Sorg

 Usch, jag har alla möjliga känslor just nu.

Min kompis tog livet av sig i början av maj.

Det kom väldigt oväntat....

Det smärtar mig massor.

Jag kan inte riktigt fungera, jag kan inte riktigt ta in annat, jag känner sorg hela tiden och får i bland verkligen anstränga mig för att inte börja gråta bland folk.

Jag känner mig också väldigt ensam. 

Varför ska det vara så svårt att träffa någon kille?

Någon som är bra. Nån att dela min vardag med.

Vad är bra då enl mig? 

Ja, en kille som kan kommunicera, vara ärlig och öppen, snäll, empatiskt, ödmjuk, kärleksfull, händig, glad, stabil, ordnat liv, osv.

Jag tror att folk generellt har svårt att släppa in nån, folk orkar inte engagera sig, fast de vill. Det blir väldigt ytligt på nätet och man anstränger sig inte för att lära känna nån mer utan går direkt till nästa att skriva med. Eller inte skriva alls.

Sen tror jag att det här med corona ställer till det. 

Folk har blivit skygga. Jag känner det också. 

När man väl träffar folk så är det svårt att veta hur man ska vara och vad man ska prata om. Fast eg så längtar många efter det sociala. 

Men när de får det, så kan de inte hantera det. Blir väldigt skevt.

Min kompis död har triggat min sjukdom. 

Hur mycket jag än försökte att jobba och fortsätta som vanligt, så är det som en tung mantel med sorg att bära. Kroppen ljuger ju aldrig så sjukdomen slog till. Det innebär att jag nu är hemma, sjukskriven, med kortison. Det gör ju inte att man känner sig mindre ensam direkt....

Livet efter isoleringen

Ja det är märkligt hur man fungerar.

Då jag äntligen blev frisk och gick tillbaka till jobbet, så glömdes corona bort.

Ingen på jobbet tänker på det, inte folk ute på gatan och inte på tunnelbanan.

Visst ser man några få med munskydd men annars verkar inte folk bry sig.

Även jag har tappat rädslan och tanken på covid19.

Klart man är lite mer eftertänksam men inte alls som förut.

Men isolering och massor med nyheter, spär på rädslan.

Plus att min egen sjukdom tar upp mycket, mycket mera fokus än corona.

Jag har ju inte det ena och oroar mig därför inte för det.

Min sjukdom kan vara väldigt påtaglig vissa dagar, så det tar mycket plats och fokus i mitt liv.

Sen kommer det dagar där jag mår bra, då glömmer jag bort att jag har den.

Dagarna hemma

Jag går igenom många olika känslor av att vara hemma så här länge.

I början var jag kreativ, fixade massa saker hemma.

Sedan blev jag deprimerad.

Kände mig väldigt ensam och hade panik i kroppen över att inte göra nåt.

Jag började att strunta i saker som att diska, städa, duscha, äta, osv.

Vem fan bryr sig, kände jag.

En dag tog jag fram trimmern och höll på att göra en Britney.

Raka hela huvudet alltså.

Men jag höll mig och rakade båda sidorna.

Efter det kom en period då jag mådde bättre.

Kände mig gladare och att jag accepterade läget.

Jag minns i början, att jag hade sådan ångest över jobbet.

Varje dag klev jag upp tidigt och "förberedde" mig för att snart gå och jobba.

Jag skulle försöka att bita i hop, bli frisk snabbt, så att jag kunde vara en bra arbetare.

Men jag insåg sedan att, hur mycket jag än försökte att skärpa mig, så fick jag inte gå och jobba.

Detta är en pandemi och man få inte gå ut bland folk.

Om man känner sig det minsta sjuk.

Så jag började att smälta det, det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig, jag får inte gå till jobbet just nu.

Så jag började att bända lite på mina egna regler.

Jag har börjat gå och lägga mig senare än vanligt...

Nu börjar jag återigen komma in lite i fasen, "Jag skiter i vilket"...

Jag tänker att jag ska gå och lägga mig i tid, men...vem fan bryr sig?

Så det blir senare och senare...

På kvällarna då jag kollar på serier så försvinner jag in i ett eget liv.

Corona finns inte.

Det är rätt skönt att kunna släppa det i tanken.

Jag har en kompis som brukar beställa hem mat online och då brukar jag vara med på ett hörn.

Sen hämtar jag min mat hos henne, vi ses såklart utomhus.

Det är så skönt att ha egen bil, jag känner tacksamhet över vissa saker man har, i sådana här kriser.

Sen har ju vissa butiker en ny tjänst, där man beställer på nätet och hämtar utomhus med sin bil.

Så det är så jag fördriver dagarna.

Jag har skaffat mig nya rutiner....

Är ute med hunden länge, planterar om blommor hemma, handlar på nätet, och kollar serier.

Jag känner mig även lyckligt lottad över att jag har min kolonilott.

Jag odlar en del hemma och pysslar om dem.

De ska ut på lotten sedan.

Jag trodde att fler skulle registrera sig på dejtsidor, man kan ju dejta genom att träffas på en promenad.

Men icke...det går jävligt trögt där....

Även då jag pratar med kompisar i telefon så har man inget att säga. 
För det händer inget i ens liv. Därför har kontakten med polare har blivit glesare.

Så det går i perioder, känslorna.

De går upp och ned.

Vissa dagar får jag anstränga mig för att hålla huvudet ovanför vattenytan, att inte blir deppig.

Livet har verkligen blivit annorlunda i världen....

Då jag blev sjuk, under corona

Detta är min 7:e vecka som sjukskriven.

Jag blev sjukskriven nästa vecka också.
8 veckor!!!

Helt galet.

Det är en pandemi i världen nu.
Covid19 som den heter.

Många människor har dött, världen över.
Det skrämmer mig, gör mig ledsen, orolig....

Jag försöker att inte tänka på det för att hålla humöret uppe.

Det började med att jag blev jätte lös i magen.
Så illa och så plötsligt, brukar det inte vara.
Får jag ett skov, så kommer allt smygande, innan man kommer till att bli sådär lös.
Plus att då är man det i flera dagar, veckor.

Så det var 1 dag, det bara rann ur mig en morgon.

Efteråt fick jag extremt ont i magen.
En smärta jag inte haft förut.

Jag tvingade mig till jobbet.
Rörde mig sakta då det gjorde så ont.

Då det var dax att åka hem, jobbade inte full tid, så kunde jag knappt gå.

Jag halvlåg länge i omklädningsrummet och funderade på hur jag skulle komma hem.
Jag bestämde mig för att börja gå mot tunnelbanan.
Sakta gick det, extremt sakta, det skar av smärta i magen vid varje steg.

Halvvägs till tunnelbanan så såg jag taxibilar, tankarna for runt, 
"ska jag ta en taxi hem? Ska jag ta en taxi till akuten?"
Envis som jag är så styrde jag mot tunnelbanan.

Envis och envis....man ska inte sjåpa sig, som folk säger.

Väl på tunnelbanan så höll jag mig från att inte gråta, så ont gjorde det.
När jag skulle kliva av och reste mig, så skar det till något hemskt!
Tårarna började att rinna.

Jag la mig direkt på sängen när jag kom hem och ringde sjukhuset.
Där jag går för min magsjukdom.

De sa att jag skulle vila och åka in till akuten om det blev värre.

Jag somnade tillslut en stund och det kändes bättre då jag vaknade.
Bokade en akuttid på vårdcentralen dagen efter.

Jag var öm i magen men läkaren trodde att det hade med min sjukdom att göra.
Var lite öm i magen i några dagar efter det.

Dagarna efter fick jag en extrem smärta i sätet/höfter/svank.
Jag har aldrig haft så ont, jag kunde knappt gå.

Bokade en ny tid akut och läkaren trodde att det hade med min fibromyalgi att göra.
"Du måste träna" sa han.

Eh...ja det har jag ju börjat med redan, att gå på gym.

Jag sa att jag aldrig haft sådan kraftig värk förut.
Men, det gjordes inget, det var bara att åka hem och gå till jobbet dagen efter.
Dessutom hade jag börjat få lite hosta.

Dagarna efter det....så startade ett skov, ett litet utbrott av min magsjukdom började att smyga sig på.

Det började pratas om corona, covid19, nu på nyheterna.
Jag läste en hel del och några skrev att diarré kunde förekomma.

Jag tog upp det med min vårdcentral, men de sa att de inte hört något sådant.

Så jag gick och jobbade, med lite lite hosta och värk.

Corona blev större och en söndag så ringde jag 1177.

Jag frågade om min hosta och de sa: 
"Du måste vara hemma! Oavsett vad din hosta beror på eller hur länge du än har den."

Jag ringde min vårdcentral och fick komma dit.
Läkaren var klädd i full skyddsmundering och lyssnade på mina lungor.
Det lät inte så bra då jag hostade.
Hon skrev ut astmamedicin.

(Jag har nämligen blivit andfådd en längre tid då jag går upp för en trappa i bland. Skulle göra en spirometri men allt sådant är nu inställt pga corona.)

Så jag började att vara hemma.....

Jag hostade mer, jag började att vara subfebril.
Inte alla dagar, hostan varierade också i styrka från dag till dag.

Sen efter några veckor så var jag inte subfebril längre.
Hostan minskade och jag trodde att jag skulle kunna gå och jobba snart.

Då ökade hostan igen, jag blev också väldigt orkeslös.
Även detta gick upp och ned.

Vissa dagar kände jag mig relativt frisk och vissa andra dagar blev jag helt slut av att gå ut med hunden.
Jag började bli mer andfådd, det var ansträngande att promenera och prata i telefon samtidigt.

Nu de senaste dagarna hostar jag oftare, jag hostar djupare, jag har ont i ryggen på ena sidan, under skulderbladet, när jag andas in, och jag har det tungt att andas oftare.

Jag tar numera en astmamedicin varje dag, underhållsmedecin med kortison och en annan vid behov.
Läkaren vill prova för att se om det är astma.
Dock så misstänker hon att det också kan vara corona.

Lustigt att jag nämnde det förut och de viftade bort det... ;)

Det jag har lärt mig av corona, är att jag fullständigt skiter i om vissa tycker att man inte ska "Sjåpa sig".

Mår man dåligt så ska man ta hand om sig.
Denna pandemi har verkligen öppnat mina ögon.

Jobb betyder inte ett skit när det kommer till kritan.

Livet med IBD

Mycket händer emellan blogginläggen, eller egentligen inte...

Jag är i hop med E fortfarande.
Jag jobbar fortfarande som elektriker.
Jag har fortfarande min sjukdom, (då den är kronisk...)

Jag var med i en filmintervju ang IBD.
Den finns på netdoktor.se plus att det finns några tjejer till som också intervjuas om hur det är att leva med ibd.

Det var nervöst att bli filmad och veta vad man ska säga.
Men kul också.
Det finns ju så mycket mer att säga om livet med ibd som inte kom med.

Sjukdomen behöver komma fram i ljuset.
Den är allvarlig och påverkar livet enormt mycket.

Jag har kollat lite på nya jobb.
Det känns inte som att de vill låta mig pröva annat än det tyngre som är på bygge.

Om 1 år så är jag fullbetald, om det vill sig väl med arbetstiden/sjukdomen tills dess. Men jag känner att jag ligger efter i lärandet.

Det var ju först för 1,5 år sedan som jag fick lära mig det jag skulle och det skulle jag eg ha gjort det första året som lärling.

Men...det är svårt att ha en sjukdom och kasta sig ut bland arbeten.
Det låter ju inte direkt positivt i arbetsgivares öron att man har en sjukdom.

Men vi finns ju också!
Vi vill ju också arbeta och utvecklas.
Men lite på våra villkor.

Det finns något som heter Galaxenbygg, som hjälper folk med sjukdomar.
De anpassar arbeten efter ens kapacitet.
Men....man måste vara arbetslös för att få deras hjälp.

Jobbet har rehabiliteringsansvar, men det är inget de säger heller.
Det fick jag veta från facket.
Dessutom hittade jag info om det på nätet.
Jobbet ska eg göra mycket för en person som behöver det.

Häromdagen var jag hos vårdcentralläkaren.
Jag lät masken falla...
Jag grät och berättade läget.

Jag sa också att jag har svårt att visa mig svag och gör allt för att dölja det.
Dock så går det inte längre.

Jag har insett att jag förstör för mig själv för att vara andra till lags.
Samhället, jobb, osv.

Vem tackar mig när jag är död?

Skämtosido, jag har pressat mig själv i många år, jag har inget liv, ingen fritid, inget social liv.
När jag kommer hem från jobbet är jag helt slut, jag orkar inte ens laga mat.
På helgerna är jag helt förstörd och vill helst vila.
Mitt hem är inte lika i ordning som det brukar vara.
Jag tar inte hand om mig själv längre.
Jag har liksom tappat all självkänsla.
Jag sminkar mig aldrig och går alltid i mjukisbyxor.
Vad är det för liv?
Jag är tacksam att E fortfarande vill vara med mig.
Han ser ju igenom allt, det är ju inte sjukdomen som definierar mig som person.

Så nu får det i alla fall vara nog.
Jag måste ta hand om mig själv, för ingen annan gör det åt mig.

Jag blev sjukskriven helt, i några dar, sen ska jag få bli sjukskriven 25%.
Kanske orkar jag leva lite mer normalt då.

Här kommer filmintervjun.

https://www.netdoktor.se/mage-tarm/ibd/artiklar/rebecca-har-ospecificerad-ibd-det-ar-svart-att-acceptera-sjukdomen/

Meningen med livet? Jävligt bra fråga...

Jag vet inte vad det är med mig.

Jag har haft mycket negativa tankar och känslor den senaste tiden.
Kanske i flera månader.

Livet känns inge kul att leva.

Man känner hela tiden press på att man ska vara så snygg, slät i hyn, långt fint hår, se pigg ut, vara stark, träna, vara positiv, inte klaga, vara tacksam, ha fina vita tänder, sminka sig rätt, ha de rätta kläderna, utvecklas, vara smart, social, smal, kurvig, äta rätt, osv....

Listan kan göras lång.

Det ända jag frågar mig nu är: Var det så här livet skulle bli?
Det känns jävligt tråkigt.

Jag har svårt att finna mening med livet, faktiskt.

Jag är stressad över att vara pigg till jobbet, försöker sova mina 8 timmar för att vara pigg.
Jag är inte pigg, kroppen värker, trött, matt.

Är det pga inflectran?
Jag har klåda på kroppen, jag fick bältros.
Ska jag fortsätta med inflectran? Ska jag få en ny medicin? Vad får jag för biverkningar då?
Är biverkningarna värre än själva sjukdomen?
Var det inte meningen att man skulle bli frisk med starkare medicin?

Jag är stressad över att jag aldrig är hemma med min hund.
Jag stressar hem till honom, det är väl så småbarnsföräldrar känner....
Jag är stressad över att min hund börjar bli äldre, hur länge kommer jag ha kvar min hund vid min sida? Bör jag jobba mindre för att vara med honom?

När jag väl är hemma så är jag så trött, så matt, jag har ingen lust att göra middag, eller vara med min hund, som jag har stressat hem till. Eller duscha, eller fixa i hemmet, osv.

Är det jobbet som gör mig såhär trött? Behöver jag byta jobb?
Kan jag bara härda ut 1 år och 3 månader till så är jag fullbetald och får större valmöjligheter.

Men jobbar jag kvar i denna bransch så kommer jag ändå att ha samma arbetstider, dock kanske lite lättare arbetsuppgifter, om jag får byta arbetsuppgifter vill säga....

Byta firma kan jag inte göra, vem vill anställa en person med en sjukdom?
Dessutom så är denna firma bra vad gäller lagar, lön, osv.

Kan jag inte jobba i denna bransch?
Men jag vill inte sitta på ett kontor, det är inte jag.

Rutiner, rutiner, alla mår bra av rutiner.
Men jag gör ju samma sak varje dag...
Jävla ekorrliv!

Vi går som ett lämmeltåg från bygget till bodarna och äter vår lunch på 30 min, vår fika på en kvart. Jobbar 8,5 timmar om dagen för att kunna gå hem tidigare på fredagar.
Vilket är skönt, att sluta tidigare på fredagar.

Då hinner man handlar eller vad man nu ska göra.
Sen är man så trött så jag vill gå och lägga mig kl 21.00 en fredag.

Sen är det lördag och stressen kommer krypande över att det är söndag dagen efter och då måste man förbereda sig för måndag så att man är pigg och redo för jobbet igen.

Helgen är för kort! Är detta ett bra och härligt liv?

Jag vet några som känner som mig, inte allt kanske, men att livet är tråkigt, att det bara är stress.

Jag är inte jätte lycklig i mitt förhållande.
Det är tryggt och lugnt.
Precis det jag ville ha.
Men det händer lixom inget mer.

Är det pga mina andra tråkiga känslor över livet som gör att jag känner att mitt förhållande är tråkigt?
Kan vara så.

Jag känner mig ensam och kan sakna kompisgäng.
För kanske 5-10 år sedan så umgicks man ett gäng.
Gick ut tillsammans, åt middag tillsammans, osv.

Nu verkar alla vilja boa in sig hemma och vara i fred.
Men, jag känner ju så också. Jag vill också vara hemma, slappna av, vara i fred, vara hemma, den korta tiden man har innan jobbet hägrar igen....

Jobbet, jobbet, man lever ju för jobbet.
Det känns som att helgen, fritiden är inklämd.
Hur ska man hinna vila upp sig, hinna umgås med vänner, göra saker, osv, när man bara jobbar hela tiden?

Jag är trött, matt, ont i kroppen.
Är det så det är att bli äldre?
Har det med åldern att göra?
Eller är det medicinens fel?
Inte fan vet jag!

Tänk om någon kunde berätta för en hur det är att komma upp i åldern.
Vad är vanligt?

Det finns också så mycket val här i i livet!
Det gör att man inte kan välja tillslut och känner en stress för det också!

Googla bara massage, det finns en uppsjö!
Då ska man leta pris, plats, osv. tillslut ger jag upp och så blir det ingen massage.

Som att välja en film att se.
Det är netflix, viaplay, sf anytime, amazon, playkanaler, man hittar ingenting!
Trots att det finns massor med filmer.
Det är väl då märkligt att man inte hittar något att se då?

Just nu hittar jag ingen balans i mig själv. Ingen ro.
Jag finner ingen mening med livet.....

Bältros och nyår

Jag fick några konstiga prickar häromdagen.
Efter inflectradroppet?

Jag tror det men jag blir osäker, tänk om det kom dagen innan?

I alla fall så blossade det upp mer, dagen efter droppet.

Enligt vad jag kunde se på nätet så såg det ut som bältros.

Jag fick tid hos en husläkarjour på nyårsaftonsdagen och hon tyckte att det såg ut som bältros.

Jag fick valaciclovir actavis utskrivet, efter att hon hade ringt till Huddinge sjukhus och pratat kort med nån där som hade jour.

Hon visste inte om hon kunde ge mig den medicinen då jag går på inflectra.
Hon ringde först Ersta sjukhus men de hade ingen jour som jobbade, som har hand om ibd patienter.

Så nu ska jag äta dem i 7 dagar och se om det försvinner eller lindras.

Inflectra sätter ju ner immunförsvaret rejält, så inflectra kan väcka sådant som ligger latent i kroppen.
Får man bältros så har man tydligen haft vattkoppor.

I morgon börjar jag att jobba igen.
E var hos mig i helgen och i går, nyårsafton, var vi hemma och kollade film och åt gott.

Min hund gjorde faktiskt inge väsen av sig alls av raketerna.
Vi var även ute kl. 23.00, det smällde även då.

Skönt att han inte bryr sig. :)