Så blev jag sjuk igen....

Jag har ju ätit kortison ett bra tag.
Cortiment heter det.

Jag trappade ner då jag blev bättre och tog till slut bara 1 tablett i veckan.

En vecka så glömde jag och kom på det en vecka senare.
Funderade då på om jag skulle pröva att vara utan.

Vilket jag gjorde.

Efter 2 veckor utan cortiment så fick jag skov....

Jag som hade jobbat 50% ett bra tag nu och funderade på att gå upp i arbetstid......

Jaha.... bara att börja med medicinen igen.
Får se hur lång tid det tar denna gång innan jag blir bättre då...

Jag känner att detta är ett känsligt ämne just nu.

Jag har mycket tankar kring min sjukdom och jobb mm men jag vill inte skriva mer om det just nu.
Det är tillräckligt sorgligt som det är....

Killen, I, från förr och förändring

Jag har träffat I ett par ggr nu.
En gammal dejt som jag dejtade till och från 1 år innan J.

Det är intressant att se hur man har förändrats.

Enligt mig så kommer folk in i ens liv för att man ska lära sig något.
Så var det med J har jag insett.
Har lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Jag skäms nästan när jag tänker tillbaka på hur jag va då jag träffade killen I för 2 år sedan.
Shit vad jag la värderingar i allt!

"Åh det ska vara såhär och såhär och jag tänker inte tåla det här!"

Herre gud, chilla lite, tänker jag om hur jag var förut. :)

Nu är jag mycket mer laidback.
Tar saker lite som de kommer.

Han har också sagt det, att jag har förändrats.

Ang mig och killen I.
Ja.... jag vet inte....

Vi har varit och handlat, varit ute och ätit.
Vi har väldigt kul tillsammans, vi skrattar mycket.

Ja... vi får se...
Jag vet inte vad jag vill just nu.

Hjärtläkning pågår

Nu har det gått ett tag och J och jag har inte hörts.

Vilket är vad jag har velat för att kunna gå vidare.

Ofta har det fungerat bra men det är klart att jag har dippar då jag saknar tvåsamheten, trädgården och mer.

Det kommer som en sorg i bland att jag nu är ensam igen.
Jag saknar ju att bo i hus i ett lugnt område och att jag hade en stor trädgård att fixa med.

Jag vill ju inte leva själv. Jag vill ha någon att dela mitt liv med.
Det är inte roligt att vara ensam, även då jag inte har problem med att vara själv.

Men vi passade inte i hop.
Hur mycket vi än försökte.

Vi är väldigt olika och vill ha våra liv på olika sätt.
Jag försökte att anpassa mig men blev alltid besviken i slutändan.

Så vill man ju inte leva.

Jag vill ju kunna må bra i förhållandet och dessutom känna att jag får stöd i från min partner.
Men det fick jag inte.
Jag var snarare stöd åt honom.

Något som är viktigt är ju att kunna luta sig mot sin partner i bland, speciellt när jag var sjuk.
Men då fick jag klara mig själv och han blev mest sur.

Men inget ont om honom.
Vi är olika och hanterar saker olika.