Nu är det jobbigt....

Nu är det illa....

Sjukdomen började att krypa på förra veckan.
I helgen så slog den ut mycket.

Jag sprang på toa säkert 5-6 ggr på dan, sen på natten så vaknade jag flera gånger och sprang på toa 3 ggr.
Det är inte alltid nr 2 som trycker på.
Flera ggr är det annat...

Behöver inte gå in på det, men lite blod är med i detta också.

Hela tarmen känns sårig, man känner att man har sår men på insidan av kroppen.
Det är svårt att gå helt upprätt då det känns jobbigt i magen.

Mina händer är så torra.... emellan fingrarna är det mest.
Sen gör det ont i lederna, kroppen.
I dag är det höfterna, inuti lixom.
Jag har lite feber.

I går så började jag nästan att gråta då jag pratade kort med en kollega på telefon. Helt utan anledning. Vi pratade om något praktiskt i jobbet.

Då vi la på så fick jag panik i hela kroppen.

Jag började att gråta och kände mig rädd och panikslagen.

Vem ska jag ringa?
Min pappa? Min pojkvän? Mina vänner? Js pappa?

Till slut så ringde jag till J.

Grät och grät och sa bara att jag har panik.

Han lugnade mig och var jätte gullig.

När jag hade lugnat mig så la vi på.

Efteråt så pratade jag med min läkare och då jag beskrev mitt skov så sa hon: "Oj då!"
Vi kom fram till att jag skulle börja med Cortiment.

Ett nytt kortison som nyligen kommit ut.
Till skillnad från det vanliga, prednisolon, som går ut i blodet direkt, så gör inte Cortiment det.

Cortiment löser upp sig först i tarmen.
Så 90% stannar i tarmen och 10% går ut i blodet.

Alltså är biverkningarna inte så många.

Jag ska börja med dem i dag och läkaren ringer om en vecka.
Hoppas att den fungerar och att jag inte får några biverkningar.

Jag har under flera månader känt mer och mer att jag blivit nedstämd.

Jag har blivit arg på en sekund, och min ilska har varit väldigt stark.
Jag har fått dåligt minne.
Jag biter i hop käkarna.
Jag fingrar nervöst på mina fingrar.
Jag sover 10-12 timmar så fort jag får en chans.
Jag skrattar knappt, då någon säger något kul, så är det inte så kul.
Jag skrattar lite ytligt men det kommer inte från hjärtat.
Jag känner mig tom.
Jag har ingen sexlust.
Jag känner mig energilös.
Jag har ingen aptit.
Jag känner mig ful.
Jag känner att livet är tråkigt och likgiltigt.
Jag känner helt plötsligt för att gråta, vilket jag inte gör, sen kommer det en jobbig känsla i bröstet. Sen går allt över.

Osv....

Sådär håller det på och pendlar hela tiden.

Jag håller på att jaga en samtalskontakt med hjälp av Js pappa och fru.
De jobbar ju inom branschen.

Så i dag är det dags att ta den nya medicinen....
Jag hoppas att jag kan få mitt liv tillbaka.

Jag vill komma tillbaka till den glada och starka Rebecca.

Hundrastare

I går så träffade jag och J en kvinna som var intresserad av att gå ut med min hund.

Hon verkade jätte trevlig.

Men det är klart att jag är lite nojig över att släppa någon okänd med min hund och även att släppa in någon okänd i ens hem.

Men... hon verkar stabil.

Hon säger att hon har varit hundvakt i 4 år till två andra hundar som nu har flyttat.

Om detta fungerar bra så innebär det att jag kan flytta till J på heltid.

J är överlycklig.

Jag är tveksam.

Vill jag det?

Jag har mycket tankar och känslor ang detta.

Men det är väl bara att pröva....

Jag kommer ju att ha kvar min lägenhet och det kommer att dröja innan jag ens hyr ut den.

Dålig i sjukdomen...igen!

Jaha... då blev jag dålig igen....

2 veckor av friskhet fick jag.
Nu blev jag väldigt dålig i tarmen igen.

Det visar sig lite annorlunda än förra gången så det gjorde mig förvirrad.

Jag får börja med mild lokalbehandling igen och avvakta....

Men det är så sjukt tråkigt att sova mycket, vakna sent, hela dagen har gått då det är helg och man vill göra andra saker än att vila...

Sen så fick jag migrän på det också....
Så, det blev bara vila och sova mycket

Jätte kul liv.

Saker händer på jobbet

Häromdagen hade jobbet konferens med efterföljande middag.

