel?
Det kanske bara är nyhetens behag från hans sida.
Gör det något egentligen då?
Kan jag inte bara njuta av stunden och av det som bjuds just nu?
Spela roll om det inte blir något framöver, jag får något just nu.
Jag är singel och kan styra mitt liv precis som jag vill.
Men det är ju egentligen fel mot hans vardag.....
Eller?
Fast är det min huvudvärk då?
Det är ju hans val.
Ja, tusen olika tankar.....
Mitt gamla sätt att tänka strider mot mitt nya sätt att tänka.......
Jag har börjat känna att jag skiter i vissa saker.
Jag har börjat bry mig mindre, jag har fallit lite mer åt det impulsiva.
Jag skulle ju ha sån jävla kontroll jämt i mitt liv och man får inte bryta mot något. Absolut inte!
Nu känner jag lite, att jag gör det som faller mig in just för stunden.
Jag har insett att jag mår ganska bra ändå av att göra så.....
Det var inte så farligt, att göra sånt som man vill, utan alla "svart eller vitt" tankar, det känns bra.
Det kanske är såhär det känns att leva på riktigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar