Struligt i jobbet och omplacering

Det har varit ganska tungt på jobbet.
Lagbasen har varit pedagogisk då han har visat mig någon arbetsuppgift.
Men han har inte haft tid att vara med mig.

Det återstod då bara 3 kollegor.
Två av dem var äldre herrar som mest skötte sitt och inte var så pratsamma. 

Den tredje verkade trevlig först men vissa dagar så var han irriterad.
Jag fick sällan ordentliga genomgångar av arbetsuppgifterna och ställde jag sedan frågor så suckades det eller blev sura miner.

Allt detta resulterade i att jag inte vågade fråga tillslut.
Jag blev också utskälld av den ena kollegan för ingenting.
Jag störde honom i hans jobb, sa han.

Att jag inte tog egna initiativ skulle göra så att folk ogillade mig, sa han argt. 

Det är svårt att ta egna initiativ när man inte kan yrket.

Det var jätte jobbigt att gå till jobbet varje dag.
Min självkänsla blev lägre och lägre.
Jag blev mer och mer osäker.

Jag är trevlig, glad, social och ödmjuk.
Om någon helt plötsligt är sur mot mig och säger något som får mig att känna mig dum, då blir jag paff.
Jag har då svårt att säga ifrån.
Det kommer så plötsligt så jag har svårt att finna mig själv i situationen när det är någon som jag inte känner.

Men tillslut så pratade jag med facket.
Jag ringde dem för att jag hade en annan fråga och fick veta att det fanns en facklig klubb på mitt jobb. Jag tog reda på vem som var ordförande och ringde honom. I det samtalet så lättade jag på mitt hjärta.

Jag sa också att i mitt första år som lärling så föll jag mellan stolarna.
Jag fick i princip byta lysrör och andra lättare uppgifter.

Det fanns så mycket mer jag borde ha lärt mig då.
Alla verktyg, jobbat mer med annat.

Han var väldigt snäll och pedagogisk.
Han förstod mig och tyckte att allt hade blivit fel för mig.
Han kontaktade därefter min chef som bara kunde hålla med.

Så nu äntligen så blev jag flyttad till ett nytt bygge.
Jag börjar där på måndag.
Det är ca 25 killar där och jag ska gå bredvid denna kille som jag pratade med. Känns spännande men även lite läskigt då självkänslan fortfarande är låg efter allt som hänt.

Killen I avslutade

Killen I och jag har träffats ett par ggr.

Vi har funkat bra i hop.
Vi har skrattat mycket och förstår varandra bra.

Jag har känt hela tiden att jag bara ska ta det som det är, så får man se vad som händer.

Men ju mer vi hade kontakt så började jag känna att han var svår att nå.
Vilket jag tillslut sa till honom.
 
Han berättade för mig att han var rädd.
Rädd för förhållande, även då han vill ha det med någon.
Han var rädd för att såra mig.
Rädd för att bli sårad, rädd för hur man skulle passa i hop, rädd för det mesta.
Han hade dåliga erfarenheter.

Jag om någon kan förstå rädsla, men jag är inte den som bara ger upp.
Man måste kämpa emot sina rädslor.

Men det blev tillslut så.
Att han drog sig undan mer och mer.
När han drog sig undan mer och mer så frågade jag tillslut varför.

Han messade och sa då att det inte kan bli något mellan oss.
Han var också rädd för att bli någon reserv.

Jag svarade på det messet men det kom inget tillbaka.
Så jag ser det som att det är avslutat mellan oss innan det ens han bli nåt.

Men jag vill ju inte ha någon som är rädd, eller ja, jo, men även om någon är rädd ska de säga det och sedan stå kvar.
Det gjorde inte han.

J dök upp hos mig helt plötsligt

Några dagar hade gått efter att jag ringde J.
Jag tänkte rätt mycket på honom, barnen, hans "nya" ex, osv.

Jag funderade på den nya tjejen rätt mycket. Även på hans ex innan mig.

Jag stod och diskade och tittade ut genom fönstret.
I samma sekund som jag gör det så ser jag hur J svänger in med sin bil på parkeringen!

Jag blev så paff!
Blev så överraskad!

Jag släppte disken och bara funderade på vad som skulle hända nu.

Några sekunder senare så ringde min mobil. Det var han.

"Hej, jag är utanför, jag tänkte lämna dina böcker."

Jag sa bara, ok.

Han kom upp och då jag öppnade dörren så skakade jag i hela kroppen.

Där stod han. Det kändes så märkligt, det var ju min sambo, fast det var ju inte det.

Han sa att han var i närheten och ville inte posta böckerna då han kunde lämna dem nu istället.

Jag höll distans.

Jag sa: "Men jag ville inte ha någon kontakt alls. Det visste du."

J: "ok...ja jag förstod nog inte att du mena så. Det var nog inte helt genomtänkt."

Hur kunde han ha missförstått det?
Jag tror inte det.
Jag tror att han gjorde som han själv ville, han är envis.

Vi pratade kort, kändes krystat.

Han skulle gå.
En del av mig ville krama honom, en del ville inte det.

"Jag vet inte om man ska kramas eller inte...". sa jag.

"Du kan få en kram." sa han och kom fram till mig.

Vi stod och höll om varandra länge.
Jag kände hans doft.

Jag sa: "Det känns som om det var i går."
"Ja..." sa han.

När vi släppte varandra så såg jag på honom att han tyckte att det var jobbigt.

Sen gick han.

Jag mådde inte så bra resten av kvällen.

Men på morgonen var det som att det aldrig hade hänt.
Jag mådde bra igen och det var jätte skönt.

Jag ringde J som hade ny tjej i sitt liv

Jag fick något ryck och ringde J.
Efter 4 veckors tystnad.

Varför vet jag inte, jag tror att det hade med jobbet att göra.
Jag trivs inte och det har hänt en del saker.

När vi bara hade pratat i någon minut så sa han glatt rakt ut:
"Jag och I träffas nu!"

(Det är hans gamla ex, som han kontaktade bakom min rygg då vi var i hop.)

Jag kom av mig helt.

"Det var INTE vad jag ville höra. Det var inte så schysst av dig att säga det."

Jag fann mig inte efter det och ville avsluta samtalet.

En stund efter samtalet så messade jag honom.

"Jag vill att du postar mina böcker till mig."

Jag ville inte hämta dem eller ha någon kontakt alls.