Röka vs. snus

Slutat röka lyckades jag med!

Dock har jag börjat snusa, men... det är bättre än att röka. :)

Skov och influensa

Jaha då var jag sjuk då...

Jag kände av ett litet skov, inte alls farligt, ca 2 veckor innan jag skulle på ett planerat besök på sjukhuset.
Jag skulle in och göra ett cancertest, vilket vi med IBD gör efter 10 år.

De tar alltid vävnadsprov vid varje koloskopi men detta test är annorlunda.
De färgar tarmslemhinnan med blå färg för att se om det fäster någonstans.
Om det fäster så är det risk att det är cellförändringar.

Innan kolon så skulle jag ta det vanliga laxermedlet, men även ett annat också.
Det ena var nytt för mig.

Det tog jag i 3 dagar innan den stora laxeringen.

Den heter toilax. Det rubbar tarmslemhinnan.

Det resulterade i att jag fick ett jätte stort skov....

På koloundersökningen så upptäckte de att jag hade inflammation på tre ställen.
De kunde dock inte få färgen att fästa så det blev inget cancertest.

De följande två dagarna lyckades jag släpa mig till jobbet men sen var det kört.

Inte bara fick jag skov utan jag fick även influensa.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit så dålig!
Hög feber och blödande skov.

Jag låg i flera dagar.
Sjukhuset ringde mig varje dag, även på helgen.
Hade vänner som gick ut med min hund, hämtade näringsdrycker åt mig på sjukhuset,
kokade soppa åt mig och levererade.

Dock kunde jag knappt resa mig. än mindre gå till köket för att få i mig nåt, så jag fick ingen näring i mig.
Sjukhuset ville att jag skulle kolla min feber på vårdcentralen för att se om det var influensan jag hade fått. Så att det inte var medicinen eller skovet som orsakade allt.

När jag tillslut tog mig till vårdcentralen för att kolla om jag hade fått influensa, jag fick skjuts, så blev läkaren paff.
Jag hade lågt blodtryck och hon ifrågasatte varför sjukhuset inte hade lagt in mig direkt då jag hade skov och feber.

I vilket fall som helst så gick febern över efter 6 dagar.
Det enda jag har kvar nu är lite hosta.

Men skovet är inte helt återställt...
Så jag är hemma från jobbet.
Det känns ju inte alls kul....
Jag blir irriterad faktiskt...

Men vad fan ska jag göra....
Bara bita i det sura äpplet...

Att inte skaffa barn, del 2

Jag vill tillägga att det är jätte fint att många människor vill skaffa barn av kärlek.
Som kvinna, och kanske en man, så har vissa en biologisk klocka.
Jag har också haft den för många år sedan.
Hela kroppen skriker efter att få vara gravid.

Men det finns många där ute som skaffar barn av fel orsak. 
Det gäller även husdjur och andra saker här i livet.
Dock kan man inte lämna tillbaka barn, (och egentligen inte husdjur heller även om många tycker det...) och man måste ta ett enormt ansvar resten av sitt liv.
Vilket tyvärr inte många gör.

Men det är inget fel på de som väljer att inte skaffa barn.
Jag har sett en del artiklar om det, att de är "konstiga" som inte skaffar barn.
Det finns inget konstigt med att bara utan barn!

Man fyller sitt liv med det man vill.
Det är ens eget liv. Ingen annans.

Varför ska man skaffa barn?

Varför ska man ha barn?

I många, många år så jagade jag en bra kille för att kunna få en familj. 
Nån att skaffa barn med. 
Jag blev ofta ledsen och besviken av de jag träffade. 
Förhållandet var inte bra och jag ville absolut inte skaffa barn med dem. 
De skulle inte vara bra fäder.

Jag var stenhård med att träffa någon bra, att ha ett bra förhållande innan man skaffade barn.
Därför så skaffade jag inte bara barn, för att få barn. Jag ville ha en bra, stabil kille innan vi skaffade barn.

Jag var inne på att åka till något annat land för att skaffa barn på egen hand.
Jag hade bestämt mig.
Jag ville så gärna ha barn.
Det fanns även gånger som jag funderade på om jag inte bara skulle ha skaffat barn med nåt ex. 
Även om han var knäpp, då hade jag åtminstone fått barn.

Jag var tydlig med att jag ville ha barn med mitt senaste ex.
Han sa att han inte visste.
Sen efter ett tag in i relationen sa han att han inte ville ha fler barn än de två han hade.

Jag blev helt förstörd och skrek åt honom att dra åt helvete.
Men vi fortsatte relationen trots det.

Han hade 2 barn och jag blev bonusmamma.
Efter ett tag så förlikade jag mig vid tanken att inte ha barn.
Jag blev sen väldigt tveksam till att jag ville ha barn.
Insåg att det inte kanske var barn jag ville ha, utan att jag ville tillhöra något.

Mitt exs pappa som var psykolog sen 40 år tillbaka berättade att nästan alla relationer förstördes av att skaffa barn. Han hade jobbat med många familjer genom tiden.

Jag började titta mig omkring och insåg att nästan alla som hade skaffat barn var singlar eller i nya relationer. Det var inte många som höll i hop.
De biologiska föräldrarna som höll i hop med sina barn, gjorde det oftast bara för barnen skull.
Vilket inte heller är bra.
Relationen är helt kärlekslös och föräldrarna lever som två vänner.
De är inte lyckliga.
De sneglar åt annat håll efter andra killar och tjejer istället för åt varandra.
Barnen växer då upp i en kärlekslös familj och tror att det är så det ska vara.

De som har gått skilda vägar, trots gemensamma barn, är mycket gladare och det ser barnen.
Då man har frågat barn har de själva sagt att det är bättre att föräldrarna inte håller i hop eftersom de är gladare på varsitt håll.

Tiden som singel har rullat på och jag känner jätte starkt att jag inte vill han barn.
Jag vill ha ett fungerande förhållande med en bra kille.
Det är det jag vill.

Jag vet inte heller om jag vill träffa någon som har barn.
Om jag träffar någon som inte har barn så har vi mer tid till varandra.
Visst, om en kille har vuxna barn så är det väl en annan sak.

De flesta vänner jag har som har barn med ett ex, tycker att exet är jobbigt.
De klagar ofta på sitt ex och jag undrar då varför de skaffade barn med den personen?
De måste ju ha sett dessa dåliga sidor hos sin partner innan de skaffade barn?

Är man så ego och längtan efter barn är så stark att man bara bryr sig om att få barn så man gör det med vem som helst, nästan?
De dras ju ändå med exet efteråt, de har barnen som binder de samman.
Är det värt det?
Jag vet en del som har sagt att de ville ha barn till varje pris.
Hur många är det som gör det utav kärlek till den andra parten?

Livet handlar inte om att skaffa barn.
Livet ska levas och man ska må bra.
Sen kan man fylla det med andra saker än barn.

Om livet handlar om att skaffa barn, då känns det inte som att man är en egen person.
Många lever för sina barn och barnen går alltid först.
Det låter rätt tråkigt.
Ska man ge upp sig själv då?
Bara leva för sina barn?
Säger inte att alla är så.

Förut tänkte jag att jag kommer att vara så ensam då jag blir gammal eftersom jag inte har några barn.
Hur vanligt är det att de som har skaffat barn är sammansvetsade med sina barn?

Man har de hos sig tills de växer upp, sen springer de i väg och lever sina egna liv.

Då jag kände mig ensam förut och tänkte att de som har barn, inte känner sig ensamma , var fel att tro av mig.
Jag vet många som säger att de känner sig ensamma trots att de har barn.
För att de just saknar en partner i sitt liv.

Den veckan de har barnen känner de sig inte så ensamman för att de blir upptagna utav barnen. 
När barnen har lagt sig för kvällen så kryper ensamheten på.
Får barnen då de att känna sig behövda och upptagna så att att de inte behöver tänka?
Att man distraherar sig från sina innersta tankar och känslor?

Barn är söta och roliga men också jobbiga...
De är ok en stund men sedan känner jag att det räcker för mig.
Jag tycker att det är skönt att göra som jag vill utan att behöva anpassa mig och glömma bort mig själv.
Det räcker med min hund, han upptar massor av min tid. :)