Nu ska jag alltså sova?
Ligger i sängen och är fruktansvärt trött.... men det känns obehagligt att sova.
Det är ångesten inför i morgon.
Begravning.
Hur ska jag klara det?
Enl restriktionerna så får man vara 30 st på begravning.
Det kommer 30 st i morgon.
Vilken smärta det kommer att vara....
Usch, jag har alla möjliga känslor just nu.
Min kompis tog livet av sig i början av maj.
Det kom väldigt oväntat....
Det smärtar mig massor.
Jag kan inte riktigt fungera, jag kan inte riktigt ta in annat, jag känner sorg hela tiden och får i bland verkligen anstränga mig för att inte börja gråta bland folk.
Jag känner mig också väldigt ensam.
Varför ska det vara så svårt att träffa någon kille?
Någon som är bra. Nån att dela min vardag med.
Vad är bra då enl mig?
Ja, en kille som kan kommunicera, vara ärlig och öppen, snäll, empatiskt, ödmjuk, kärleksfull, händig, glad, stabil, ordnat liv, osv.
Jag tror att folk generellt har svårt att släppa in nån, folk orkar inte engagera sig, fast de vill. Det blir väldigt ytligt på nätet och man anstränger sig inte för att lära känna nån mer utan går direkt till nästa att skriva med. Eller inte skriva alls.
Sen tror jag att det här med corona ställer till det.
Folk har blivit skygga. Jag känner det också.
När man väl träffar folk så är det svårt att veta hur man ska vara och vad man ska prata om. Fast eg så längtar många efter det sociala.
Men när de får det, så kan de inte hantera det. Blir väldigt skevt.
Min kompis död har triggat min sjukdom.
Hur mycket jag än försökte att jobba och fortsätta som vanligt, så är det som en tung mantel med sorg att bära. Kroppen ljuger ju aldrig så sjukdomen slog till. Det innebär att jag nu är hemma, sjukskriven, med kortison. Det gör ju inte att man känner sig mindre ensam direkt....
