Varje år så bjuder firman på en resa till Åre och de som inte följer med får gå på sthlm:s alternativet, som nu var middag med öl provning.
Skitkul för mig som inte dricker. hahahaha!
Det var då inte full styrka på personalen men ca 50 st personer i lokalen.
Jag var den enda tjejen.
När Vd:n började prata så sa han: "Vi grabbar."
Jag räckte upp handen och sa högt:
"OCH TJEJ!"
Några skrattade.
Jag gick sedan fram till vd:n på rasten och sa att jag säger till om sådant, då vi tjejer är få och jag gör detta för att markera att vi också vill uppmärksammas.
Han verkade inte tycka något dåligt om att jag gjorde det, utan höll med.
I slutet av dagen så pratade en leverantör.
Han visade ett produktregister och bara valde ett material.
Då kom det upp muffar.
Muffar använder man till att förbinda två rör med.
"Ha ha, muff, så det beställer vi mest av."
Var det någon av killarna som sa, och så skrattade alla i rummet lite.
Visst, jag kan tycka sådant är kul, det är min typ av humor.
Men på något sätt så blev det inte så roligt när jag satt som ensam tjej i ett helt rum full med killar.
Jag smet i väg på toa lite senare och tänkte nästan rikta mig till hela rummet och säga högt:
"Jag ska bara rasta muffen!"
Jag kläckte min idé för en av killarna som smet ut på toa samtidigt som mig.
Han började skratta och sa: "JA! Det skulle du ha sagt! Det var ju kul!"
På väg till middagen så hade jag och J sällskap av en kille.
J var med denna dag trots att han är tjänstledig för att plugga.
Det kom fram då att jag har en sjukdom och vilken den är. Det visade sig att killens pappa hade samma. Dock verkade han inte så insatt i den sjukdomen.
Vid middagen så hamnade vi vid samma bord som den där killen och två andra små chefer från kontoret.
Vi pratade på massor och jag sa till dem att de måste tänka på, när de håller föredrag är att det finns tjejer där också. Jag förstår att det är invant, att säga "Grabbarna, killarna," osv. Men därför påpekar jag det, så att man börjar komma i håg att det även börjar komma in tjejer i branschen .
Jag sa det att alla inte är lika öppna som jag är utan känner i tystnad istället.
Jag pratade åter lite om sjukdomen med killen bredvid mig.
Det kom också fram att jag inte drack alkohol. Även VD:n hörde det.
Jag sa också till alla vid mitt bord att jag är som en svamp, jag törstar efter kunskap. Att jag vill lära mig mycket.
Jag sa också att jag är intresserad av svagström.
När jag och J skulle gå hem så fick jag varma kramar av killarna vid mitt bord.
Den ena sade att jag skulle ringa honom så fort jag har en fråga eller så.
"Det är bara ringa, kom i håg det."
Den andra killen, som jag hade pratat med från början, han gav mig en jätte kram.
Han sa att han verkligen gillade att prata med mig, att få veta mer om mig.
Jag fick veta sen av J, att den där killen som jag hade pratat mest med, också var en av cheferna.
Hela kvällen kändes faktiskt jätte bra och det kändes som att det var ett bra möte med kollegorna.
Dagen efter så kom jag en timme sent till jobbet.
Jag var inne snabbt hos den chefen jag har på bygget för att hämta material.
Hos honom satt även hans chef där också.
Han stoppade mig för att han frågade hur det var. Den högre chefen.
Vi började att prata och vi kom in på min sjukdom lite lätt.
Jag sa att det som är väldigt jobbigt just nu är att jag vill jobba men min kropp vill inte.
Jag pratade på och helt plötsligt så brast min röst och jag höll på att börja gråta.
Jag sa att det var sååå jobbigt att vilja göra saker när kroppen inte vill.
Att jag kämpar med detta och det är väldigt tungt mentalt, att bli motarbetad.
Senare under dagen så kom chefen för bygget förbi mig och jag haffade honom.
"Vet du, jag lär mig inget på att dra kabel, (vilket jag har gjort i flera dagar med en kollega.) eller rättare sagt att mata på kabel från tunnorna när en annan drar. Jag vill lära mig andra saker."
Han svarade:
"Jag var precis på väg till dig av samma orsak. Det finns några armaturer som inter fungerar inne på ett kontor, man behöver ta reda på varför.
Du är ju social och intresserad av mer, så vill du ta detta?"
Jag blev glad.
Vi pratade på och han insåg att jag inte fick lära mig om att läsa ritningen när jag har dragit kabel. Jag berättade att jag måste fråga om allt på ritningen för att jag vill veta vad jag gör.
Vi pratade lite och sedan gick han i väg.
Han kom tillbaka efter en minut.
"Vet du, Rebecca, kom med här."
Vi gick fram till en annan ritning.
Han berättade om ritningens symboler, hur man drar kabel, vad man bör tänka på, osv.
Han insåg att jag verkligen vill lära mig saker och behöver det.
Kanske så pratade han och den andra chefen om mig då jag hade gått för att jobba.
Kanske hade någon på kontoret, som var med på konferensen, pratat med den ena chefen och det kom fram till min chef på bygget, vad jag sagt och vill.
Något positivt verkar i alla fall ha hänt.
Så i fredags gick jag hem och kände mig glad.
Det har jag inte gjort på länge. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar