Jag har, i några veckor, mått konstigt.
Jag har varit ledsen och låg.
Fast det har inte synts utanpå.
Känt mig stressad över saker.
Varit lättriggad, blivit lätt sur eller ledsen.
Velat dra mig undan och vara själv.
Jag kom på en dag, vad det har med att göra....
Jag är inte van med att ha det så bra i livet.
Det låter ju helt galet men det är nog så.
Helt plötsligt så har jag en familj.
Jag har 2 styvbarn som tycker jätte mycket om mig.
Jag är en styvmamma!
Det har jag inte förstått tidigare.
Det känns ju jätte bra!
J stödjer mig i mitt sätt att uppfostra.
Vi tänker lika och agerar lika.
Han låter mig ta plats med barnen och med vad jag tycker.
Jag känner att jag älskar dessa två barn och de har börjat betyda mycket för mig.
J är en jätte bra kille.
Klart vi tjafsar, vilka gör inte det.
Alla gör det, oavsett vilken relation man har.
Men han vill verkligen dela sin vardag med mig.
Han vill alltid prata och lösa saker.
Jag har aldrig mött någon förut som verkligen anstränger sig för att det ska fungera.
Sen är jag ganska frisk i sjukdomen.
Bara det är ju en omställning.
Plus att jag har ett fast, bra jobb, som jag ville ha.
Helt plötslig så är livet annorlunda.
Helt plötsligt så är livet lugnt.
Jag behöver inte kämpa och må dåligt längre.
Men det är ovant, väldigt ovant och jag är inte alls van.
Jag känner att jag vill vara ledig från jobbet i minst 2 veckor.
Kanske en månad.
Bara att få andas ut.
Jag har rusat fram i livet, kämpat med att få en familj, kämpat för att gå upp på morgonen trots sjukdom, kämpat med att få ett jobb, kämpat med ekonomin, kämpat med dåliga förhållanden, osv, osv.....
Helt plötsligt är allt stilla.
Jag behöver inte kämpa mer just nu.
Då vill jag gråta, gråta av glädje, gråta av utmattning, få vara ledig, vara med mig själv och bara få slappna av och insupa detta lugn....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar