Samtalet med min chef

Jag hade medarbetarsamtal med min chef.

Det gick väl ok.
Han sa att han såg att jag hade förändrats till det bättre.
Jag såg mer självsäker ut tydligen.

Det var ju kul att det syntes.

Men, han sa att de på firman nu hade kommit överens om att jag ska jobba 1800 timmar innan jag kan bli uppflyttad till andraårs montör.
Är jag sjuk, tjänstledig, osv, så kommer min tid att stanna upp.

Jag sa då att det känns taskigt.
Det borde bara gälla om jag är sjuk i sjukdomen.

Han blev lite upprörd och sa att det inte spelar någon roll varför jag är borta för att min tid ska stanna eftersom jag har varit borta så mycket.

Visst var jag helt sjukskriven i 5 månader.
Men sen så jobbade jag 7 månader halvtid.
Men det ser de inte, de ser bara att jag var borta halvtid i 7 månader.

Jag berättade allt för min kollega som är fackligordförande i firman.

Han beslutade på egenhand att prata med personalchefen ang det här.

Så han föreslog att sänka 1800 timmar till 1700 timmar istället.
Han tycket att det var dumt att frysa min tid för annat än sjukdomen.

Personalchefen lyssnade och lät inte helt omöjlig.
Han skulle återkomma.

Livet för mitt ex

Det var jobbigt med mitt ex från början.

Såhär i efterhand så inser jag att jag borde ha gått tidigare.
Men det har jag lärt mig nu, att vissa saker visar sig tidigt om hur det kommer att bli.
Jag tänker inte acceptera vissa grejer framöver som jag gjorde med mitt ex.

Det är skönt när man lär sig saker av erfarenheter.

Han gillade inte min hund från början.
Han ville inte ha honom i sängen.
Min hund har legat i sängen i hela sitt liv, skulle jag helt plötsligt sluta med det?
Nä, det ville jag inte. Han har ju inte 30 år kvar att leva direkt.
Jag ville ge honom det bästa.

Han ifrågasatte varför jag inte sålde honom, osv.
Han kunde inte förstå hur jag kunde välja ett djur framför en människa.
Han blev sur då jag gosade med min hund på morgonen då vi vaknade.
Osv....

Han hade problem med att jag var sjuk.
Jag försökte ofta laga mat osv, till honom och barnen då jag var sjuk.
Jag fick ingen hjälp.
Det fanns dagar då jag mådde så dåligt så jag bara kunde ligga i soffan eller sängen.
Bad jag honom gå ut med hunden? Nej. Erbjöd han sig? Nej.
Gjorde han mat åt mig? Nej. Då jag bad honom att göra något åt mig så blev han sur.

Han kunde alltså inte han hantera att jag var sjuk.

Nu till det jag ville skriva om...

Den tjejen han träffade efter mig...
Jag fick höra på omvägar att hon ska köpa in sig i hans hus.

Vilket för mig är konstigt att höra.
Han var rädd om sitt hus och ville inte ge så mycket till sitt förra ex, tex.

Han ville att jag skulle vara med och betala på reparationer för huset, men jag skulle inte få något för det om det tog slut.

Han höll hårt om sitt hus.

Så den nya tjejen ska köpa in sig.
Jag bara tänker på hur det blir om det tar slut mellan dem...

Dessutom har hon tre barn...
Han har 2.
Om han hade svårt att acceptera min hund och uppmärksamheten jag gav till hunden, hur ska han kunna hantera 3 barn?

Och... ett utav barnen har en sjukdom.
Hur ska han kunna hantera det??

Jag känner bara att han verkligen har trasslat in sig denna gång....
Jag tycker på något sätt synd om honom.
Han är impulsiv.

Men mest tycker jag synd om barnen.
Jag såg till att de fick egna rum och nya sängar mm.
Hur ska de allihopa få plats nu?

Bygga ut huset kanske.
Oavsett så känns det lite som att hans och barnens liv kommer att bli lite struligt...

Men visst, det kanske blir jätte bra.
Men jag tror inte det, jag vet ju hur han fungerar.

Men det är inte min huvudvärk längre.

Livet efter sambolivet

Det tog ca 6 månader för mig att inse att jag har kommit vidare från mitt ex.

Det var länge sedan jag hade en sådan lång och seriös relation, så jag trodde ju att jag skulle komma över allt på någon månad.

Tji fick jag. :)

Fysisk smärta, tårar, sorg, ilska, besvikenhet, osv...

Jag tänkte på honom varje dag, jag tänkte på hans barn, hans familj, hans ex innan mig, den nya tjejen, våra semestrar, huset, trädgården.

Jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Vilket jag inte ville erkänna.
Jag hade tappat min självkänsla, mitt mod, min självsäkerhet.
Jag såg mig som ett offer, som var så sjuk, som inte kunde något, som var ful.

Jag insåg att jag saknade trädgården mest.
Naturen runtom kring. Att kunna släppa ut min hund på tomten.
Låta han springa fritt.
Gå skogspromenader med hunden och kunna ha honom lös.
Det var inte så mycket hundar och människor i området.
(Inte alls samma som jag har i området kring min lägenhet.)
Jag hade sorg för att jag tog bort det livet från honom.

Jag saknade det jag planterade och fixade i trädgården.
Jag saknar det fortfarande...
Därför har jag ställt mig i kö till en kolonilott. :)

Men, det kom faktiskt en dag då jag inte tänkte på allt detta.
En dag till, och en dag till.

Helt plötsligt så upptogs mina tankar av min lägenhet, jobbet, osv.
När jag insåg det kände jag mig lättad, jag hade längtat efter den dagen.

Nu har jag fått tillbaka mig själv.
Den levnadsglada, skämtsamma och modiga person jag kan vara.

Jag har lite kvar att gå men jag är på väldigt god väg.
Jag känner det i hela kroppen.

Det är väl därför jag inte har haft intresset av killar.
Hade lagt dejtingsidor på hyllan.

Nu är jag inte så aktiv heller, men nu är det mer en känsla av att ha min egen vardag än att träffa killar.

Klart att jag vill ha ett förhållande men det ligger inte så högt på min lista just nu.

Det som ligger högst just nu är att göra om lite i min lägenhet, min hund, min hälsa, familj, vänner och jobbet.

Dejt med killen, B

Jag var på dejt i dag.

Vi har haft kontakt i ca en månad.

Jag har inte velat träffats, har inte riktigt känt mig redo, sen blev jag sjuk.

Han funderade på om att jag inte ville träffa honom.
Det är förståeligt när en person ställer in flera ggr.

Jag brukar inte ha kontakt med någon så länge innan man ses första gången.
Men så blev det nu.

Vi gick en lång promenad och pratade.
Han pratade massor och ställde en massa frågor.

Det var trevligt att han var intresserad av mig och mitt liv.

Jag tycker att han var trevlig och lätt som person.

Attraherad...nja... det är inte helt kört där men det var inget, wow! :)
Det kanske kommer sen.

Jag känner mig lite rostigt ang känslor och dejta, mm.
Men jag träffar gärna honom igen.

Känner mig lite diskriminerad

Jag hade medarbetarsamtal med min chef häromdagen.

I det stora hela gick det väl bra.

Men han hade räknat hur mycket jag hade varit borta sen jag blev 1 årsmontör och gjort en tabell över det.
Han sa att de hade kommit överens på kontoret om att jag ska jobba 1800 timmar innan jag flyttas upp till 2 årsmontör.
Just nu så är det i slutet av juli.

Jag frågade om min tidräkning stannar upp om jag är borta 3-5 dagar pga en vanlig förkylning.
I fall de inte kan sätta ett datum istället och kolla tillbaka då hur mycket jag varit borta.

"Nej det gör vi inte, din tid stannar upp om du är borta, oavsett." sa han.

Jag sa då att jag tycker att det känns lite taskigt att göra så.
Alla är ju sjuka i bland eller så vabbar vissa sina barn.

Han tog illa upp och hade nåt försvarstal om att jag har ju varit borta så mycket så det spelar ingen roll.
Jag kände att det inte var nån ide att diskutera det något mer just då.

Jag berättade allt för min kollega som är fackligt ombud och han tyckte väl att det lät lite konstigt och skulle kolla upp det ordentligt.

När jag pratade med facket om det förut, så sa de att det inte finns något som heter 1800 timmar. Man kommer överens om ett datum istället.
Men jag orkar inte hålla på och tjafsa just nu.

Känner mig diskriminerad om jag ska vara ärlig.

Nå dit du vill

Jag börjar att se en ljusning i skovet.

Kanske kan jag gå och jobba denna vecka?

Jag är ganska less på att vara hemma....
Har mest legat i soffan och kollat film och serier.
Jätte tråkigt....

Jag ska ha medarbetarsamtal om några dagar, om jag är frisk då.

Där ska man prata om hur det går för en och om framtiden.
Jag undrar vad jag får för info ang. att kliva upp ett steg till andraårsmontör.
Vi får väl se vad han säger.

Jag har inte tänkt på förut hur mycket jag har åstadkommit i livet.
Tyvärr har jag tittat mycket på andra och vad de har gjort  i livet istället för att berömma mig själv.

Jag har klarat mig rätt bra trots uppväxt mm.

Började att plugga som vuxen med en sjukdom.
Gett mig fan på att livet ska rulla på som för vem som helst.

Det har varit en del motgångar men jag brukar säga att alla kan göra vad de vill.

Kanske tar det lite längre att nå dit jag vill i livet, då jag är hämmad av sjukdomen, mm, i bland.
Men jag ger fan inte upp! :)

Att acceptera sin sjukdom

Jag har IBD.

De säger att jag nu har haft Crohns i flera år.
Förut hade jag Ulcerös kolit.
Det är vanligt att diagnosen kan ändras genom åren.
De är ju trots allt lika varandra och ibd är ett samlingsnamn för båda sjukdomarna.

