Nu är det jobbigt....

Nu är det illa....

Sjukdomen började att krypa på förra veckan.
I helgen så slog den ut mycket.

Jag sprang på toa säkert 5-6 ggr på dan, sen på natten så vaknade jag flera gånger och sprang på toa 3 ggr.
Det är inte alltid nr 2 som trycker på.
Flera ggr är det annat...

Behöver inte gå in på det, men lite blod är med i detta också.

Hela tarmen känns sårig, man känner att man har sår men på insidan av kroppen.
Det är svårt att gå helt upprätt då det känns jobbigt i magen.

Mina händer är så torra.... emellan fingrarna är det mest.
Sen gör det ont i lederna, kroppen.
I dag är det höfterna, inuti lixom.
Jag har lite feber.

I går så började jag nästan att gråta då jag pratade kort med en kollega på telefon. Helt utan anledning. Vi pratade om något praktiskt i jobbet.

Då vi la på så fick jag panik i hela kroppen.

Jag började att gråta och kände mig rädd och panikslagen.

Vem ska jag ringa?
Min pappa? Min pojkvän? Mina vänner? Js pappa?

Till slut så ringde jag till J.

Grät och grät och sa bara att jag har panik.

Han lugnade mig och var jätte gullig.

När jag hade lugnat mig så la vi på.

Efteråt så pratade jag med min läkare och då jag beskrev mitt skov så sa hon: "Oj då!"
Vi kom fram till att jag skulle börja med Cortiment.

Ett nytt kortison som nyligen kommit ut.
Till skillnad från det vanliga, prednisolon, som går ut i blodet direkt, så gör inte Cortiment det.

Cortiment löser upp sig först i tarmen.
Så 90% stannar i tarmen och 10% går ut i blodet.

Alltså är biverkningarna inte så många.

Jag ska börja med dem i dag och läkaren ringer om en vecka.
Hoppas att den fungerar och att jag inte får några biverkningar.

Jag har under flera månader känt mer och mer att jag blivit nedstämd.

Jag har blivit arg på en sekund, och min ilska har varit väldigt stark.
Jag har fått dåligt minne.
Jag biter i hop käkarna.
Jag fingrar nervöst på mina fingrar.
Jag sover 10-12 timmar så fort jag får en chans.
Jag skrattar knappt, då någon säger något kul, så är det inte så kul.
Jag skrattar lite ytligt men det kommer inte från hjärtat.
Jag känner mig tom.
Jag har ingen sexlust.
Jag känner mig energilös.
Jag har ingen aptit.
Jag känner mig ful.
Jag känner att livet är tråkigt och likgiltigt.
Jag känner helt plötsligt för att gråta, vilket jag inte gör, sen kommer det en jobbig känsla i bröstet. Sen går allt över.

Osv....

Sådär håller det på och pendlar hela tiden.

Jag håller på att jaga en samtalskontakt med hjälp av Js pappa och fru.
De jobbar ju inom branschen.

Så i dag är det dags att ta den nya medicinen....
Jag hoppas att jag kan få mitt liv tillbaka.

Jag vill komma tillbaka till den glada och starka Rebecca.