En nytändning

I går träffades vi själva.

Det känns som att det var länge sedan vi umgicks.

Det blir ju annorlunda när barn är med.
Man är med varandra men det är inte så mycket kvalité.

Hans barn tyckte att jag skulle flytta in där nu. :)

Härligt att de gillar mig och jag gillar dem.

Vill ge mer av mig själv till dem men tänker också på hans ex....

Hon tycker att det är jobbigt att jag ens umgås med hennes barn.

Så jag känner att jag backar lite, är inte lika framåt som jag vill vara.
Jag skulle tex vilja måla ena barnets naglar, fixa frisyrer, osv.

Men då visar det sig hos deras mamma sen och det är nog inte så kul för henne.
Så jag känner mig lite kluven där.

Men det kommer väl.

J kändes lite fundersam till sättet i går, tyckte jag.

Vi pratade om det och han sa att det nog är allt som har hänt, sen vi träffades, som kommer i kapp honom nu.

Han vill absolut ha mig och vet att han har gjort ett rätt val, men en separation gör ont ändå, trots att man var den som valde att lämna.

Det är vardagen som har sett likadan ut i så många år, som helt plötsligt blir annorlunda, det blir konstigt en stund.

Han vill att jag flyttar in där omgående.

Men det kommer jag inte att göra.

Vill vara med honom men vill inte göra något förhastat.

Det är en process det också.
Hyra ut min lägenhet, fixa ny hundvakt, osv.

Jag kände det lite som en nytändning i går.

Jag har på senaste tiden blivit lätt irriterad på honom.
Jag har inte vetat varför och har även frågat mig om jag kanske inte är så kär i honom.....

Men i går hände något, som sagt var det första gången vi umgicks själva efter att hans ex flyttade.
Allt det jobbiga är över nu, på nåt sätt, ett nytt kapitel har börjat.

Jag fick i alla fall en nytändning och såg på honom så som jag gjorde i början då vi träffades.
Jag kände att jag var kär.