Jag är såååå trött när jag vaknar.
Det är jobbigt att vara så groggy.
Ja, ja... en mildare form av kortison intas och så får vi se framåt.
Jag ska på återbesök på sjukhuset om några dagar.
Det är helt galet vad det kostar.
350 kr för ett besök.
3 besök på 3 veckor.
Jag hade 500 kr kvar till frikort i alla fall....
I söndags, på första advent, så bakade jag pepparkakor med barnen. :)
Jag har ju varit en väldigt pysslig person.
Dock så var det inte så kul att göra sådant själv jämt, så jag slutade succesivt.
Det kanske kommer tillbaka nu då man har några att pyssla med. :)
Jag var också i väg och handlade på dan, och kunde inte låta bli att köpa ett klädesplagg till dem.
Hon fick en söt julklänning och han en snygg skjorta.
De blev jätte glada.
J fick tandkräm.
Hahahha, spännande, nä men hans egen har varit slut i ett par dagar.
Förra gången jag var sjukskriven så ville jag göra saker hela tiden.
Även då jag kände mig trött, men inte såhär...
Nu är jag väldigt trött i kroppen och helt ärligt inte orkar... vill bara sooooova. :)
Jag måste ju hem och mata mina fiskar.
I måndags, tisdags och onsdag, gick jag till jobbet.
Jag hade lite svettningar och kände lite yrsel.
Extremt trött var jag.
Jag trodde att det var efterdyningar från sjukdomen.
I torsdags morse så gjorde jag mig iordning för att gå till jobbet.
Jag var tvungen att gå på muggen och satt där en stund....
Jag fick extrema kramper från tarmen och efter ett tag så blev det för mycket så jag kräktes....
Jag la mig under en filt och frös och hade fortfarande ont i tarmen.
Insåg att jag inte kunde gå och jobba...
Jag ringde till läkaren och fick prata med en läkare som inte var min egen.
Det kändes inte riktigt som att hon trodde mig, när jag sa att jag måste bli sjukskriven längre.
Hon sa att jag skulle komma in till dom för undersökning och innan det så skulle jag ta blodprover.
"Vi kan ju inte bara sjukskriva dig utan att se hur det ser ut.
Att du säger att du känner dig trött kan ju vara vad som helst, det behöver ju inte vara sjukdomen." sa hon.
Jag sa att jag vet ju själv hur jag reagerar när jag får ett skov.
Men i alla fall så åkte jag in i går för tester.
Jag fick träffa läkaren som jag hade pratat i telefon med.
"Oj, ja, nu förstår jag att du var trött, du har ju en inflammation i tarmen, jag som tänkte skicka dig till vårdcentralen." sa hon.
Så....
De sjukskrev mig och ville sätta mig på kortison.
Men jag fick min vilja igenom att pröva en mildare variant av medicin först.
Prednisolon klysma.
Sen kan jag absolut gå på kortison om det inte fungerar.
Men jag vet att det har fungerat förut, så jag ville pröva det först.
Mycket har hänt, känslomässigt under en kort tid.
Jag har tänkt att skriva blogg, har stakat ut i huvudet vad jag ska skriva, men sen har jag inte kommit till skott.
Jag insjuknade, var hemma 1 vecka, jobbade sen 1 vecka, 6 timmar om dagen, för att sen bli sjukskriven helt på 100% i 2 veckor.
Jag var rädd för att inte hinna bli frisk på denna tid.
Men det värsta verkar ha vänt.
Jag blöder inte längre, jag har inte jätte mycket ledvärk, jag måste inte springa på toa, jag sitter inte på toa med kramper så att jag nästan kräks eller gråter av smärta, jag går inte på toa mer än 1 gång per dag, mina händer och nagelband är inte torra längre på samma sätt.
Dock är jag inte helt stabil i magen och jag sover fortfarande mycket.
Jag blir också fort trött om jag gör nåt fysiskt.
När jag har gått lite längre med hunden så är det ansträngande.
Eller dammsugit, då är krafterna helt slut och jag vill sova. :)
Så jag är kanske redo för jobb nästa vecka.
Jag har under en tid tänkt på min uppväxt.
Har känt mig ledsen och matt.
Droppen var när jag tittade på mitt hår....
Jag var så ledsen...
Varför jag?
Har jag inte haft tillräcklig smärta i livet?
Jag började tänka på min uppväxt, allt jag har gått igenom, dumma män, dumma killar, dåliga relationer, lögner, svek, smärta, övergivenhet, osv.
Jag läste lite för J om min uppväxt här i från bloggen.
När jag läste om att min mamma brukade låsa in mig på kvällarna för att gå på krogen och jag stod där i nattlinnet, i mörkret och grät...
Då grät J lite.
Han tänkte på sina egna barn, han undrade hur någon kunde vara så elak.
