Vilken soppa.....

Helgen var bra, till en början.

Jag var hos J med hunden och han hade sina barn.

Vi röjde och städade på nedre våningen i huset.

Han var i väg i nån timme med barnen för att köpa ett par skor.

Jag passade då på att städa och sortera tvätt och tvätta åt honom.

Han var för stressad och ligger efter med ganska mycket i huset.

Sen gjorde jag lunch till dem som var färdigt då de klev in i huset.

Han blev jätte glad och förvånad.

Det ena barnet testade mig lite då vi var själva i bland...

På förmiddagen så ringde hans ex till honom.

Hon ifrågasatte varför han hade tagit bort henne som vän på Facebook och tyckte att han kunde ha sagt det till henne innan han gjorde det.

De är inte i hop längre....
Ska han deklarera allt han gör till henne?

Det gjorde oss lite spända och irriterade.

Man vill ju inte att något utifrån ska påverka oss två, men det kommer åt en i bland.

Senare på dagen så fick J reda på av ena barnet, som testar mig i bland, att deras mamma pratar skit om mig.
Till barnen.
Säger fula saker.

Det resulterar i att barnen inte vet hur de ska vara mot mig....
De gillar mig, J gillar mig, men deras mamma gör inte det.
Då förstår man ju genast.

Det resulterade sen i att barnet sen blev jätte ledsen och grät och grät i hans famn.
Det var ju bra att barnet fick ur sig alla känslor.
Att gråta ut är bra.

Men det är synd att det ska behövas hos barnen....

(Tillägg:
Hon har tydligen inte pratat skit om mig, sa hon.
Våra teorier är att barnet såklart ändå snappat upp saker.
Hon stänger in sig i ett rum, gråter och säger saker i sin ensamhet, men då har väl barnen hört ändå.)

J gick och tänkte på detta hela kvällen och då till slut när fick en stund för oss själva framför brasan, när barnen lagt sig, då var han inte närvarande.

Jag förstår det, absolut, jag kan själv känna smärtan som de upplever, men det påverkar vårat förhållande dåligt.....

Det är inte första gången det händer.
Jag har tröstat J, framför allt i början av vår relation, när det varit jobbigt för honom.

Det gör ont i mig....hans frånvarande gentemot mig.
Jag blir lite ledsen och känner mig avvisad av honom.

I bland känner jag att han kanske borde ta hand om allt detta innan han involverar sig med mig.
Han räcker ju inte till just nu.

Men han vill inte det.

Jag vet inte vad jag ska göra....

Det är mycket känslor hos alla.

Ena stunden känner jag att jag vill dra mig undan lite, andra stunden inte.
Blir arg för att detta påverkar oss och vi borde inte låta det göra det, men det slingrar sig in ändå...

Önskar att barnen inte behövda ta del av exets smärta...
De har inte gjort nåt fel.

Tror därför att de sagt att de vill bo med oss...
Det är lugnare och gladare.

Tycker synd om exet också.

Jag har mycket olika känslor och vet inte vad jag ska tycka, känna och göra just nu.