Livet för mitt ex

Det var jobbigt med mitt ex från början.

Såhär i efterhand så inser jag att jag borde ha gått tidigare.
Men det har jag lärt mig nu, att vissa saker visar sig tidigt om hur det kommer att bli.
Jag tänker inte acceptera vissa grejer framöver som jag gjorde med mitt ex.

Det är skönt när man lär sig saker av erfarenheter.

Han gillade inte min hund från början.
Han ville inte ha honom i sängen.
Min hund har legat i sängen i hela sitt liv, skulle jag helt plötsligt sluta med det?
Nä, det ville jag inte. Han har ju inte 30 år kvar att leva direkt.
Jag ville ge honom det bästa.

Han ifrågasatte varför jag inte sålde honom, osv.
Han kunde inte förstå hur jag kunde välja ett djur framför en människa.
Han blev sur då jag gosade med min hund på morgonen då vi vaknade.
Osv....

Han hade problem med att jag var sjuk.
Jag försökte ofta laga mat osv, till honom och barnen då jag var sjuk.
Jag fick ingen hjälp.
Det fanns dagar då jag mådde så dåligt så jag bara kunde ligga i soffan eller sängen.
Bad jag honom gå ut med hunden? Nej. Erbjöd han sig? Nej.
Gjorde han mat åt mig? Nej. Då jag bad honom att göra något åt mig så blev han sur.

Han kunde alltså inte han hantera att jag var sjuk.

Nu till det jag ville skriva om...

Den tjejen han träffade efter mig...
Jag fick höra på omvägar att hon ska köpa in sig i hans hus.

Vilket för mig är konstigt att höra.
Han var rädd om sitt hus och ville inte ge så mycket till sitt förra ex, tex.

Han ville att jag skulle vara med och betala på reparationer för huset, men jag skulle inte få något för det om det tog slut.

Han höll hårt om sitt hus.

Så den nya tjejen ska köpa in sig.
Jag bara tänker på hur det blir om det tar slut mellan dem...

Dessutom har hon tre barn...
Han har 2.
Om han hade svårt att acceptera min hund och uppmärksamheten jag gav till hunden, hur ska han kunna hantera 3 barn?

Och... ett utav barnen har en sjukdom.
Hur ska han kunna hantera det??

Jag känner bara att han verkligen har trasslat in sig denna gång....
Jag tycker på något sätt synd om honom.
Han är impulsiv.

Men mest tycker jag synd om barnen.
Jag såg till att de fick egna rum och nya sängar mm.
Hur ska de allihopa få plats nu?

Bygga ut huset kanske.
Oavsett så känns det lite som att hans och barnens liv kommer att bli lite struligt...

Men visst, det kanske blir jätte bra.
Men jag tror inte det, jag vet ju hur han fungerar.

Men det är inte min huvudvärk längre.