(Här kan man läsa om allt, första delen av fler: http://tribe75.blogspot.se/2012/04/min-uppvaxt-mammas-historia.html )
Nu hoppar jag lite här, men i alla fall, jag tror att lugnet runt mig skapar tid för de andra tankarna att komma upp.
Jag har bearbetat min uppväxt men som jag har skrivit förut, det är klart att de finns kvar i minnet och att man kan bli ledsen för dem i bland.
Det går ju aldrig att sudda ut.
Jag har ju mina ärr kvar.
Det jag har blivit utsatt för, går inte att prata bort.
De kan göra mindre ont i dag men de kommer alltid att finnas kvar i minnet.
Nu vandrar jag bort igen, åter till det jag skulle skriva. :)
Jo, när jag nu har ett fungerande förhållande, vilket jag typ aldrig haft.
Jag har ett fungerande arbete som jag ville ha.
Då blir det kaos i hjärnan.
Jag har alltid varit van att kämpa.
Med kärlek, med ekonomin, med jobb, osv....
Nu är allt lugnt kring mig och det blir då fel i huvudet. :)
Nu får jag helt plötsligt vara sjuk utan att må dåligt över ekonomin, tex.
Bara det är ju helt galet. :)
Men jag har kvar lite panik, när jag ligger i soffan och vilar, då får jag lite stress över att jag borde göra nåt.
Typ söka jobb... nä? jag har ju ett jobb!
Men borde jag inte... Nä jag borde bara vila! :)
Ja, och jag tror att detta är en omställning för mig, allt detta.
Plus!
Eftersom jag inte är van att ha ett bra förhållande så vet jag inte vem jag är riktigt.
Vilket ben jag ska stå på, hur jag ska vara, osv.
Jag har lite identitetskris nu, i allt som är i mitt liv just nu.
Jag har tappat bort mig själv, känner mig vilsen och försöker att hitta mig själv i denna nya situation.
Så det är klart att det blir tumult bland känslorna. :)
I lördags var vi på familjemiddag.
De flesta vet att jag inte kan äta vad som helst.
De som höll i middagen höjde glasen för en skål och presenterade maten.
Jag väntade spänt och med glädje att de sen skulle säga min mat, men det gjorde de inte.
Jag haffade den ena när hon var på väg ut i köket och frågade:
Jag: "Vad blir det för mat för mig?"
Hon: "Du får en sallad, och sen får du ta det som står på bordet, som du kan äta."
Jag smet in på muggen och höll mig från att gråta.
J kom efter.
Han frågade vad det var och jag berättade.
Jag förstår att de inte gjorde detta av elakhet.
De tänkte inte på hur jag upplevede det.
Jag är känslig just nu.
Det är väl inte hela världen att de inte presenterade min mat.
Det är väl inte hela världen att de gav mig sallad.
Men jag har varit med om detta sååå många ggr i mitt liv.
Varför ska jag särbehandlas?
Varför kan inte jag bli behandlad som de andra?
Är inte jag lika speciell?
Varför kunde de inte, stolt, presentera min mat också?
Som min ena kompis sa, det finns massor med recept på LCHF eller Paleo som man kan hitta på nätet.
Att man kan anstränga sig för mig också.
Det är inte så krångligt som vissa tror.
Det känns som att jag är "jobbig".
Det är absolut ingen kul känsla, jag lovar.
Jag känner mig utanför.
Jag har en sjukdom och jag vill inte ha den.
Det är ju inte kul om ni tror det.
Jag har inte valt den.
Vi kan byta om ni vill?
Därför är det viktigt för mig att få känna mig viktig, precis som alla andra.
Det räcker väl med den smärta som sjukdomen ger mig på annat sätt.
I dag sjukskrev jag mig på heltid i två veckor.
Vem försöker jag lura?
Jag är ju sjuk.
Blöder ena dagen men inte den andra.
Men jag är väldigt matt.
Jag grät lite då jag avslutade samtalet med sjukhuset i dag.
Av lättnad.
För att jag ger mig själv denna lyx att vara hemma.
Jag måste rå om mig själv och vila.
Ge mig tid till att läka.
Sjuksystern sa direkt, att jag gör klokt i att vara hemma och ta hand om mig.
Denna sjukdom ska man ju inte leka med.
Nu kan jag äntligen vila, rå om mig själv och inte behöva tvinga mig själv, gråtandes till jobbet som jag har gjort förut.
Jahapp.....
Då har jag skov igen då.
Jag har blödigt väldigt lite och bara ca 4 ggr.
Jag har ökat medicinen och blivit sjukskriven 25% i två veckor.
Så jag jobbar bara 6 timmar om dagen.
Jag VILL ju arbeta.
Nu är det ju kul!
Men...jag mår inte bra, speciellt inte på mornar.
Så det är skönt att kunna sova 10 timmar om jag behöver.
En sak som jag tänkte på häromdagen.
När jag är sjuk, så känner jag mig ganska ensam....
Jag behöver att nära och kära kanske visar att de finns där lite mer än vanligt.
