Att vara olika

Vi tjafsar ofta....

Vi har starka viljor båda två.

Det är många ggr som jag tänker:

"Vi kommer inte vara tillsammans länge, vi passar ju inte alls i hop!"

Till och från blir jag så arg på honom, riktigt arg!

Jag tänker: "Hur i helvete kan han tycka och säga som han gör??
Nä, fy fan, vi passar inte i hop!"

Sen går jag och surar och så söker han kontakt med mig och vill prata.

Då går allt över och jag tycker om honom igen.

Han är inte sen med att han vill möta mig och få det att fungera.
Så på så sätt är det ju bra.

Jag tror inte att jag har mött någon förut där jag kan känna såhär starkt.
Att det pendlar från att ogilla till att gilla.

Han däremot tycker helt annorlunda än mig.

Han har inget emot att vi tjafsar och ser det inte allvarligt alls.

Att göra slut finns inte ens i hans värld.
Då måste det ske något riktigt allvarligt för att man ska tänka de tankarna.

Dock så har han svårt för min hund.
Det är ett återkommande problem.

Jag gillar hans barn och accepterar allt vad det innebär.
Det är en del av honom.

Men min hund är en del av mig och det kommer att vara så.

I bland gillar han honom och i bland inte helt.

Det gör ju ont i mig och får mig att vilja dra mig undan.

Ja vi får väl se hur det går.... ;)