Varje år så bjuder firman på en resa till Åre och de som inte följer med får gå på sthlm:s alternativet, som nu var middag med öl provning.
Skitkul för mig som inte dricker. hahahaha!

Det var då inte full styrka på personalen men ca 50 st personer i lokalen.

Jag var den enda tjejen.

När Vd:n började prata så sa han: "Vi grabbar."

Jag räckte upp handen och sa högt:

"OCH TJEJ!"

Några skrattade.

Jag gick sedan fram till vd:n på rasten och sa att jag säger till om sådant, då vi tjejer är få och jag gör detta för att markera att vi också vill uppmärksammas.

Han verkade inte tycka något dåligt om att jag gjorde det, utan höll med.

I slutet av dagen så pratade en leverantör.
Han visade ett produktregister och bara valde ett material.

Då kom det upp muffar.

Muffar använder man till att förbinda två rör med.

 

"Ha ha, muff, så det beställer vi mest av."

Var det någon av killarna som sa, och så skrattade alla i rummet lite.

 

Visst, jag kan tycka sådant är kul, det är min typ av humor.

Men på något sätt så blev det inte så roligt när jag satt som ensam tjej i ett helt rum full med killar.

 

Jag smet i väg på toa lite senare och tänkte nästan rikta mig till hela rummet och säga högt:

"Jag ska bara rasta muffen!"

 

Jag kläckte min idé för en av killarna som smet ut på toa samtidigt som mig.

Han började skratta och sa: "JA! Det skulle du ha sagt! Det var ju kul!"

På väg till middagen så hade jag och J sällskap av en kille.
J var med denna dag trots att han är tjänstledig för att plugga.

Det kom fram då att jag har en sjukdom och vilken den är. Det visade sig att killens pappa hade samma. Dock verkade han inte så insatt i den sjukdomen.

Vid middagen så hamnade vi vid samma bord som den där killen och två andra små chefer från kontoret.

Vi pratade på massor och jag sa till dem att de måste tänka på, när de håller föredrag är att det finns tjejer där också. Jag förstår att det är invant, att säga "Grabbarna, killarna," osv. Men därför påpekar jag det, så att man börjar komma i håg att det även börjar komma in tjejer i branschen .
Jag sa det att alla inte är lika öppna som jag är utan känner i tystnad istället.

Jag pratade åter lite om sjukdomen med killen bredvid mig.
Det kom också fram att jag inte drack alkohol. Även VD:n hörde det.

Jag sa också till alla vid mitt bord att jag är som en svamp, jag törstar efter kunskap. Att jag vill lära mig mycket.
Jag sa också att jag är intresserad av svagström.

När jag och J skulle gå hem så fick jag varma kramar av killarna vid mitt bord.
Den ena sade att jag skulle ringa honom så fort jag har en fråga eller så.
"Det är bara ringa, kom i håg det."

Den andra killen, som jag hade pratat med från början, han gav mig en jätte kram.
Han sa att han verkligen gillade att prata med mig, att få veta mer om mig.

Jag fick veta sen av J, att den där killen som jag hade pratat mest med, också var en av cheferna.

Hela kvällen kändes faktiskt jätte bra och det kändes som att det var ett bra möte med kollegorna.

Dagen efter så kom jag en timme sent till jobbet.
Jag var inne snabbt hos den chefen jag har på bygget för att hämta material.
Hos honom satt även hans chef där också.

Han stoppade mig för att han frågade hur det var. Den högre chefen.
Vi började att prata och vi kom in på min sjukdom lite lätt.

Jag sa att det som är väldigt jobbigt just nu är att jag vill jobba men min kropp vill inte.
Jag pratade på och helt plötsligt så brast min röst och jag höll på att börja gråta.
Jag sa att det var sååå jobbigt att vilja göra saker när kroppen inte vill.
Att jag kämpar med detta och det är väldigt tungt mentalt, att bli motarbetad.

Senare under dagen så kom chefen för bygget förbi mig och jag haffade honom.

"Vet du, jag lär mig inget på att dra kabel, (vilket jag har gjort i flera dagar med en kollega.) eller rättare sagt att mata på kabel från tunnorna när en annan drar. Jag vill lära mig andra saker."

Han svarade:

"Jag var precis på väg till dig av samma orsak. Det finns några armaturer som inter fungerar inne på ett kontor, man behöver ta reda på varför.
Du är ju social och intresserad av mer, så vill du ta detta?"

Jag blev glad.

Vi pratade på och han insåg att jag inte fick lära mig om att läsa ritningen när jag har dragit kabel. Jag berättade att jag måste fråga om allt på ritningen för att jag vill veta vad jag gör.

Vi pratade lite och sedan gick han i väg.
Han kom tillbaka efter en minut.

"Vet du, Rebecca, kom med här."

Vi gick fram till en annan ritning.

Han berättade om ritningens symboler, hur man drar kabel, vad man bör tänka på, osv.
Han insåg att jag verkligen vill lära mig saker och behöver det.

Kanske så pratade han och den andra chefen om mig då jag hade gått för att jobba.
Kanske hade någon på kontoret, som var med på konferensen, pratat med den ena chefen och det kom fram till min chef på bygget, vad jag sagt och vill.

Något positivt verkar i alla fall ha hänt.

Så i fredags gick jag hem och kände mig glad.

Det har jag inte gjort på länge. :)

Sorgen över min sjukdom

Denna sjukdom jag har och även andra sjukdomar, tar mycket energi av en.
Man får en sämre livskvalité och det är jobbigt att ingen ser med blotta ögat att något är fel.

Hade man haft ett gipsat ben så skulle folk se och förstå på ett annat sätt.

Jag kan arbeta, skratta, osv, men ingen ser vad som händer emellan.
De på jobbet kan tycka att man är full av energi och vet inte att man är helt slut då man kommer hem.
Man har förbrukat den lilla energi man hade.

Jag sitter och anstränger mig i bilen på vägen hem, att hålla mig uppe.
Jag vill ju bara sova.
Efter middagen är jag redo för att sova.

Den som får lida mest är ju den jag lever med.
Han får ju se allt som inte andra ser.

Om jag är hemma och sjuk från jobbet så förväntar sig andra att jag ska ligga hemma i sängen.
Jag är ju sjuk.

Eller?

Det fungerar ju inte så och det kan vara svårt för andra att förstå.

En dag så skulle jag och J i väg till en galleria.

Jag gick på toa, en gång, två gånger..... det försenade oss att komma i väg.
Sen gick jag på toa en tredje gång, fick sådan hemsk kramp i magen och kräktes av värken där jag satt på toan.

Jag blev frusen och svag och behövde vila en stund.

Sen till slut så kände jag mig lite bättre, men inte tillräckligt bra för att åka någonstans.

Vissa dagar kan jag åka i väg, vissa dagar kan jag inte.

Min startsträcka är lång vissa mornar och sker det på en veckodag så blir ju jobbet drabbat.

Hur ska jag kunna gå upp tidigare när jag redan går upp 04.15?

Magen är ganska oberäknelig, jag har dock mina duster med magen på morgonen.
Det finns dom som har det värre i denna sjukdom och går tex på toa ca 15-20 ggr per dag.

Så om jag har ett större skov och är hemma från jobbet, ja, då är jag för svag för att arbeta och behöver tillgång till lång startsträcka på morgonen.
Jag kan också ha smärta i magen till och från under dagen.
Men jag kan ändå vilja leva och vilja gå ut i naturen, eller åka och handla.

Jag klarar ju att göra saker i kortare perioder.
Ska man sluta med att leva pga att man är hemma och sjuk?

Jag är inte sängliggande men för sjuk för att sköta mitt jobb.
Då jag orkar och vill se annat än bara hemmets väggar så grips jag av skam och skuld att jag går utanför dörren men inte går till jobbet.
Bara det är en psykisk kamp.

En annan sak som kan vara ganska påfrestande är vänskap.

Om jag har mycket energi en dag, på dagen, så bestämmer jag med en vän att ses framöver.

Sen när den dagen kommer, då vi ska ses, så kan jag vara helt slut.
Jag har ingen energi kvar till att göra något.
De som inte förstår det, ja, då blir det svårt.

Jag hade en vän som oftast tyckte att vi skulle träffas 19-20 på vardagskvällarna. Promenera eller jogga.
Jag försökte förklara att jag inte orkar det alla gånger och vid den tiden är jag verkligen för trött.

Jag kan inte "rycka" upp mig, som jag har hört och säkert andra i samma sits.

Jag är ofta väldigt trött på mornar och tidigt på kvällen.

Det är inte alla som förstår varför man avbokar.
Att man inte vågar planera något.
Att man ofta säger: "Vi får se hur det blir den dagen."

Folk blir besvikna, sura och anmärker på att man säger så.

Man pytsar lixom ut en del av sin energi.
Man får välja mellan saker och det gör mig ledsen att det ska behöva vara så.

Man blir så låst i sin sjukdom.

Som om sjukdomen inte redan tar enormt av en och man mår dåligt psykiskt av den, man blir även handikappad i att försöka leva ett normalt liv, då mår man dåligt av det också.

Jag har nu nått en punkt i mitt liv där jag inte ens orkar ringa de jag känner.
När jag är på väg hem från jobbet är jag väldigt trött.
Jag har då inget att säga till någon.
Att prata med mig vore tråkigt.

En vän till mig sa att hon vill höras ändå.
Att det inte spelar någon roll om jag inte har något att säga.

Om någon ringer mig så svarar jag oftast inte, om det inte är någon nära, de vet ju det mesta om mig, annars orkar jag inte prata.

Det är jobbigt att jämt vara så trött, att jag bara kan lägga min energi på en utvald händelse.

När helgerna kommer så ska man ju leva.
Hinna med allt man inte hinner i veckorna.

Hur fan ska jag göra det?
För det första så sover jag länge.
Sen tar toabesöken lång tid.

Då har hela förmiddagen gått.

Jag och J kanske åker i väg någonstans, kommer hem, lagar middag och sen är jag för trött för att umgås.
Vi kollar på nån film och jag somnar i soffan eller går och lägger mig tidigare.

Vilket jävla liv.
Det gör mig ledsen.

Hur fan ska jag orka att gå ut någon gång och dansa tex?

Denna sorg, ja, jag har en sorg över att jag har en sjukdom, gör att jag drar mig undan och drar jag mig undan....då är jag rädd för att bli ensam.

Min frilla

Jag är faktiskt nöjd med min nya frisyr.

Den känns tuff och den klär min personlighet.

Men i bland kan jag bli lite ledsen...
Jag saknar mitt långa hår.

Långt hår symboliserar ju kvinnlighet.
Jag vet ju att det inte är så egentligen.

Men vi i världen har sagt att det ska vara så...

Jag har i dag beställt prov på fully.se
Det är hårfibrer som man sprayar på tunt hår, för att dölja.

 

Gott och blandat om början av 2017.

Julen flöt på bra.

Vi var och hälsade på hos hans mamma i mellandagarna.
Det var första gången jag träffade henne.

Vi träffade också samtidigt hans bror och fru som kom dit med sin lilla son på ett år.
Dessutom så väntar frun tvillingar nu också.

Jag gick tillbaka till arbetet för en vecka sedan.

Det var en konstig känsla första dagen.

Det var som att jag inte mindes något alls den första timmen. hahhaha

Jag hade ju varit borta från jobbet till och från i 7 veckor så det är väl inte så konstigt.

Snön och minusgraderna har kommit.
Det känns skönt.

Dock så är det inte så skönt när vädret växlar hela tiden.

Vi har -15 i en dag och nästa dag är det -2.
För att veckan efter bli 0 gradigt.

I dag när jag gick upp så var det -10 igen.

Önskar att vädret kunde bestämma sig. :)

Sitter här och tittar på mina vissna blommor....
Jag är inte van att ha julblommor.
Denna jul köpte jag hem dem till J.

Jag köpte amaryllis och hyacinter.
Vad hände?

Jo, jag såg de knappt blomma, amaryllisen han inte ens slå ut, sen dog de.

Pricken över I:et var att jag köpte cyklamen. (ingen julblomma dock)
De är så fina!

Jag köpte en liten mörkrosa, den dog efter en vecka.
Jag köpte en röd, den dog också på en gång.

Fan! :)
Jag vill verkligen ha en liten cyklamen.

Förr i tiden brukade jag gå på trance/techno.
Många år sedan.

Älskar att dansa!
Det är sådan känsla där.

Det annonserades att det var en trance kväll i veckan som var.

Jag tänkte att jag skulle gå, så om jag gick själv.

Har inte varit ute på ett år, sen jag träffade J.

Han har varit ute flera ggr dock.

Jag tänkte gå själv först, detta ville jag inte missa.
Det visade sig att en vän skulle med och en vän till honom. :)

Det var jätte kul!

I dag är det söndag och jag ska åka hem till mig.

Jag har inte varit hemma på...ja, jag minns inte... flera månader.
Det känns som att jag bor hos J på heltid nu.

Både han och jag är lite sorgsna för pga det.
Att jag ska åka hem.

Men vi hittar ingen hundrastare hos J.

I dag ska jag lägga lappar i folks brevlådor och jag har även satt ut en annons i lokaltidningen.