Livet efter isoleringen

Ja det är märkligt hur man fungerar.

Då jag äntligen blev frisk och gick tillbaka till jobbet, så glömdes corona bort.

Ingen på jobbet tänker på det, inte folk ute på gatan och inte på tunnelbanan.

Visst ser man några få med munskydd men annars verkar inte folk bry sig.

Även jag har tappat rädslan och tanken på covid19.

Klart man är lite mer eftertänksam men inte alls som förut.

Men isolering och massor med nyheter, spär på rädslan.

Plus att min egen sjukdom tar upp mycket, mycket mera fokus än corona.

Jag har ju inte det ena och oroar mig därför inte för det.

Min sjukdom kan vara väldigt påtaglig vissa dagar, så det tar mycket plats och fokus i mitt liv.

Sen kommer det dagar där jag mår bra, då glömmer jag bort att jag har den.

Dagarna hemma

Jag går igenom många olika känslor av att vara hemma så här länge.

I början var jag kreativ, fixade massa saker hemma.

Sedan blev jag deprimerad.

Kände mig väldigt ensam och hade panik i kroppen över att inte göra nåt.

Jag började att strunta i saker som att diska, städa, duscha, äta, osv.

Vem fan bryr sig, kände jag.

En dag tog jag fram trimmern och höll på att göra en Britney.

Raka hela huvudet alltså.

Men jag höll mig och rakade båda sidorna.

Efter det kom en period då jag mådde bättre.

Kände mig gladare och att jag accepterade läget.

Jag minns i början, att jag hade sådan ångest över jobbet.

Varje dag klev jag upp tidigt och "förberedde" mig för att snart gå och jobba.

Jag skulle försöka att bita i hop, bli frisk snabbt, så att jag kunde vara en bra arbetare.

Men jag insåg sedan att, hur mycket jag än försökte att skärpa mig, så fick jag inte gå och jobba.

Detta är en pandemi och man få inte gå ut bland folk.

Om man känner sig det minsta sjuk.

Så jag började att smälta det, det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig, jag får inte gå till jobbet just nu.

Så jag började att bända lite på mina egna regler.

Jag har börjat gå och lägga mig senare än vanligt...

Nu börjar jag återigen komma in lite i fasen, "Jag skiter i vilket"...

Jag tänker att jag ska gå och lägga mig i tid, men...vem fan bryr sig?

Så det blir senare och senare...

På kvällarna då jag kollar på serier så försvinner jag in i ett eget liv.

Corona finns inte.

Det är rätt skönt att kunna släppa det i tanken.

Jag har en kompis som brukar beställa hem mat online och då brukar jag vara med på ett hörn.

Sen hämtar jag min mat hos henne, vi ses såklart utomhus.

Det är så skönt att ha egen bil, jag känner tacksamhet över vissa saker man har, i sådana här kriser.

Sen har ju vissa butiker en ny tjänst, där man beställer på nätet och hämtar utomhus med sin bil.

Så det är så jag fördriver dagarna.

Jag har skaffat mig nya rutiner....

Är ute med hunden länge, planterar om blommor hemma, handlar på nätet, och kollar serier.

Jag känner mig även lyckligt lottad över att jag har min kolonilott.

Jag odlar en del hemma och pysslar om dem.

De ska ut på lotten sedan.

Jag trodde att fler skulle registrera sig på dejtsidor, man kan ju dejta genom att träffas på en promenad.

Men icke...det går jävligt trögt där....

Även då jag pratar med kompisar i telefon så har man inget att säga. 
För det händer inget i ens liv. Därför har kontakten med polare har blivit glesare.

Så det går i perioder, känslorna.

De går upp och ned.

Vissa dagar får jag anstränga mig för att hålla huvudet ovanför vattenytan, att inte blir deppig.

Livet har verkligen blivit annorlunda i världen....

Då jag blev sjuk, under corona

Detta är min 7:e vecka som sjukskriven.

Jag blev sjukskriven nästa vecka också.
8 veckor!!!

Helt galet.

Det är en pandemi i världen nu.
Covid19 som den heter.

Många människor har dött, världen över.
Det skrämmer mig, gör mig ledsen, orolig....

Jag försöker att inte tänka på det för att hålla humöret uppe.

Det började med att jag blev jätte lös i magen.
Så illa och så plötsligt, brukar det inte vara.
Får jag ett skov, så kommer allt smygande, innan man kommer till att bli sådär lös.
Plus att då är man det i flera dagar, veckor.

Så det var 1 dag, det bara rann ur mig en morgon.

Efteråt fick jag extremt ont i magen.
En smärta jag inte haft förut.

Jag tvingade mig till jobbet.
Rörde mig sakta då det gjorde så ont.

Då det var dax att åka hem, jobbade inte full tid, så kunde jag knappt gå.

Jag halvlåg länge i omklädningsrummet och funderade på hur jag skulle komma hem.
Jag bestämde mig för att börja gå mot tunnelbanan.
Sakta gick det, extremt sakta, det skar av smärta i magen vid varje steg.

Halvvägs till tunnelbanan så såg jag taxibilar, tankarna for runt, 
"ska jag ta en taxi hem? Ska jag ta en taxi till akuten?"
Envis som jag är så styrde jag mot tunnelbanan.

Envis och envis....man ska inte sjåpa sig, som folk säger.

Väl på tunnelbanan så höll jag mig från att inte gråta, så ont gjorde det.
När jag skulle kliva av och reste mig, så skar det till något hemskt!
Tårarna började att rinna.

Jag la mig direkt på sängen när jag kom hem och ringde sjukhuset.
Där jag går för min magsjukdom.

De sa att jag skulle vila och åka in till akuten om det blev värre.

Jag somnade tillslut en stund och det kändes bättre då jag vaknade.
Bokade en akuttid på vårdcentralen dagen efter.

Jag var öm i magen men läkaren trodde att det hade med min sjukdom att göra.
Var lite öm i magen i några dagar efter det.

Dagarna efter fick jag en extrem smärta i sätet/höfter/svank.
Jag har aldrig haft så ont, jag kunde knappt gå.

Bokade en ny tid akut och läkaren trodde att det hade med min fibromyalgi att göra.
"Du måste träna" sa han.

Eh...ja det har jag ju börjat med redan, att gå på gym.

Jag sa att jag aldrig haft sådan kraftig värk förut.
Men, det gjordes inget, det var bara att åka hem och gå till jobbet dagen efter.
Dessutom hade jag börjat få lite hosta.

Dagarna efter det....så startade ett skov, ett litet utbrott av min magsjukdom började att smyga sig på.

Det började pratas om corona, covid19, nu på nyheterna.
Jag läste en hel del och några skrev att diarré kunde förekomma.

Jag tog upp det med min vårdcentral, men de sa att de inte hört något sådant.

Så jag gick och jobbade, med lite lite hosta och värk.

Corona blev större och en söndag så ringde jag 1177.

Jag frågade om min hosta och de sa: 
"Du måste vara hemma! Oavsett vad din hosta beror på eller hur länge du än har den."

Jag ringde min vårdcentral och fick komma dit.
Läkaren var klädd i full skyddsmundering och lyssnade på mina lungor.
Det lät inte så bra då jag hostade.
Hon skrev ut astmamedicin.

(Jag har nämligen blivit andfådd en längre tid då jag går upp för en trappa i bland. Skulle göra en spirometri men allt sådant är nu inställt pga corona.)

Så jag började att vara hemma.....

Jag hostade mer, jag började att vara subfebril.
Inte alla dagar, hostan varierade också i styrka från dag till dag.

Sen efter några veckor så var jag inte subfebril längre.
Hostan minskade och jag trodde att jag skulle kunna gå och jobba snart.

Då ökade hostan igen, jag blev också väldigt orkeslös.
Även detta gick upp och ned.

Vissa dagar kände jag mig relativt frisk och vissa andra dagar blev jag helt slut av att gå ut med hunden.
Jag började bli mer andfådd, det var ansträngande att promenera och prata i telefon samtidigt.

Nu de senaste dagarna hostar jag oftare, jag hostar djupare, jag har ont i ryggen på ena sidan, under skulderbladet, när jag andas in, och jag har det tungt att andas oftare.

Jag tar numera en astmamedicin varje dag, underhållsmedecin med kortison och en annan vid behov.
Läkaren vill prova för att se om det är astma.
Dock så misstänker hon att det också kan vara corona.

Lustigt att jag nämnde det förut och de viftade bort det... ;)

Det jag har lärt mig av corona, är att jag fullständigt skiter i om vissa tycker att man inte ska "Sjåpa sig".

Mår man dåligt så ska man ta hand om sig.
Denna pandemi har verkligen öppnat mina ögon.

Jobb betyder inte ett skit när det kommer till kritan.