Att sluta röka eller inte...

När jag tänker att jag ska sluta att röka så blir jag mer röksugen oftare och tänder en cigg fler gånger...

Men, att tänka på att jag ska sluta röka, är i alla fall ett steg i rätt riktning.

I dag ska jag ta nästa steg, att hoppa över eller låta mig själv vänta tills jag röker.
Nu har jag faktiskt väntat i en timme på min första cigg.
Jag märker hur kroppen börjar skrika efter nikotin.
Sjukt att det är så...

Det är ju ändå bra att jag hållit ut lite. :)
Det är som att bråka med mig själv.

"Ta en cigg!"
"Nää det tänker jag inte!"
"För i helvete, ta en cigg jävel!"
"NÄÄÄÄÄ, Du kan dra!"

Hahhahaha

Killen J, året som gått och en ny framtid

Jag har varit ledig i 10 dagar nu.
Det har fått mig att sakta börja reflektera över saker.

Jag har varit sjuk hela tiden det senaste året.
Både kroppsligt och psykiskt.

Då

Det jag ofta fick höra av J var att jag var en sjuk person.
Jag sa att jag inte var en sjuk person utan att jag hade en sjukdom.
Det är skillnad.
Vill inte bli definierad som en sjuk person, det gynnar ju inte en att bli frisk.
Han propsade på att jag var en sjuk person.

När han var jobbig mot mig och jag lugnt försökte förklara, men han inte gav sig, så fick jag till slut raseriutbrott. De kom tätare och tätare.
Jag kände inte igen mig själv.
Efter ett tag så la sig utbrotten och jag blev mer och mer deppig istället.

Hans föräldrar som är psykologer sa vid flera tillfällen att jag behövde gå och prata med någon.
De tänkte att jag kanske även hade borderline.
(vilket jag, enligt tester, inte var! In your face!)
Hans pappa försökte även hjälpa mig att hitta en psykolog.
J sa samma sak, att jag verkligen behövde gå och prata.

Jag blev mer och mer ledsen och fick mer och mer svarta tankar, vilket skrämde mig. En dag fick jag panik och så att jag till och med ringde akutpsyk.
Jag jagade psykolog och en dag så fick jag napp.

Jag har gått där i snart 6 månader.
Det är bra, jag har insett att jag alltid har kört på i mitt liv, men jag har hållit mina känslor på avstånd.
Jag har ju trots allt en tuff barndom i bagaget plus att jag har fått en sjukdom som behöver sörjas.
Psykologen har sett igenom mig, hon förstår att jag kämpar på trots smärta osv, men att kroppen nu säger ifrån. Det har varit för mycket för mig och hur mycket jag än vill, så vill inte kroppen.
Jag har varit extremt trött, orkeslös och andfådd ett bra tag nu.

En läkare hos psykologen ställde diagnosen, depression, på mig nyligen och ville att jag bara skulle jobba 6 timmar om dagen i en månad. Hon erbjöd mig även att börja med antidepp piller.

Jag har också insett att hela relationen med J, fick mig att bli "sjukare".
När man också får höra det från andra så blir man sjukare.
Det var ingen som var positiv och pushade. Tvärtom....
Han själv är ju ingen positiv person, det var ju jag som drog honom framåt och hjälpte honom med att se olika vägar i livet.

J gav upp oss, utan att säga något, hade skaffat kontakt med ett gammalt ex, halvt bakom min rygg, och gjorde slut med mig för att påbörja en relation med henne.

Jag ville gå i från relationen för länge, länge sedan, men det var svårt.
Speciellt när han alltid stoppade mig.
Jag minns en gång då jag åkte till min lägenhet och sov kvar och han kom efter direkt på morgonen.
Han sa att han insåg att jag menade allvar och lovade att våran relation skulle bli bättre.
När han, varje gång verkligen envist ville ha mig till varje pris, då jag ville ge upp oss, så gav jag efter.
Allt han sa då, fick mig att inte göra slut.
 
