Det har hänt massor.
Jag har inte skrivit något på ett tag, delvis för att han har varit med mig och delvis för att jag har varit så trött på kvällarna.
Han har bott "hemma" i en vecka, måndag till söndag, för att vara med barnen.
Hans ex bor då hos någon annan.
Nästa vecka så bor han med mig medans hans ex då flyttar hem till barnen.
Vi har setts varje dag på jobbet, men det är ju inte kvalité tid.
Bättre än inget dock, absolut.
Men vi hinner inte prata och umgås på riktigt.
Jobbet går ju först.
Sen kan vi inte sitta i bilarna längre som vi gjorde förut, för att det finns inte tid.
Man knaprar på sin korta fritid innan man ska sova igen för att orka upp nästa dag.
Sen beror det också på att vi faktiskt kan prata i telefon på kvällarna numera.
Han är fortfarande väldigt "på".
Hans pappa tycker att jag tänker sunt, han brukar ventilera allt med sin pappa.
Hans pappa hälsar till mig då de pratat och han och hans tjej vill bjuda oss på middag.
De är nyfikna på mig.
Han vill fira jul med mig, antingen på mitt håll eller med hans pappa, säger han.
Barnen ska vara med sin mamma denna jul.
Han vill också att jag är ledig lite grann från jobbet under jul, eftersom han är det.
Jag kan ju inte vara det då jag inte får semesterlön eftersom jag är nyanställd.
Han vill ändå att jag är ledig och har sagt att han betalar mig för min förlorade lön de dagarna.
Han vill också att jag tittar på hus med honom.
Jag har sagt att det skrämmer mig.... han sa då att jag är viktig för honom och han vill att jag ska vara delaktig för att han vill ju bo tillsammans.
"Du kan väl i all fall kolla hus med mig, sen köper jag det och du får ta den tid du behöver innan du flyttar in" säger han.
Vi ska ju inte flytta i hop nästa vecka.
Allt detta går ju inte att fixa över en natt.
Mäklare har varit och tittat på deras hus och de tror på en försäljning innan jul.
Hans ex verkar ta det ganska hårt till och från.
Frågan är om det bara är vanan att ha levt med någon och plötsligt är man ensam.
Eller om det är just honom och allt hon inte ville förlora.
Det får tiden utvisa.
Det är ett virrvarr av känslor.
Någonstans verkar hon förstå men ändå inte.
Det har ju varit på tapeten förut, att han inte trivs mm och pratat om att separera, men hon trodde inte att det var på allvar.
En kompis till mig som har lämnat sin partner, sa samma sak, att hen har sagt det till sin partner flera ggr förut, att hen ville avsluta, men det gick inte in, partnern trodde inte att det var på riktigt.
Hans barn vet om mig nu.
Så får vi se vad som kommer efter det.
Den ena tog det bra och den andra både bra och dåligt.
De får ta det i sin takt, inte tvinga fram ett möte förens de känner sig redo.
Jag har sagt till honom flera ggr, att jag undrar hur fan det har kunnat gå så fort.
Hur han kan tycka om mig så mycket på så kort tid.
Om han brukar vara så här med alla han har mött i livet.
Han har inte varit såhär med alla han har mött, säger han.
Han blir själv förundrad över att det gått så fort men han vet verkligen att han vill detta.
Han har starka känslor för mig och kan inte fatta det själv hur starka de är.
Jag kan vara orolig till och från.
Jag hittar ständigt nya anledningar till att det inte skulle hålla.
Vilket han vet och han brukar säga:
"Ja, nu hittar du ännu en anledning till att backa och ännu en anledning till att vara nojjig. Du kommer att hitta en anledning i allt."
Ja.....så är det nog...
Först tänkte jag att jag var nyhetens behag och att han skulle hålla det hemligt för sitt, numera, ex.
Sen när han var snabb med att berätta för henne så tänkte jag att de ändå skulle gå tillbaka till varandra efter några veckor.
När jag tänkte så, så hade han tagit hem en mäklare för värdera huset för försäljning.
Hm... vad kunde jag nojja över då?
Jo, att huset inte är sålt ännu och att han fortfarande kan ångra sig ang mig.
Ja, jag hittar ständigt nya saker....
Men.... Jag ska slappna av så gott det går.
Helt går ju inte... jag är fortfarande på min vakt och kan inte släppa mitt hjärta fritt för honom än.
Jag har inte tagit bort mig från alla dejtsidor, jag går ju inte online på dem men jag kan inte släppa mitt och min "säkerhet" ännu.
Han säger att han älskar mig.
Han har sagt det ett par ggr.
Jag, personligen tycker inte att man kan göra det ännu.
Först är man attraherad, sen förälskad, sen kär och sen älskar.
Men det är ju MIN uppfattning.
Jag kan ju inte säga att det är en sanning som gäller för alla.
Ja, ja, vi får se vad som händer.
Vi trivs i hop, skrattar ofta och är ganska lika.
Vi har väldigt lätt för att förstå varandra och vi vet hur den andra fungerar.
Vi träffade en kompis till mig en snabbis.
Hen sa att det märks att vi har roligt i hop och det känns avslappnat mellan oss.
Nu är det två dagar kvar, sen ska han vara hos mig en vecka.
Vi får väl se hur allt utvecklar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar