Nu har jag haft mitt sista möte med företaget.
Jag blev ditkallad i januari för att vd:n hade "hört" att jag inte presterade.
Vilket inte var helt sant, det fanns en orsak och skitsnack blev en "Sanning".
Jag blev jätte paff och det tog hårt.
Jag har aldrig hört något liknande i hela mitt liv, snarare tvärtom.
På det andra och tredje mötet innan sommaren så släppte jag ut allt.
Jag berättade om mobbingen, härskartekniker, sexuella anspelningar, mm.
De blev chockade över allt som berättades.
HR sade att vd:n måste ta tag i detta.
Mötet i dag, blev bra.
Dock är det tungt i mitt liv just nu.
Jag mår dåligt över att det har hänt så mycket tråkigheter under så kort tid.
Kollega tog sitt liv, Gammal vän dog, Moster dog, hunden låg inlagd, pappa låg i respirator, min kära vän tog sitt liv, min älskade lilla hund har fått sämre hjärta och måste gå på medicin, jag vet inte hur lång eller kort tid jag har kvar med honom. Vem är jag utan honom? Han har ju funnits med mig i över 15 år. Plus, pricken över i:et är att gyn hittade 3 olika saker, så jag måste opereras för det ena och det ska skickas in på analys. De andra två sakerna ska kollas upp snart igen.
Allt detta under ett år. Det är tungt att bära...
Men trots det så kändes det bra med mötet på jobbet.
Vd:n sa i slutet att jag hade gjort något bra.
En process startas av detta och de ska ha konferens med alla chefer och prata om beteendet gentemot de anställda.
Visst finns det anställda som segar och inte vill jobba, men oavsett så ska man bemöta folk med respekt och tänka på hur man behandlar dem.
Så tack vare att jag vågade öppna upp mig så har de skaffat ett mentorprogram för alla lärlingar, då jag föll mellan stolarna i början som lärling, och de ska nu jobba för att det ska bli en trevligare arbetsplats.
Det har varit tufft, dessa år, men det har varit värt det.
Även om jag sen beslutar mig för att gå vidare till ett annat arbete, så har jag lämnat med flaggan i topp och fått till en förändring för nästa person.