Vem faller inte för någon som kämpar för en?
Dock så höll det aldrig i sig, kämpandet från hans sida.
Det var ju inte den han var egentligen.
 
Jag slutade dock att springa i väg då det blev struligt mellan oss, jag bestämde mig för att stå kvar i det jobbiga och kämpa för vår relation.
Men det blev till slut alltid besvikelser från min sida, jag pratade och pratade med J.
Han sa att han förstod men sen gjorde han samma sak igen.
 
Jag minns att jag, i början, sa till honom att han skulle ha det bättre med en annan tjej som var mer som honom.
Nej, det ville han inte.
Jag skulle stått på mig kanske ha gått, istället för att falla för hans ord.
Men det är klart att jag föll för det.
Vilken kille, som kämpar för att ha mig i sitt liv, tänkte jag.
 
Men när han hade kämpat för att hålla kvar mig, ja, tills allt hade lugnat sig, då struntade han i mig igen. Jag kände mig väldigt ensam i relationen och så ska det verkligen inte vara.

Jag sa ofta i slutet av relationen att jag ev tänkte gå om det inte blev bättre.
Jag var verkligen på väg, jag hade fått nog.
Men jag hann inte, vi hade kunnat få ett mycket bättre avslut mellan oss om han inte hade gått till nästa direkt bakom min rygg.

NU

Jag brukade tänka positivt och hitta min styrka innan jag träffade J.
Jag brukade ha bra självförtroende, självkänsla och vara modig.

Allt detta var nu som bortblåst.
Det förhållande jag hade haft hade sakta brutit ned mig.

En dag så var det som att jag såg på allt med nyktra ögon.
Det var slut med det nu!
Jag skulle hitta tillbaka till mig själv.

Jag har ältat relationen fram och tillbaka nu efter separationen.
Varit ledsen och sorgsen.
Även haft riktigt tunga dagar då jag kände att jag inte såg någon mening med att fortsätta livet.

Jag har insett att han hade problem med sig själv och har alltid haft.
Jag har nu insett att vi var väldigt olika
Det såg jag redan då vi var tillsammans, men det är ännu tydligare nu.

Varför han ville ha mig så mycket då, kanske var hans ego.
Han var väl rädd för att vara ensam.
Inte vet jag.
Han lämnade sitt ex för mig och han lämnade mig för en annan tjej.
Han jobbar inte med sina demoner och han kommer aldrig att kunna springa i från dem.
HAN behöver verkligen gå och prata om sitt, snacka om att lägga över det på mig...

Men för att lära sig något av livet så ångrar jag eg ingenting.
Den tiden jag hade med honom har gett mig insikter om mig själv.

Nä, jag tänker inte ta antidepp piller.
Jag tänker inte heller bara jobba 6 timmar om dagen.
Jag tänker jobba 100%.

Den sista sjukskrivningen jag hade på 50%, nekades av försäkringskassan, 1,5 månad efteråt.
Det gav mig en ordentlig ekonomisk smäll och det vill jag inte riskera igen.
Jag kan inte jobba 6 timmar  om dagen för att jag behöver återhämtning och samtidigt ha ont i magen av stress över att fk kanske inte beviljar det.
Då faller ju konceptet av att jag ska ha återhämtning....

Jag dejtade en kille kort efter J, det funkade inte.

Jag och en kollega hade extremt starkt band mellan oss, det var som en elektrisk laddning mellan oss varje gång vi sågs på jobbet, han sa även att han var intresserad. Men han ville inte gå vidare alls. Han hade för mycket rädslor sa han.

Sen träffade jag nyligen en gammal flört, det hände inte så mycket mellan oss, än... 
Han är mycket yngre än mig och det är bara fysiskt från min sida, han är fotomodellssnygg och åtrår mig. Vilken jäkla egoboost!
Det behöver jag verkligen just nu.

Så jag blickar framåt nu.
Nytt år, nya chanser.
Jag mår just nu ganska bra faktiskt! :)