Fler och fler får dessa sjukdomar och de kryper längre ned i åldrarna.
Förut sa de att 10% var ärftligt. Nu säger de att det kan vara så men de tror mest på att miljö och kosten är boven. Alla E ämnen och mat som inte är naturliga är en stor orsak.
Även antibiotika.

Kosten kan underlätta. Att tex låta bli gluten och mejeriprodukter.
Man ska också äta så naturligt som möjligt och undvika halv och helfabrikat.

Jag har kämpat med sjukdomen i många år.
En del har skov mindre sällan och en del, som jag, har skov hela tiden.
Skov är ett annat namn för när sjukdomen är aktiv. Ett utbrott.

Jag har velat gå emot sjukdomen och valde tex. att plugga till elektriker på äldre dar.
Jag fungerar ofta så, att jag tänker att inget ska stoppa mig från att göra det jag vill.

Men visst blir jag begränsad i bland...
Vid sådana tillfällen känner jag mig helt värdelös och väldigt ensam.

Jag får ganska mörka tankar och tänker då att jag tex inte kan ha en relation.
Vem vill vara med mig som är sjuk?
Vilket företag vill satsa på en sjuk person?
Jag kanske inte borde ha detta jobb.
Jag kanske borde ha ett kontorsjobb eller ett jobb där jag arbetar mycket hemifrån.

Livet känns ganska tråkigt och meningslöst och även den sociala biten blir lidande.
Jag måste lägga mig tidigt för att jag är trött.
Inte trött som många andra utan en extrem trötthet som inte går att vila bort.
Det är också vanligt att man blir utbränd. Man pressar sig själv, för att man vill ju leva "normalt".

Negativ stress och tråkiga livshändelser påverkar också sjukdomen.

En del frågar mig, när jag får ett skov,
"Vad har hänt nu då?" "Har du ätit något som är fel?" "Har du stressat?" "Mår du dåligt psykiskt?"

Inget speciellt har hänt.
Det är så det är att ha denna sjukdom.

Visst kan vissa saker bidra till att man får skov men sjukdomen kommer och går annars också. 
I bland är den bra och i bland sämre.

Jag har helt enkelt en sjukdom.
En sjukdom som de inte har forskat i tillräckligt just nu.
En sjukdom som inte går att bota just nu.

Det finns mediciner, starka sådana.
Cellgifter och biologiska medel.
Jag har alltid valt bort dem av rädsla för starka biverkningar.
Ja, för de finns, biverkningar som är en fara för ditt liv.

Men det finns också de som lever ett bra liv med dessa mediciner.
Men vill jag chansa? Än så länge har jag inte velat det. 

Sen är det också såhär tyvärr... De flesta människor som tar en medicin blir sen till slut immuna mot medicinen. Den slutar att hjälpa.... Så då får de pröva en ny variant och så håller man på så...

Vissa opererar bort en bit av sin tarm, där sjukdomen är mest aktiv.
Men, det har visat sig att sjukdomen då börjar dyka upp i andra delar av tarmen istället.

Vissa pratar gott om Fekal transplantation, (bajstransplantation).
Jag har hört att vissa blir hjälpta utav det.
Men jag har inte sett att någon med ibd har blivit hjälpt.

De ifrågasätter också att om man får en transplantation så får man även andra saker av den personen. Såsom fetma, depression osv. Det beror på vad de har annars förutom en "frisk" tarmflora.
Dock verkar det inte vara så utforskat ännu och ingen pratar jätte mycket om det.

Det finns en metod till, Leukocytaferesbehandling.
Man filtrerar blodet från vita blodkroppar.
Det verkar fungera en stund, framförallt på barn.
Men den metoden verkar inte heller ha slagit igenom ordentligt.
Den verkar mest prövas på folk som inte blir hjälpta av medicin.

För ett år sedan var jag sjukskriven helt i 5 månader.
Sen efter det jobbade jag halvtid i ett halvår.

Det resulterade i att mitt företag inte ville flytta upp mig till 2 års montör och inte heller ge mig lönehöjning.
Visst, jag kan förstå det någonstans.

Som elektriker så är du under utbildning kan man säga, i ca 4 år.
Sen blir du fullbetald.
Om jag då är borta en del av tiden så lär jag mig ju inget.
Är du mammaledig i 2 år säger vi, så blir du i alla fall uppflyttad.
Annars är det diskriminering. Lustigt att du kan bli diskriminerad som sjuk....

Men jag har börjat inse att det är såhär livet är just nu.
Jag arbetar som elektriker och då jag får skov så kan jag inte jobba.
Om det innebär att jag får mindre lön och har en segare utveckling än andra, ja då är det så.

Att vara sjuk handlar mycket om acceptans.
Acceptans handlar inte om att sluta att vara ledsen för sin sjukdom eller vad det är som plågar dig. Det handlar bara om att acceptera läget så som det är just nu.

Jag har precis just nu, i 10 år med sjukdomen, börjat acceptera den lite grann....